Det ska bli så roligt

Vår tid som barnfamilj är definitivt slut.

Och vår tid som tonårsfamilj går på sista versen.

Först tänkte jag att det avdelade rummet på övervåningen skulle ska stå kvar, redo, för när barnen kommer hem igen. Jag vill ju så gärna att de ska känna att de har utrymme här hemma. Att de kan komma hem och få bre´ut sig. Jag har ju verkligen, genom åren, älskat att höra deras röster och fotsteg där uppe.

Men sedan insåg jag, att med all den tid vi får själva här hemma, är det bättre att vi plockar ned den provisoriska mellanvägg, som en gång i tiden möjliggjorde att vi kunde flytta ner för att ge övervåningen till barnen. Efter deras godkännande satte vi nu igång att röja undan för att flytta upp vårt sovrum igen och skapa ett större vardagsrum i stället.

Det är dags igen för det som jag har kallat för ”kinaschack” och som vi har haft för oss några gånger under barnens uppväxt. Det har varit när vi har flyttat omkring i huset och alla grejer har samlats på mitten innan de tråcklats vidare och fått sin nya bestämda plats.

DSCN7688

När jag en gång i tiden förberedde för att grabben skulle få ett eget kryp in, var jag stolt för min målning av väggen och snedtaket. Där jag står och plockar börjar jag fundera över hur många år sedan det kan vara. Plötsligt och oförberett, blir jag tacklad av sorg.

 

Det är en glädje när det går bra för ens barn, och de går vidare i sina liv. Att ständigt ha dem hemma, är inte normalt. Klart att dom ska ut och känna att deras egna vingar bär. Men samtidigt betyder det att vår egen roll förändras.

När någon har dött, har jag pratat om nyttan av att kavla upp ärmarna och sätta händerna i sorgen. Det kan vara att se den döde, att plocka blommor och lägga på kistan, att ta hand om kläder, att ordna om begravningen. Jag tror inte att man mår bra om man flyr från sin sorg. Jag tror man behöver se den i vitögat, för att sedan kunna säga ”ja” till det liv som fortsätter.

Där, i det tomma rummet, inser jag att även det här är en sorg. Kanske just detta att nu ordna det mest praktiskt för tid som mestadels kommer att vara på tu man hand, är precis det jag behöver för att bearbeta denna sorg.

Jag ser fram emot att få rummen i ordning. Flytta in vårt kontor. Flytta upp vårt sovrum. Göra ett stort vardagsrum. Ge parketten en riktigt uppfräschning. Skaffa ett extra matsalsbord. Köpa en ny bäddsoffa.

Det ska bli så roligt, när barnen kommer hem, att få visa hur vi har fått till det.

3 Responses to Det ska bli så roligt

  1. Åh, det är precis så mina funderingar går, när jag i tanken snuddar vid det faktum att den här tiden tillsammans med barnen hemma inte är oändlig, utan egentligen relativt kort, och att tiden går fort vet vi ju redan om.

    Du är, där och nu, mitt i din omställning och sorg. För det är en sorg. Ett kapitel är avslutat. Andra och nya kapitel kommer förvisso också att skrivas, men tiden med barnen är så starkt idenditetsskapande och ligger som varm bomull runt hjärtat.

    När jag låtit tankarna snudda vid det för mig ännu otänkbara blev det en hård, svart klump i magtrakten. Jag blev illamående. Du skriver att du ska ”…kavla upp ärmarna och sätta händerna i sorgen…”. De kloka ord tänker jag lägga på minnet och plocka fram när det så småningom blir dags för oss att önska våra telingar lycka till ut i den stora vida världen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen – du är en osedvanligt klok kvinna.

    Jag tror ni kommer att få det jättefint när kinaschackandet är klart. Barnen kommer att känna glädje av att se att ni också tar vara på er nya tid tillsammans och att ni gör det trivsamt för er. Dessutom tror jag att de särskilt kommer att uppskatta den nya bäddsoffan.

  2. Som vanligt bra skrivet. Blir lite vemodig jag med när jag ser just målningen i mitt gamla rum. Men det är dags för förnying (och förbättring?) och det kommer verkligen bli jättebra när det är färdigt!

    • Till Kattis:

      Jag tror nog att det finns fler kloka kvinnor här i livet. Det skulle nog inte vara så roligt för barnen om vi stannade upp som om livet var slut för oss, när de flyttat hemifrån. Du talar klokt!

      Till Erik:

      Jag förstår att fotot i det gamla rummet ger en tår i ögonvrån.

      All förändring kräver sitt av bearbetning. Och förändringar är livet fullt av. Förbättring? Ibland kanske. Ibland inte. Ofta handlar det bara om olika tider i livet. Det finns en djuphet i tanken att ingen utveckling sker utan kris. ”Låt mig växa till allt mer; och trösta mig igen” översattes 1917 bönen i Bibelns Ps.71:20. Jag tänker att det är en bra bön att leva sitt liv med.

      Jag har hört tanken att barns rum ska stå orörda även när de blir vuxna. Det är nog långt ifrån möjligt för alla. En del kan inte ens återvända till sina barndomshem och sin uppväxtmiljö. Det finns inte kvar. För vår del fick vi möjlighet att ge våra barn, djupa rötter, i en bestämd by (eller egentligen två) där flera generationer levt. Det är min glädje. Men vi lyckades inte ge egna rejäla rum som kan stå kvar orörda och välkomnande långt upp i åren. Men jag börjar inse, att det som jag sett som en svaghet, kan efter bearbetning, bli till en styrka. Själens muskler har fått träning.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.