Tacksamhet

I min barndoms kapell satt vi på rödskinnklädda trästolar som man kunde låsa  ihop till bänkar med en genomgående planka. Jag satt på min stol – när jag inte satt i knä på en finklädd och söndagsdoftande förälder – kände kapelldoften, räknade lamporna i taket och tittade på tavlan i fronten som jag aldrig riktigt kunde förstå och som jag upplevde som dyster. (Som vuxen kan jag inse, att konstnären illustrerade en – på den tiden – ofta sjungen psalm; ”Klippa, du som brast för mig, låt mig gömma mig i dig”)

Bilden är från någon sommar- eller julavslutning, och jag är nog lite ”ampen” över att stå uppställd framför alla de andra. (Ampen är jämtska och betyder ungefär ängslig, orolig, säger ordboken. Själv skulle jag vilja tyda det med ”tagen av stundens allvar”.)

Nog räknade och grupperade jag lamporna otaliga gånger i mina tanker, men min summerade upplevelse av kapellet är övervägande positiv; varmt, gott, familjärt och mycket som var roligt och tillfredställande.

Vad som i dag, fick mig att i tanken, återvända till mitt barndoms kapell, var att jag kom att tänka på en tacksamhetens psalm, som vi ofta sjöng där.

Tack, min Gud, för vad som varit,
tack för allt vad du beskär!
Tack för tiderna som farit!
Tack för stund, som inne är!
Tack för ljusa, varma vårar,
tack för mörk och kulen höst!
Tack för redan glömda tårar,
tack för friden i mitt bröst!

Tack för vad du uppenbarat!
Tack för vad jag ej förstår!
Tack för bön som du besvarat,
tack för vad jag icke får!
Tack för livets hemligheter!
Tack för hjälp i nödens stund!
Tack för nåd som ingen mäter!
Tack för blodets fridsförbund!

Tack för himmel blå i livet!
Tack för moln du strött därpå!
Tack för solljus, av dig givet!
Tack för mörkret likaså!
Tack för prövningar och strider!
Tack för hopp som uppfyllts väl!
Tack för dagen som framskrider!
Tack för hopp som slagit fel!

Tack för rosorna bland vägen!
Tack för törnet ibland dem!
Tack för resta himlastegen!
Tack för evigt tryggat hem!
Tack för kors och tack för plåga!
Tack för himmelsk salighet!
Tack för stridens klara låga!
Tack för allt i evighet!                 
(Författare; Storm / Hultman)

Jag har hört någon uttrycka avsky för den undergivna ton vederbörande läst ut från denna psalm. Hen tyckte inte att om sin utlästa tanke om att bocka och niga vad som än kommer, utan ville ha lite mer av att ”kavla upp armarna”, ”inte ta någon skit” och ”J–lar amma!” :-), men jag vet inte om jag tycker att det ena behöver utesluta det andra. Jag kanske tänker lite mer som den kända sinnesrobönen; ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

En hållning av tacksamhet, tycker jag ändå är vackert, och framför allt, väldigt trevligt och upplyftande att vara nära.

Om himlen hade ett telefonnummer, skulle jag vilja ringa till mamma och fråga vad hon tänkte när hon sjöng med i den sången, med den smärta och de sorger hon hade i sitt bagage. Vad jag vet att hon sa var ”Tänk att det har gått, på nått sätt, ändå!”. De orden var inte så mycket till utläggning, men det var en mening med djupa bottnar.

I går påmindes jag, p.g.a. en plötsligt överrumplande magsjuka, hur snabbt benen kan slås undan för en, i dag känner jag tacksamhet, att vara ”på G” igen. Jag bär också, i dag, en stor tacksamhet, för att en vän precis fått uppleva ett starkt mirakel, som läkarna inte kan förklara.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.