Klart jag känner mig personligt engagerad

Sveriges television Kunskapskanalen har nyss visat dokumentären Mukwege – att läka kvinnor i Kongo. Det är en bra förkortad version av dokumentären The man who mends women . Jag är tacksam att Thierry Michel producerat denna film.

Klart jag är personligt engagerad. Även om det var länge sedan nu, så känner jag till platserna som visas i filmen. När jag i filmen ser dr Mukwege stanna och betrakta det natursköna området där tre länder möts, minns jag min första resa ”över bergen” med en Toyota Dyna, högt lastad med sjukvårdsmaterial. Rusizifloden långt, långt där nere.

I slutet på 80talet, sprang vi i trapparna  ner till sjukvårdsområdet i byn Lemera, som visas på filmen. Där föddes vår äldste son. Just med dr Mukwege som förlossningsläkare. Jag minns när Denis sa ifrån, att även han och de andra läkarna måste få använda sjukhusets bilar till privata resor, lika väl som vi svenskar hyrde dem för att turas om att åka till grannlandet Burundi för att köpa förnödenheter och ca varannan vecka hämta och skicka post. Jag minns känslan av ”Men varför har ingen tänkt på det förut – självklart behöver vi dela på möjligheten att ha kontakt med våra familjer”, men jag tror att Denis fick samla mod för att säga det, eftersom bilarna ursprungligen skänkts från Sverige.  Jag beundrade redan på den tiden Denis naturliga och vänliga pondus.

1991 återvände vi till Sverige. Vi kände av att läget var spänt. Men aldrig kunde vi väl ana, att ett krig skulle starta några år senare, just på denna plats vi bott på, och genom att patienter dödades i sina sängar. Det är så fruktansvärt outsägbart makabert.

Ni som ser filmen, ser ni dessa kvinnor, dessa människor, som bär stora säckar av sten? Det är så tungt! Det gör så ont! Det är så svårt! Vad bär de? Varför bär de? De bär på mineralerna, som behövs till världens teknik och elektronik. De använder sina egna kroppar, för att på något sätt överleva dagen, och ur marken de bor på, ge världen sin enorma ekonomiska utveckling. Detta område har alltid varit utsatt för utvinning. Det har varit slavar. Det har varit elfenben. Det har varit guld. Det är coltan. Det finns, ett makabert intresse, att det Kongolesiska samhället inte ska fungera på ett sådant sätt, att de som bor där, kan få vederhäftig del av sin egen rikedom. ”Kongos rikedom, har blivit dess förbannelse” (citat)

Jag är tacksam, att det i dag finns starka krafter, som driver på lagstiftning och redovisning kring var mineraler kommer från och hur de utvinns och hanteras. Men vägen är lång och ”maktens kvarnar mal långsamt”. Oktober 2014 lämnade jag in ett medborgarförslag till min egen kommun om att kring sin upphandling tänka kring konflikt- resp rena mineraler samt aktivt verka för information, speciellt till kommunens egen datorenhet men även till företagare och allmänhet om situationen. Förslaget bifölls, så småningom. Hösten 2016 frågar jag vad som skett, och får då till besked att tidpunkten för ny upphandling ännu inte nåtts. Samtidigt fattar skolverket nya beslut om att elever i skola och förskola måste få ökad tillgång till, och kunskap i, modern teknik. Naturligtvis är det bra att barn i Sverige får en chans att hänga med i utvecklingen, men jag ser halvvuxna pojkar som gräver med sina händer, med konservburkar, med enkla hackor och mödrar som på sina ryggar, bär stora säckar med sten. Är de kvinnorna starkare än västerländska kvinnor? Kan inte de också drabbas av framfall och att inre organ vill ramla ner? Kan inte deras ryggar, höfter och knän bli utslitna och värka? Konsumenternas aktiva frågor, kring köpta varor, tror jag är den starkaste motkraften.

Förskräckt har jag precis läst boken 438 dagar. Jag har tyckt att rapporteringen från vad som händer i framför allt Kivuprovinsen i Kongo har varit svag, men ännu mindre, tänker jag, att det kommer ut information, om vad som händer i Ogadenregionen i Etiopien.

Hörde nyss en journalist säga, om någon konflikt i världen, att ”Det här handlar inte om stam- eller religionskrig, det handlar om pengar och om makt”.

Min dator är köpt begagnad. Tänker att det sliter mindre på miljön också. Min Fairephone var också begagnad när jag köpte den. Men jag fick en ny ”padda” när jag fyllde år. Vi använder den som fotoram och ser bildspel från vårt privata arkiv. Det är trevligt, där vi sitter i ett trygt hem, i ett vitklätt landskap, i svenska norrland. Vi har det bra. Och vår röst är så svag och liten. Men det är klart. Det är självklart. Jag känner mig också personligt engagerad i det onda och orättvisa som sker i vår värld. Ingen! INGEN, skulle någonsin, kunna ta sig rättigheten till någon annans kropp, existens, fria tanke och ord. Ingen!

”Jag ser varje våldtagen mor, som min egen mor. Varje våldtagen syster, som min egen syster. Varje våldtaget barn, som mitt eget barn.” (Citat dr Mukwege)

 

 

Länkadress;   http://www.svtplay.se/klipp/10762439/den-omdiskuterade-dokumentaren-om-den-kongolesiske-lakaren-denis-mukwege-visas-nu-i-sverige?info=visa

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *