För att hjälpa

En torsdag, i augusti, för 29 år sedan, sprang doktor Denis Mukwege över sjukhusområdet så att läkarrocken fladdrade i vinddraget. Det var för min skull han sprang. Jag hade svimmat inne på förlossningssalen.

Sedan dess har det flutit mycket vatten under broarna.

Jag lever ett tryggt svenskt liv. Jag är omgiven av modern teknik och har blivit farmor.

Denis har tvingats varva sitt trogna arbete på det afrikanska sjukhuset med flykt från krig, hot och mordförsök. Det är inte alla som ser med beundran på att han och hans läkarteam lappat ihop mer än 50.000 barn och kvinnor som – direkt eller indirekt – blivit offer för politiska oroligheter och vinstintressen i brytning av mineraler till världens digitalisering. I sin vägran att bli tyst har han gett röst åt en fattig och lidande befolkning. För sin uthållighet och sitt mod, har han fått motta ett antal mycket fina priser. I år blir det Nobels fredspris. Men den högsta vinsten han skulle kunna få, är trygghet och rättvisa till en kongolesiska befolkningen.

Vad kan då vi göra? Jag tänker att det bästa är om vi tillsammans tar vår konsumentmakt, skaffar oss kunskap och är med och begär att de som är födda och bor i det område där utvinning sker, de som arbetar i gruvorna, och deras samhällen, ska få leva i fred och trygghet, att de ska ha drägliga livsvillkor, vederhäftiga arbetsredskap, skyddsutrustning och få en lön som de kan försörja sig och sina familjer med, samt att den övervägande vinsten ska hamna befolkningen till goda och inte gå till krigsherrar, någon diktator som stoppar i egen ficka eller multinationella företag.

Det är i detta intresse jag lämnat in två medborgarförslag till min egen kommun i vårt rika Sverige.

Läs Denis Mukweges egna ord på https://www.panzifoundation.org/media/#editorial

(Recent news October 5, 2018)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.