Flera släkter

När man går i sin vardag, mellan jobb, hem och affär, och är i sitt trygga sammanhang, med sina styrkor och svagheter, så tänker man inte så mycket på det, men så fort man rör på sig lite, så blir sambanden (eller för den del; brist på samband) så stora och viktiga.

Det är så fantastiskt roligt att ut och åka och träffa familjemedlemmar som flyttat och avlägsna släktingar. Blodsbanden ger en speciell känsla.

”De danne, de i stårscha mi da!” (Det där är min flicka!) Jag kan än höra min mormors varma uttalande till sina stolsgrannar, när jag kom in i ålderdomshemmets samlingssal. Det var också starkt att flyga flera hundra mil, bli välkomnad att bo i ett hem som vi genom facebook kommit i kontakt med, och innanför ytterdörren se min morfars systers amerikakoffert. Att ha blodsband, är att vara rik, något att vara tacksam över, något att vårda ömt.

Barn och ungdomsvänner är också relationer, som jag tänker, är viktiga. Människor, som man en tid delat sitt liv med. Naturligtvis, går det inte hålla kontakt med alla. Men några. Livet kanske gör att vi går åt olika håll, men vi har i alla fall något gemensamt i starten.”Barn är viktiga, men jag saknar att få prata med dem som varit med om samma saker som jag.” sa min mamma en gång, när de jämnåriga började ”droppa av pinnen”.

 

Det finns en ännu en länk. Ett samband, vars styrka, jag ofta förundras över när jag är ute och reser på något sätt. Den länken är de gemensamma värderingarna. Den jag har, går ofta förbi hudfärg, språk och kulturer.

Att sitta tätt packad tillsammans, i ett fattigt sammanhang i Afrika, och fira en likadan gemenskaps och minnesmåltid som vi brukar göra hemma (Vi brukar kalla det nattvard). Det är starkt! Att som ung, tälta med folk från olika nationaliteter, och känna full tillit. Det är stakrt! Att landa i ett nytt land, sent på kvällen, och tidigt på morgonen, söka sig till en kyrka, bli hälsad på redan ute på parkeringen och hela vägen in, och att efter gudstjänsten bli medbjuden ut på lunch. Det är starkt! Och som nu, när vi varit på ”missionskonferens” och även delat intressen, behov och positiva berättelser omkring hjälp som når fram; skolgång, där det annars inte finns skolor, demokratiprocesser, microföretagande, då är det återigen så starkt och så många intryck. ”Få se, vad hette dom nu då, dom vi satt och skrattade med och pratade så intensivt med idag?????  Var kom dom ifrån??? Vad jobbade dom med egentligen??? Vad roligt vi hade!”

Oj, nu behöver vi vila hjärna lite!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *