Vem har rätten?

”Fröken! Hon sparkade mig!” ropar Emma och pekar på invandrarflickan. ”Fröken! Hon kallade mina tår för potatisar!” ropar vederbörande på bruten svenska. Jag tittar ner mot hennes fötter och ser hur tårna tränger ut genom små hål i strumporna.

När jag var liten och hade hål på strumpan, så sa min mamma ”det kan komma en fågel som tror att det är småpotatis”. För min del orsakade det en mardröm. Fascinerande att ett talessätt kan spridas geografiskt och vidare i generationer. Emma menar inget illa. Det är inget rasistiskt. Hon säger bara, helt vänskapligt, vad hon själv har hört.

Men klart att det är sårande för Saida. Hon har lärt sig att potatis äter man. Hennes tår är inga potatisar.

När vi bodde i Afrika så saknade jag småblommor. Vår gård var omgärdad av häckar av Hibiskus och Bougainvillea. Ett Eucalyptusträd växte vid förrådet och Bananplantor, Apelsinträd, Julrose-buskar och Amaryllis på tomten. Men jag saknade småblommor. Den rika svenska midsommarblomstringen. Krukväxter. Amplar.

Jag skaffade frö som jag sådde i lerkrukor. Jorden tog jag från trädgårdslandet. Fröna grodde och krukorna fylldes med löftesrika plantor. En dag stod många i knopp. Det var bara en tidsfråga till att de skulle slå ut och jag skulle få krukor fulla med småblommor vid vår entre. I den ena krukan växte också en bönstjälk och i den andra två bönstjälkar. Just när jag såg det hade jag inte tid att rensa bort dem, men skulle göra det senare på eftermiddagen.

Den eftermiddagen satt min mans afrikanska medarbetare, på vår altan, i trevligt samspråk.

När jag kom tillbaka hem, efter ett undervisningspass i kvinnoskolan, stod vid vår entre, två krukor. I den ene växte en bönstjälk. I den andre växte två bönstjälkar. Ingenting mer. Varenda blomplanta var bortryckt.

Jag blev besviken. Jag blev så besviken. Jag letade upp männen och frågade varför dom förstörde för mig. Och jag såg bestörtningen. ”Men….vi ville bara hjälpa till!”

Det är solklart! Vem kan bli mätt på blommor? Har man jord, så odlar man naturligtvis mat. Vad annars?

Jag kan inte säga att jag tänkte rätt, och dom fel. Inte heller att dom tänkte rätt, och jag fel. Vi tänkte helt enkelt olika.

Men nog kan vi alla, ibland, behöva en fröken, som kan förstå lite mera, och som kan sätta sin ner och förklara för oss, varför det ibland blir så fruktansvärt svårt att förstå varandra.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.