Category Archives: Händelser

Frysta äpplen

Förra året läste jag tipset att på hösten samla och frysa in rönnbär att sedan  använda i vinterns fågelmatning. Den här säsongen testade jag det. Men hos oss, omgiven av kvarhängande frukter bl.a. i nyponhäcken, har inte vinterfåglarna varit så intresserade av rönnbärspåsen.

När jag frös in rönnbären i höstas, frös jag också in några äpplen i tanken att de är absolut ekologiska, NU kom äpplena kom de till användning.

 

 

 

 

Koltrasten har kommit till ännu snödjupa Ångermanland.

Utställningen fortsätter

Nu har jag haft utställning tillsammans med mina vänner. Det är en fantastisk förmån att få vara med. Det har varit så roligt. (Jag är trött också.)

 

Men min utställning och försäljning av tavlor, häftet Solglimtar och vykort fortsätter på min hemsida www.inesbylund.se.

50 % av det jag säljer går till metoocongo

Städa växthuset?

Hittade en anteckning som jag gjorde i höstas. Av någon anledning så blev inte växthuset städat före vintersäsongen. Jag antecknade ett kommihåg att i stället städa det nu i mars inför årets odling.

Hur ska det gå till?????

 

Gunghästen

Gunghästen var så stor att den inte var helt lätt att bära för lågstadieflickan som kom med den. En vacker gunghäst! Klädd i brun sammet och med mjuk vällande man. Jag häpnade. Jag frågade hennes föräldrar och de menade att hon fick bestämma själv.

Det var 80tal och kyrkan som jag jobbade i, hade Fredagssamlingar med gruppaktiviteter för barn i bygden. Inspirerad av församlingens missionär ledde jag en ”U-grupp”. I liten skala gjorde vi olika saker för att skapa engagemang för människor i fattiga länder.  Vi rev ”bandage”. Vi gjorde ”Matte-kort” till skolor. Vi samlade pantburkar och gjorde ”Dagsverk” för att samla och skänka pengar. Och så kom vi på iden att skänka leksaker.

Först visste jag inte hur jag skulle hantera gunghästen och de andra leksakerna, men genom svensk Pingstmission fick vi löfte om att de skulle få följa en container till Afrika.

Hela sitt liv gav lärarutbildade Majken Bergman, från Timrå, till mission i östra Kongo. Hennes brev och berättelser väckte engagemang hos unga människor som fick ta del av dem. En del av dessa ungdomar tog chansen att få göra en insats som volontärer. I was falling in love, med en av dem.

Det var en intensiv tid när han kom hem till Sverige. Jag arbetade i kyrkan. Vi sällskapade. Vi gifte oss. Vi satte bo. Tillsammans var vi värdpar på ett annat bröllop. Sedan skulle vi koppla av, och bara får vara nygifta i vårt eget hem utan att behöva tänka på så mycket annat. Söndag och måndag gick. På tisdagen kom brevet som fick igång tankarna på högvarv igen. Det innehöll en förfrågan från ett svenskstartat sjukhus i bergen i södra Kivuprovinsen i Kongo, om min unge man skulle kunna tänka sig att leda sjukhusets serviceteam medan det allt mer nationaliseras.

Så kom det sig en dag, att vinterfödda jag, vid ekvatorns närhet, bar in mina resvärskor, i ett hus som de närmaste åren skulle bli mitt hem. Den första arbetsordern vi fick, var att åka till provinshuvudstaden och hämta sjukhusmatrial från Sverige, som nyss anlänt i en conteiner.

Jag stog och tittade på när plomberingen bröts och dörrarna till den fullpackade conteinern öppnades. Mitt fram, högst upp, låg en säck jag kände igen. Det var några leksaker, från en grupp barn i Ångermanland. Bl.a. en gunghäst i brun mjuk sammet.

Så snart vi fick tillfälle, besökte vi ett barnhem i grannlandet Burundi. Barnen skrek och grät när de såg vår konstiga vita hud. Men nyfiken kom så småningom en liten kille fram och smekte gunghästen som vi hade med som gåva till barnhemmet och som stod på det nakna cementgolvet. Efter en stund fick han hjälp att sitta upp och försynt började han gunga.

När vi efter två år kom hem till Sverige, åkte vi till flickan i Viksjö, och visade VHSfilmen på en liten mörkhyad pojke vars leende växer i styrka.

Tema; Människovärde

Blev taggad på Facebook i går. Det var en tacksamhetsgest för engagemang i det som vi i kallar ”Fredax på Filla”. 🙂

I sina stadgar har vår kyrka formuleringen ”Dess ändamål ska också vara att bedriva ungdomsverksamhet och att arbeta för  fostran och vård av barn och ungdom.” Jag kan ju inte säga att det är helt lätt att avsluta arbetsveckan i barngrupp, med att vara ”fritidsledare”, men det känns meningsfullt när kapellet på landet fylls av människor, ljud och rörelse. Typ 80-talet människor räknade vi med i fredags, varav kanske en tredjedel var vuxna. Kvällen innehåller storsamling, aktivitetsgrupper och avslutande fikastund.

Storsamlingen är livlig med en lokal fylld av barn, sång, dans, framträdanden, tävling, insamlande av pengar till ett fadderbarn och en berättelse eller tanke ur Bibeln. Ibland står jag för berättandet. Ofta hämtar jag Bibeln från ”altarbordet” och läser innantill eller reciterar ett sammanhang. Jag blir ofta fascinerad trots mängden barn, veckans tidpunkt och den livliga dansen alldeles innan, hur pass stilla det kan bli i lokalen under berättelsen.

Den här gången var ämnet människovärde. Jag läste

Gör inte skillnad på människor. Tänk om det hos er kommer in någon med guldsmycken och fina kläder och samtidigt en fattig person i smutsiga kläder. Om ni då bara har ögon för den finklädde och säger ”Här är en bra plats till dig” men till den fattige ”Ställ dig där borta”, då gör ni skillnad på folk och fäller orätta domar.”

Jag tänker att det inte är lätt att växa upp och att vilja vara som ”de andra”. Att vilja ”platsa in”. Det känns som en viktig ”fostran” att tydligt få säga, att det finns ett absolut värde i att bara vara Människa. Oavsett kön. Oavsett ålder. Oavsett tillgångar. Oavsett förmågor.

Det blev mäktigt att stå där framme och höra barn och vuxenröster, tillsammans, läsa en annan bibeltext;

”Du vävde ihop mig, i min mammas mage. Jag tackar dig för att jag är gjord så fantastiskt underbar.”

Vi läste det en gång till.

Sedan var det också många röster med i den avslutande bönen.

”Tack Jesus, för att jag är så otroligt värdefull i dina ögon. Hjälp mig att även se värdet hos andra människor.”

Bönen behövs. Vi är alla bara människor som ibland inte orkar med oss själva,  och det går ut över dem vi älskar allra mest. Kan tanken om alla människors lika värde synas genom vardagens stress och press, förbi tillsägelsen om att inte störa och när vi möter tiggaren vid Ica Maxi?

De mänskliga rättigheterna, barnkonventionen, varje människas värde. Det är så viktigt. Det måste ständigt lyftas, delas, undervisas, aktualiseras.

 

 

 

Hur gick det till?

Jag tog nyligt – typ ett år sedan? Eller mer? – en pensionsrådgivning. På ett udda konto har jag haft en summa på under ett och halvt tusen med årliga besked på typ att jag kommer att få 55 kr i månaden under ex antal år. Jag fick rådet att begära direktutbetalning och avsluta det kontot.

Förra veckan kom jag ”till skott”, letade åt numret och ringde fondförvaltaren. Jag fick ett annat nummer som jag skulle ringa. Så då gjorde jag det. Sedan fick jag information att jag med mobilt bankID skulle logga in på en viss hemsida och där registrera mitt kontonummer samt begära utbetalning.

Med smartphone i handen, hittade jag så in på rätt sida och lyckades bläddra mig fram till begäran av utbetalning, men det snabbaste som fanns att välja var utbetalning från 58 års ålder och uppdelat på 5 år.

Jag tog till att maila och tala om att alternativen inte var aktuella för mig, men fick till svar, att det var det alternativet jag fick välja, och att de som regel ändå betalade ut hela summan vid ett och samma tillfälle, om det, som i detta fall, understeg ett visst basbelopp. Så jag in på sidan igen. Jag begärde omnämnd utbetalning och fick veta att jag skulle få besked när processen påbörjas.

Skit samma!, tänkte jag, nu för tiden, är jag är inte beroende av 1465 kr, så det gör inget om jag får vänta några år på den utbetalningen, nu har jag i alla fall försökt följa det råd jag fått.

Inte förrän efteråt går sanningen upp för mig. Jag fyller 58 år om 2 månader. Hur gick det till?????

 

 

Snurrar snabbt

1000 år, och 1000 år till.  Nog var det förändring.

Dåtidsmänniskan var ju smart. Det är svårt att förstå hur de kunde bygga avancerade byggkonstruktioner med självventilation som långhusen i norden eller pyramiderna.

Men ändå.

Några 100 år till och industraliseringen kom.

10-tals år, och förändringen och den tekniska utvecklingen är översvällande påtaglig.

Det var inte så många 10-tals år sedan jag sa ”Aldrig i livet, att det kommer en dator i mitt hus”. Nu har, bara jag, både dator, ”platta” och smartphone.

1 år. Utveckingen är oerhört snabb.

I dag har jag och mina arbetskamrater varit på kurs för att kunna ge morgondagens vuxna möjlighet att lägga en grund för att ta till sig modern teknik; QRkoder, makey makey, ”kuben” …..och jag vet inte allt vad det heter.

…och jag närmar mig 60, och är inte speciellt tekniskt intresserad. Hur ska jag kunna ta till mig detta och kunna ge det vidare????

Puh!

Jag börjar prova med att filma vårt bygge. Det går ändå i en takt som jag hinner med att förstå.

20170904 (2)

Arbete; Förmån och baksida

Jag är tacksam att jag har ett arbete där jag har min fasta och regelbundna inkomst.

I vårt arbete har vi förmånen att ta hand om det värdefullaste i människors liv; Barnen.

Tillsammans i personalgrupp och med barnen har vi frihet och ansvar att strukturera och planera våra dagar.

Vi vistas mycket utomhus i naturen och njuter av det.

Det tar ca fem minuter för mig att förflytta mig mellan mitt hem och mitt arbete. (Och på den sträckan passerar jag livsmedelsbutiken.)

Går det ha det bättre?

Men det finns en nackdel! Förkylningar och infektioner. Bara en och en halv vecka efter uppstart efter sommarstängning, är barngruppen starkt reducerad p.g.a. halsont, snuva och feber och flera i personalgruppen drabbade. Det är baksidan. Förkylningar som vi bär hem till våra egna familjer. Önskade att vi hade rätt till betald karensdag, tillgång till trygga vikarier och en kommun som har en bra ekonomi att betala vikarier för, så vi mer skulle undvika att gå på jobbet och hosta och hacka och sprida baciller och virus vidare.

Lite väl realistiskt

Jag tycker om att läsa böcker eller se filmer som hjälper mig att förstå hur det kan vara att vara i någon annan människas situation. Hur verkligheten är.

Jag fick tag i Lisa Genovas bok Fortfarande Alice, en bok som handlar om en professor som drabbas av Tidig Alzheimer.

– Men jag kan ju inte ligga så här i soffan och läsa en hel vardag, sa jag till mig själv och gick för att stryka en tvätt.

När jag plockade fram strykningen fick jag se mina knätrasiga jeans och kom på att jag skulle göra om dem till shorts, så jag plockar fram min tygsax.

När jag börjar klippa kommer jag på att jag ska fotografera det jag gör.

Jag letar åt min kamera. Den ligger bredvid mobiltelefonen som blinkar. Det måste ha kommit ett meddelande.

Jag går tillbaka till boken och hämtar glasögonen för att läsa och svara på meddelandet.

Ett akut behov av att gå på toaletten ger sig till känna och jag uppsöker hemligrummet och uträttar mina behov.

– Få se, vad var det nu jag höll på med?

– Jo, jag skulle sy om mina jeans till shorts.

Glasögonen är med. Jag går till mitt sybord för att leta min tygsax. Där blir jag stående en bra stund. Det finns ingen sax där. Jag drar ut lådan. Jag lyfter överdelen. Jag drar ut lådan igen. Min tygsax är borta! Har mannen tagit den till arbetet på huset???? Min tygsax som jag är så rädd om!

Till slut beslutar jag mig för att saxen oförklarligt är borta. Jag vänder på mig och ser…….saxen. På golvet. Bredvid byxorna. Jag har inget minne av att jag tog fram den förut.

Plötsligt känns boken som jag läser lite väl realistisk för att det ska kännas helt bekvämt.