Category Archives: 2018

Sockersött samhälle

Jag rensar tidningskorgen och hittar tidningar som jag vill, men inte haft tid eller ro, att läsa. I sommargrönskan och solskenet slår jag mig ner med intressanta tidningsartiklar. Först tar jag itu med LCHFmagasinet.

LCHF står för Low Carb High Fat. (Vilket betyder att äta så man sänker kolhydratintaget och höjer fettintaget – till rimlig nivå.)

Det är inte lätt för omgivningen, att förhålla sig till någon som ”gör kovändning”. För inte så många år sedan sa jag, när jag började viktväktarna, att ”det är det enda jag tror på” (i viktkontroll!). Jag gick ner 14 kg på relativt kort tid. Sedan vände jag och började gå upp igen.

Det var då min man började prata om LCHF för sin hälsas skull. Jag hade precis fyllt frysen med kolhydratrika bakverk. Jag knorrade! Men…..upptäckte…..att min oroliga mage blev så lugn, som jag inte kunde minnas att den varit förut. Samtidigt drabbades jag av medvetandet att om jag under den fettsnåla eran, ätit motsvarande mängd mättande mat, som jag sedan tog till i och med den kolhydratsnåla tidens inträde, så skulle jag snabbt gått upp mina 14 kg med råge. Men det har inte skett.

Jag går inte in i Ketogen kost, för jag fuskar lite med stärkelserik mat som t.ex. morötter och en del potatis när jag äter med barnen i förskolan. En tunnbrödsrulle eller en hårdbrödmacka kan jag falla till föga för och jag kan ta aningen för mycket fruktos och laktos, men jag känner mig väldigt säker på, att utan det, skulle jag inte gått upp de 6 kilona heller. Numera är min syn på viktväktarna, mer att tvinga kroppen, att avstå sådant som kroppen egentligen behöver.

I viktväktarna pratade vi om att när vi hade hållt bra koll på våra ”points” då kunde vi ”någon gång unna oss…”. Det där att ”unna sig” – på något sätt så är det så självskrivet att det ska vara något sockersött. Ofta ligger det också något socialt umgänge i det. Men om jag faller till föga, nu för tiden, och ”unnar mig” t.ex en bakelse, så blir jag med ganska stor säkerhet besviken. Det är inte så gott som jag minns att jag tyckte det var förr. Det söta, har förlorat något av sin attraktionskraft. Och varför skulle jag försöka få det tillbaka?

När gjorde det raffinerade sockret sitt inträde i västvärlden? Nordiska museet har haft en utställning som förklarar att för 150 år sedan hade de flesta inte smakat socker i vårt land, men sedan kom det, först som medecin, sedan som lyxartikel. Sockret fick betydelse för umgängesliv och belöning till snälla barn. Svärmor sa att när sockret kom, presenterades det som ”nyttigt”. Det marknadsfördes som det billigaste näringsämnet, en basvara för alla hushåll.

Det är inte helt lätt med förändrat synsätt, men med perspektiv skäms jag att vi skänkte socker till afrikanska medarbetare. Förr försökte jag lära barn att inte slicka i sig smöret på mackan utan ta rejäla tuggor. Nu skulle jag hellre vilja uppmuntra smörslickandet. ….och att man kanske inte behöver äta upp pastan / riset / potatisen. (Här går somliga i taket!!! ”För livsmedelsverket säger…..”)

När min lilla baby låg i sin säng på nätterna och kliade eksem, frågade jag på BVC efter rekommendationer, vilka livsmedel som jag skulle avstå, i sökandet vad som kunde ge eksem. Hörde jag svaret rätt? Sa verkligen BVCsköterskan, försynt, att ”vi får inte ge ut sådana rekommendationer…”? Fortsättningen kommer jag inte ihåg ordagrant, men det handlade om företag som vill sälja sina produkter och som kan begära skadestånd, typ. (!!!!!) (Kan livsmedelsverket styras av något……..????)

LCHFrörelsen tangerar bevisföringen att Ketogen kost även minskar mängden diabetes, cancer, stroke, alzheimers……..

Jag läser intresserat vidare.

(Mer läsning finns; https://www.dietdoctor.com/se/)

P.S. Mina personliga kolestrolvärden var okey även efter en tids LCHFätande och blodtrycket var vid senaste mätningen ”utmärkt” mot tangerande farozon som det varit förut.

 

Styvmorsviol

Citerade i går ”Allt man vill ska leda någonstans, kräver ett medvetet jobb”, och så gav jag ett antal exempel. Men jag glömde ett!

Tänkte i dag, om målet är rekreation och återhämtning, då behöver man lägga tid på vila.

Så i dag kröp jag ner på marknivå, och….upptäckte…..

Styvmorsviol!

Dom kan vara olika. Fastän dom är lika. Så fascinerande rikt!

Leda någonstans

Ibland samlar man på sig citat som man inte kommer ihåg var de kommer ifrån. Ett sådant citat som jag fångat upp och antecknat ner lyder ”Allt som man vill att det ska leda någonstans, kräver ett medvetet jobb”.

Tankeställare!

Det kan nog hända oss bekväma människor, att vi får för oss att något som vi vill eller längtar efter, bara ska ramla ner i vår väg, fixat och färdigt, gratis, och välfungerande.

Det sker mycket, mycket sällan!  –  Snarare är det tvärt om!

Vill jag ha diskbänken ren – då får jag lov att diska. Vill jag lära mig något nytt – då får jag lov att målmedvetet träna. Vill jag få bättre fysik – då får jag lov att röra på mig. Vill jag resa – då får jag lov att planera. Vill jag sticka en kofta – då får jag lov att lägga tid på det. Vill jag ha en bra relation med en vän – då får jag lov att umgås med vederbörande. Inte ens familjemedlemmar, finns egentligen där gratis – ibland kan det verka som vi tror det – utan de behöver vår omtanke och konkreta närvaro. T.o.m. om man vill vinna på lotteri, så måste man i regel vara ganska uthållig i inköp av lotter.

Den senaste veckan har jag lagt ett antal timmar på att bit för bit rensa, vända, sortera ut rotsystem och gödsla mitt trädgårdsland. Det har varit ett tungt och svettigt jobb. Och vad vinner jag på det? Nu för tiden har råd att köpa mina grönsaker.

Men det är ganska tillfredställande att få odla åtminstone en liten del av sin egen mat. Dessutom mår jag faktiskt bra av att tvinga mig att ta i och jobba med kroppen. Därför har jag målmedvetet arbetat mig vidare. För allt som man har ett mål för och en tanke med, det får man lov att arbeta för.

 

 

Tacksamhet

I min barndoms kapell satt vi på rödskinnklädda trästolar som man kunde låsa  ihop till bänkar med en genomgående planka. Jag satt på min stol – när jag inte satt i knä på en finklädd och söndagsdoftande förälder – kände kapelldoften, räknade lamporna i taket och tittade på tavlan i fronten som jag aldrig riktigt kunde förstå och som jag upplevde som dyster. (Som vuxen kan jag inse, att konstnären illustrerade en – på den tiden – ofta sjungen psalm; ”Klippa, du som brast för mig, låt mig gömma mig i dig”)

Bilden är från någon sommar- eller julavslutning, och jag är nog lite ”ampen” över att stå uppställd framför alla de andra. (Ampen är jämtska och betyder ungefär ängslig, orolig, säger ordboken. Själv skulle jag vilja tyda det med ”tagen av stundens allvar”.)

Nog räknade och grupperade jag lamporna otaliga gånger i mina tanker, men min summerade upplevelse av kapellet är övervägande positiv; varmt, gott, familjärt och mycket som var roligt och tillfredställande.

Vad som i dag, fick mig att i tanken, återvända till mitt barndoms kapell, var att jag kom att tänka på en tacksamhetens psalm, som vi ofta sjöng där.

Tack, min Gud, för vad som varit,
tack för allt vad du beskär!
Tack för tiderna som farit!
Tack för stund, som inne är!
Tack för ljusa, varma vårar,
tack för mörk och kulen höst!
Tack för redan glömda tårar,
tack för friden i mitt bröst!

Tack för vad du uppenbarat!
Tack för vad jag ej förstår!
Tack för bön som du besvarat,
tack för vad jag icke får!
Tack för livets hemligheter!
Tack för hjälp i nödens stund!
Tack för nåd som ingen mäter!
Tack för blodets fridsförbund!

Tack för himmel blå i livet!
Tack för moln du strött därpå!
Tack för solljus, av dig givet!
Tack för mörkret likaså!
Tack för prövningar och strider!
Tack för hopp som uppfyllts väl!
Tack för dagen som framskrider!
Tack för hopp som slagit fel!

Tack för rosorna bland vägen!
Tack för törnet ibland dem!
Tack för resta himlastegen!
Tack för evigt tryggat hem!
Tack för kors och tack för plåga!
Tack för himmelsk salighet!
Tack för stridens klara låga!
Tack för allt i evighet!                 
(Författare; Storm / Hultman)

Jag har hört någon uttrycka avsky för den undergivna ton vederbörande läst ut från denna psalm. Hen tyckte inte att om sin utlästa tanke om att bocka och niga vad som än kommer, utan ville ha lite mer av att ”kavla upp armarna”, ”inte ta någon skit” och ”J–lar amma!” :-), men jag vet inte om jag tycker att det ena behöver utesluta det andra. Jag kanske tänker lite mer som den kända sinnesrobönen; ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

En hållning av tacksamhet, tycker jag ändå är vackert, och framför allt, väldigt trevligt och upplyftande att vara nära.

Om himlen hade ett telefonnummer, skulle jag vilja ringa till mamma och fråga vad hon tänkte när hon sjöng med i den sången, med den smärta och de sorger hon hade i sitt bagage. Vad jag vet att hon sa var ”Tänk att det har gått, på nått sätt, ändå!”. De orden var inte så mycket till utläggning, men det var en mening med djupa bottnar.

I går påmindes jag, p.g.a. en plötsligt överrumplande magsjuka, hur snabbt benen kan slås undan för en, i dag känner jag tacksamhet, att vara ”på G” igen. Jag bär också, i dag, en stor tacksamhet, för att en vän precis fått uppleva ett starkt mirakel, som läkarna inte kan förklara.

 

Kristi Himmelfärdsdags morgon

Jag sitter i mitt soffhörn och filosoferar över dagens Bibeltext. Jag tänker på personerna det handlar om. Pethrus. Johannes. Jakob. Maria. En Maria till. Josef. Tomas. – och dom andra männen och kvinnorna.

I grunden levde de nog ganska ordinära liv. Sova. Vakna. Kämpa för sin och familjens inkomst. Äta. Sova igen. Prata. Fundera. Filosofera. Umgås. Tja, som de flesta. Men så blev de fångade av en dröm. Av märkligheter. Av känslan av förändring och att något stort var på gång.

Tills allt kraschade.

Klart att dom var desorienterade. Upprivna. Förtvivlade.

Och sedan började det komma oanade rapporter som var svåra att ta in. Man kan väl tappa fotfästet för mindre?

Vi använder uttryket ”att stå med bägge fötterna på jorden”. Det är stadigt. Tryggt. Tillförlitligt. Men när marken man står på skälver. Rullar. Skakar. Det är fruktansvärt obehagligt! Illamående!

Det är det som Jesus säger, när han dyker upp, som fångar mitt intresse.

”Frid över er!”

😀

Jag antar att Frid var allt annat än vad de upplevde precis just då. Men det var nog det som han ville skulle få sjunka in hos dem.

Vad är frid?

En fred som sjunker långt in i en, som lugnar det oroliga och öppnar sinnet får det som skapar ro, vila och trygghet?

Sedan lägger han manken till att övertyga dem om att det faktiskt är han, och inte ett spöke. 😀 På ett ställe står det också att han förebrår dem deras tvivel och oförmåga att känna tro och tillit.

Och ändå kommer fortsättningen; nästa ord som fångar mitt intresse. Jesus ger denna långt ifrån fullkomliga, denna lilla skara människor; Välsignelse.

”Välsigna”. Vad betyder det?

”Väl”, det förstår jag. Det är ”noggrant”. Kanske – i det här fallet – ”alla” och ”trots allt” eller ”utan undantag”? Eller har det att göra med ”att önska välgång” – att det ska gå bra? Vad betyder att ”Väl Signa”? Signera? Ge ett tecken? Det är i alla fall något väldigt gott som de tillönskas.

Oavsett.

Oberoende av den oro och otro som de hade för två sekunder sedan.

De återvände i STOR glädje!

 

 

 

Vi tänkte gömma honom

Under nittiotalets tidigare hälft, hade vi en stilig man boende hemma hos oss. Jag minns inte om det var några veckor eller om det bara blev dagar. För en omhuldad svensk, var hans berättelse svår att förstå. Han hade sett det någon annan tyckte att han inte borde få se. När han ville göra sitt för att bringa rättvisa, blev han grymt fängslad. Han fick hjälp ut ur fängelset, på det enda möjliga sättet. I en kista. Som om han vore död. På olika vägar lyckades han ta sig till Sverige. Immigrationsverket tänkte skicka tillbaka honom. Med flyg till hemlandets huvudstad.

Nu var det så att vi hade en viss förankring till massakern, som skedde ett par år tidigare, och som han hade blivit vittne till. Vi bodde några år i DRCongo (Då hette det Zaire) och mötte ungdomarna som plötsligt kom hem från universitetet mitt i terminen. Det pratades inte så öppet (av rädsla att bli angivna av grannar?) men vi hann ändå uppsnappa tacksamheten över att fortfarande vara vid liv. Trots mörkret. Trots skjutandet.

Vår man hade varit lärare vid universitetet. Bland studenterna hade det börjat uttryckas misstro mot landets politik. Den här kvällen var läraren på väg till sitt universitet, då plötsligt hela området mörklades. Elektriciteten stängdes av! Gömd bakom buskar, blev han vittne till hur män, organiserat och systematiskt, gick in och sköt ner ungdomar.

Misstanken uppstår att makten, var de råa aktörerna. Hur skulle det bli att skicka vittnet tillbaka till just den maktens passkontroller?

Hans själs vånda var påtaglig. Vi funderade på var vi tryggast skulle kunna låta honom leva som gömd. Men han stod inte ut. Han flydde vidare. Vi har inte haft kontakt sedan dess.

I förskolan där jag jobbar, (”dagis” vill en del envisas att kalla det) tränar vi demokrati. Jag använder verkligen ordet ”demokrati” inför barnen. Det är ett vackert ord. Genom röstning får barnen välja bok till sagostunden. Det är populärt och alla har sin röst. Även jag, som vuxen, har en röst, varken större eller mindre, än barnens. Ibland pratar barnen ihop sig. Då kan det bli att fem barn röstar på boken om Kaninen. Om då det sjätte barnet lägger sin röst på en Alfonsbok, så vet vi alla att Kaninen vinner i demokratins anda, men jag brukar vara noga att berömma det barn, som har mod, att rösta efter egen vilja. Det känns viktigt att barnen ska förstå hela denna process, inklusive värdet av rösten från den som har ett alternativt förslag.

I en intervju med Sydsvenskan föreslår Jimmy Åkesson att det ska straffbeläggas att gömma personer som inte har tillstånd att befinna sig i Sverige, och att det ska vara en plikt att polisanmäla om man misstänker att grannen gör det.

Menar du Jimmy att barnet som har ett alternativt förslag, ska tystas och straffas? (I vad menar du att barnen ska skolas?) Menar du att det inte har någon betydelse för gruppen, att en person har mod att stå för ett annat sätt att tänka? Skulle vi ha fängslats, för att vi såg denne lärares själs vånda och ansåg att vårt land inte hade tillförlitlig kunskap om vilken fara han var utsatt för? Skulle våra grannar och närstående tvingas anmäla oss?

Vad gör misstänksamheten med grannsämja och demokrati?

 

Storsjön Runt

Det finns engagerade människor och människor som är engagerade plus plus. Kanske är det ett fritt val. Kanske är det något som har drabbat vederbörande utan att egentligen lämna något val.

När jag var ung, sprang Urban Widholm, först i Sverige och sedan runt om i världen, för att engagera för människovärde och solidaritet.

Det har gått ett antal år sedan dess, men nu har engagemanget drabbat igen. Denna gång för flyktingar, framför allt ensamkommande barn, som Urban upplever behöver ett bättre stöd och mottagande än vad vi som samhälle ger i dag. Därför springer Urban igen. Denna gång, varv på varv runt Storsjön i Jämtland.

Under april-maj-juni 2018 låter jag inkomsten från en del av mina tavlor samt 50 kr/sålt häfte gå till Urbans insamling. Beställ via min hemsida www.inesbylund.se eller via meddelande här på min blogg.

På G igen

Vi kommer verkligen igång efter vinteridet. Mannen har borrat för eluttag och jag har tätteipat runt elslangar och glipor samt sågat klotsar till golvåsstöd.

Hann med att titta ut och se hur det plötsligt satt en falk i vår lönn i stället för alla bofinkar som varit där minuterna innan.

 

Utan svindel

Jag förflyttar mig inte lika lätt, på höjd, som min man, men det är en klar fördel att jag inte har så stora anlag för svindel när vi drar igång utbyggnaden av vårt hus efter vinterdvalan, och jag justerar tätningen av väggduken.

Apropå en vinterdvala som släpper sitt grepp, så kanske jag snart kommer att kunna starta upp växthuset, även detta snörekord-år.

Nya genomfartsleder

Tyrvärr blir det inte alla mornar. Inte när jag börjar jobba kl 6.30. Riktigt så morgonpigg är jag inte. Men ganska ofta, tycker jag om att ta min tekopp och en filt, tända ljusen på borden och krypa upp i soffan i en liten morgonstund med min Bibel och min bönelista.

Efter mitt inlägg ”Hjärnans genomfartsled” (Postat 5 april 2018) blev jag ännu mer stärkt i nyttan av min morgonandakt. Att kontinuerligt återkomma till att be och önska gott för ett antal personer på bönelistan, är att träna hjärnan i andra tankebanor än de ofta invanda hjärnuppkopplingarna som bannar egna och andras misslyckanden (och det dåliga vädret!).

I början av Bibelns Romarbrevet kapitel 12 står det några verser som jag ofta funderat över och just nu vill tolka så här; ”Eftersom Gud inte är en Gud som älskar att syna våra fel, utan en Gud som förlåter, önskar jag att ni strävar efter att göra lika dant. Tillåt inte att ni blir låsta av trender eller negativitet, utan hitta nya vägar för era tankar, så att ni kan förstå vad Gud önskar; godhet, glädje, inre frid och den frihet som kommer av det”.

Exakt citat ur översättningen Bibel 2000; ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt”