Category Archives: Händelser

Ej enahanda

Vad man än kan säga, så inte är mina dagar enformiga eller variationslösa. Varken på jobbet, eller på fritiden.

På jobbet är jag i barngrupp. Över 20 barn är lika med 40 händer, 40 fötter och 100 viljor. Med andra ord är det inte händelselöst och monotont.

Efter arbetsdagen tar fritiden vid.

I dag hälsade jag först på en äldre person i vår by med en jultidning och en julhälsning från vår kyrka. Hemma igen sopsorterade jag, gjorde en spenatpaj till middag, handlade livsmedel och knyckte mig en liten tupplur. Sedan bytte jag om till snickarbyxor, tog skruvdragaren och skruvade takregel i vårt bygge.

Efter det blev det vanlig hushållssysslor; disk och tvätt, innan jag prioriterade tid för julplanering.

”När livet är som bäst …………då är det möda och fåfänglighet” säger Predikaren.

 

Jag tror, att den dag, man inte har förmåga för, eller står utanför, det brusande livet, då saknar man det.

Räkna per person

I somras när vi bilade genom Sverige, lyssnade vi samtidigt på Hans Roslings bok Hur jag lärde mig förstå världen. Ärligt talat, blev vi så inne i lyssnandet, att vi vid två tillfällen körde rejält fel och förlängde resan en del.

Vi fann lyssnandet mycket intressant. Inte minst för igenkänningsfaktorer som vi personligen kunde relatera till. (Bl.a. flyttade han med sin familj från Sverige för att under några år bo och arbeta i Mocambique, Vi i Kongo, med de kulturmöten och kulturkrockar som en sådan förflyttning måste innebära.)

En av hans berättelser som satte sig i mitt minne, var när han återgav ett sammanhang där representanter från många länder möttes kring klimatfrågan. Någon av västländernas representanter talade om sin egen utveckling och miljömedvetenhet med stora ord och pekade ut Indien och Kina som de stora syndarna. En av dessa länders representanter svarade med att återkoppla till den klimatpåverkan västvärldens utveckling hade påbörjat, sedan hade han fortsatt med att säga ”Vi förlåter er för ni visste inte bättre – men från och med nu, räknar vi per person”.

(Detta fritt citerat ur minnet, men jag kan rekommendera egen läsning av boken.)

Vanlig första-advent-lördag

Om någon undrar vad paret Bylund gjort en sådan här första-advent-lördag, så kan jag tala om att det inte varit något speciellt.

Bara vanliga hemma-sysslor.

Mannen har varit inne vid spisen och kokat buljong. Frun har hållit till ute på gården och tvättat av bilarna.

Bara som det ska vara!!!!

 

Återanvända

59 år! Så länge har jag levat. Min uppväxt var inte konsumtionssamhället och slit och släng. Att vara försiktig med resurserna och att återanvända, tillhörde förutsättningarna. Inte minst min mamma, gick före med gott exempel.

Åren har gått, tiderna förändrats, och det har blivit allt enklare att köpa nytt. Ibland har jag undrat om jag varit tokig, när jag inte kunnat med att slänga trasiga väskor och kläder utan att först sprätta ur och ta vara på hela blixtlås.

Men tänk att min blixtlås-påse kan komma till användning även år 2018!!!!!

Med lite pill och kvällsgöra kan jag nu använda min sko ännu en tid och mannen är nöjd att kunna fortsätta använda sin ryggsäck. (Det var faktiskt hål i sulan också, men det kunde mannen fixa med lite gummilim. Helt perfekt!)

Och tänk, det börjar bli modernt igen att göra så här. Rogivande, modernt och högst nödvändigt för klimatet.

Okunskapen skrämmer mig

Liksom andra föreningar i vår kommun fick vår kyrka en förfrågan om anordnande av jullovsaktiviteter för barn och unga. Bland kriterierna för dessa aktiviteter står formulerat i samma mening att de ”ska vara demokratiskt uppbyggda och helt fria från religiösa inslag”.

Vad jag förstår, skulle alltså kommunen vara tacksam, om vi som kyrka anordnade en jullovsaktivitet för barnen i vår bygd, men trots att vi är kyrka, får vi inte sjunga de sånger som barnen tycker så mycket om, inte berätta om hur Jesus engagerade sig i olika människor oberoende av kön, samhällsstatus eller folkgrupp. Vi får inte lära barnen ”den gyllene regeln” som att behandla andra som man själv vill bli behandlad och vi får inte lära dem att i tacksamhet be en bordsbön.

Jag skakar på huvudet åt den okunskap som sprider sig genom vårt land och som utan ifrågasättande sätter likhetstecken mellan odemokratiskt och religiöst. Samtidigt skrämmer det mig.

Det finns gott om bevis på människor som ur sin tro hämtat kraft till avgörande insatser för sin kamp för människors värdighet, rättigheter och frihet. Vi kan t.ex. bara nämna Martin Luther King, Moder Theresa,  Desmund Tutu,  Denis Mukwege. Djupt troende människor!

Och vilka rötter har vår egen svenska demokrati? ”Tre rörelser spelade en särskilt viktig roll för Sveriges demokratisering under 1800talet och tidigt 1900tal…” skriver bl.a. Wikipedia ”…Väckelserörelsen. Nykterhetsrörelsen. Arbetarrörelsen.” (I nämnd ordning!)

Som kyrka får vi inte heller kommunalt aktivitetsbidrag till vår ordinarie och gedigna verksamhet bland barn och unga. Sådant delas inte ut till ”skolidrottsverksamhet, trossamfund eller partipolitisk förening”. På ett sätt är det en befrielse att slippa jobba med ansökningarna om bidrag och vi har aldrig gjort oss beroende av den där slanten, men å andra sidan, betalar vi vår skatt och ställer dessutom upp helt ideellt för aktiviteterna.

I stället för att vara så rädd för tro, kristenhet och vad man kallar ”religion”, kanske det i stället skulle kunna vara av intresse att besöka och bilda sig förståelse om det är så anti-demokratiskt som man tydligen tror. Personligen ser jag mig själv som en demokratins försvarare, och i demokratins anda, skräms jag av denna okunskap.

(Ines med söndagsskolekompisar. Någonstans mellan 1963 och 1965)

 

Plötsligt, utan förvarning, bar det inte längre för mig.

Vi hade vår fredagskvällssamling. I vår kyrka.

Vi bor ute på landet. Vår kyrka ligger också där. I en helt vanlig ordinär landsbygd. Men jag säger att våra fredagskvällssamlingar är de största gudstjänsterna vi har.

I går kväll var det cirka 40-talet barn. De flesta i typ åldrarna 6-12 år. Där var också ett handfull tonåringar och 20-talet vuxna; ledare, föräldrar och besökare.

En 7-årig pojke sa stolt ”Det är vår granne!” när barnen fick se och lyssna till en intervju med en 95årig vithårig kvinna som var på besök.

Det är livliga samlingar, på kvällen, efter avslutad skolvecka. Barnen tar i och sjunger, så det hörs ut på parkeringen. Vi dansar också och gör rörelser till texterna. En del barn uppträder på olika sätt.

Det här händer i vår kyrka, och klart att Bibeln och dess berättelser är i centrum. Ett barn gick fram på estraden och och läste den gyllene regeln; ”Som du vill att människorna ska göra mot dig, så ska du göra mot dem”.

I går kväll var det min tur att berätta. Det har jag gjort många gånger förr. Den här gången var berättelsen Jesu liknelse om den barmhärtige samariern. Jag började med att förklara för barnen, att bland människor i grupp, blir det ofta så att vissa blir mer populära, andra mindre. Jo, det kände barnen till. Sedan sa jag att jag blir ledsen på mig själv om/när jag tänker en nedsättande tanke om en annan människa. Det är inte bra. Men även på Bibelns tid var det så. Det fanns de som andra såg upp till mera, och som – ärligt talat – kanske såg på sig själva som varande bättre än andra. Sedan fanns det dom som många såg ner på. Som samarierna. Vad skulle samarierna göra? ”Slå tillbaka”?

Jag läste texten om samariern som Jesus upphöjde till att vara Medmänniskan med stort M. (Lukas evangelium, kapitel 10, verserna 25-37). Efter läsningen  vände jag samlingen till vad barnen kan göra för att vara medmänniska. Jag anknöt till det som jag tänkte att barnen känner igen. Att vara en ”Vänskapare”, att stoppa mobbing, att prata med den som verkar vara ensam på rasten, att handla Fairtrade, insamlingen till Världens Barn, att ge till vårt eget Fadderbarn, att panta burkar och donera en slant till Coops trädplanteringar.

Sedan hade jag ett foto på väggen på årets Nobels fredspristagare Denis Mukwege. Min tanke var att dels berätta, hur han hjälper, den som behöver hjälp, oavsett vilken grupp de tillhör, och dels, att Afrika och Congo där han arbetar. kan verka så långt borta, men det är inte så långt borta som vi tror. Som vi gör och handlar i västvärlden, så påverkar det ofta i den s.k. tredje världen.

Jag tog Mukwege för att förtydliga för barnen. ”Eftersom….” sa jag till barnen – ”…ni känner mig, så kommer han också nära, för när vi bodde och arbetade i Afrika, då bodde vi grannar, och han var min läkare och han hjälpte mig.”

Plötsligt, helt utan förvarning, överväldigades jag av känslor för hur Denis Mukwege, får kämpa så hårt, och under hot, för sin vilja att skapa rättvisa, och hur tryggt och bra vi har det. Nöden är inte så långt borta som vi tror. Plötsligt bar det inte för mig längre. Jag blev tvungen att stanna upp och andas, innan jag kunde fortsätta. Vad kan jag – vad kan du – göra, för att hjälpa, den som behöver hjälp? ”Gör så!” sa Jesus.

 

(Efter samlingen delar vi upp oss i aktivitetsgrupper; Slöjd, Pyssel, Dans/drama, Legobygge, Bakning, Innebandy, TV-spel, Små utflykter, innan vi avslutar kvällen med fika.)

(Härnösands kommun har i år gett tydligt besked att aktivitetsbidrag inte delas ut till ”Trossamfund”. Jag kan tycka att beslutsfattare saknar en viss insyn och kunskap, men det är en annan historia. Vi har aldrig gjort oss beroende av kommunens bidrag.)

 

För att hjälpa

En torsdag, i augusti, för 29 år sedan, sprang doktor Denis Mukwege över sjukhusområdet så att läkarrocken fladdrade i vinddraget. Det var för min skull han sprang. Jag hade svimmat inne på förlossningssalen.

Sedan dess har det flutit mycket vatten under broarna.

Jag lever ett tryggt svenskt liv. Jag är omgiven av modern teknik och har blivit farmor.

Denis har tvingats varva sitt trogna arbete på det afrikanska sjukhuset med flykt från krig, hot och mordförsök. Det är inte alla som ser med beundran på att han och hans läkarteam lappat ihop mer än 50.000 barn och kvinnor som – direkt eller indirekt – blivit offer för politiska oroligheter och vinstintressen i brytning av mineraler till världens digitalisering. I sin vägran att bli tyst har han gett röst åt en fattig och lidande befolkning. För sin uthållighet och sitt mod, har han fått motta ett antal mycket fina priser. I år blir det Nobels fredspris. Men den högsta vinsten han skulle kunna få, är trygghet och rättvisa till en kongolesiska befolkningen.

Vad kan då vi göra? Jag tänker att det bästa är om vi tillsammans tar vår konsumentmakt, skaffar oss kunskap och är med och begär att de som är födda och bor i det område där utvinning sker, de som arbetar i gruvorna, och deras samhällen, ska få leva i fred och trygghet, att de ska ha drägliga livsvillkor, vederhäftiga arbetsredskap, skyddsutrustning och få en lön som de kan försörja sig och sina familjer med, samt att den övervägande vinsten ska hamna befolkningen till goda och inte gå till krigsherrar, någon diktator som stoppar i egen ficka eller multinationella företag.

Det är i detta intresse jag lämnat in två medborgarförslag till min egen kommun i vårt rika Sverige.

Läs Denis Mukweges egna ord på https://www.panzifoundation.org/media/#editorial

(Recent news October 5, 2018)

Saras dagbok

Vi såg filmen Saras dagbok i går kväll. En välgjord film, med fantastiska skådespelarinsatser. En film väl värd att se. Vi tog hem den på Netflix.

Eller….. Min man såg filmen Saras dagbok i går kväll. Jag såg en hel del. Men inte allt. Jag gick och borstade tänderna ibland. Eller tittade bort.

Filmen utspelar sig flera hundra mil från där vi nu lever och bor, men den utspelar sig på platser som vi inte är obekanta med. En del av det som sas i filmen, men som inte textades, kunde vi ändå förstå. För vi har varit där.

Det jag inte orkade se, det tvingas en del människor att försöka leva sitt liv mitt i. Och det värsta är, att jag inte kan svära mig fri från att vara en del av ”boven i dramat”. Det är komplext, men tillgången till modern teknik, har en mörk baksida.

Hur mycket tittar vi bort?

Vart tog miljö-hälsan vägen????

Vi har haft en extremvinter…. Och vi har haft en extremsommar….

Alla som inte håller för öronen och blundar samtidigt, ser att klimatändring är på gång och tänker att det är vår överdrivna konsumtion och miljöförstöring som drastiskt driver på det hela.

Men var tar denna viktiga fråga vägen i valdebatten?

Om våra miljö-förutsättningar krakelerar, hur ska vi då kunna tänka att vi ska leva i välfärd och trygghet?

I somras blev jag begeistrad, när vi gjorde ett besök i ETCs solpark i Katrineholm. Vilken dröm att ha ett växthus med solelsplattor, en lyktstolpe som drivs av solceller, och solceller på alla möjliga tak.

Jag önskar att ALLA, politiker, tjänstemän, vanligt folk, kan få ETCs lilla skrift Hoppet. Läsa den. Reflektera kring den.

Den är lättläst och innehåller bra och konkreta förslag vad vi kan göra för miljön.

 

 

 

 

 

 

 

Mitt förra medborgarförslag angående konfliktmineraler

Medborgarförslag

Med vetskapen om det hot, våld, förtryck, slavliknande förhållanden,
våldtagande och lemlästande, som råder i det område i Afrika (speciellt DR
Congo) där det mesta av tenn, tantal (coltan), wolfram och guld som
används i elektronisk utrustning utvinns, föreslår jag, för att sprida kunskap,
väcka opinion och sätta press på företag, att Härnösands kommun, vid varje
upphandling och inköp av elektroniska varor, ställer frågan huruvida
försäljaren vet att varan/varorna inte innehåller mineraler från
konfliktsituationer (s.k. konfliktmineraler). Ett frågande som ska fortsätta
även när leverantörer och producenter säger att det är omöjligt att hålla reda
på råvarans ursprung. Frågandets syfte är att väcka medvetenhet. Vår
tystnad bidrar till att övergreppen och grymheterna fortsätter och att
befolkningen inte får del av sitt eget lands rikedomar.

Jag föreslår också att all personal inom kommunens datorenhet, för att bli
bättre rustade att fråga efter s.k. rena mineraler (till motsats mot
konfliktmineraler), ska få en föreläsning omkring mineralernas ursprung.
Företagare som handlar med elektronisk utrustning bör också få en inbjudan
att delta.

Kommunen kan även via hemsida och facebooksida sprida information om
målsättningen att bara handla med rena mineraler.
USA och EU arbetar med lag mot konfliktmineraler. Kan kommunen göra
någon påtryckning så att denna lag inte nöjer sig med att råvaruproducenten
skriver på ett papper som bekräftar mineralens renhet, utan att även
kontinuerliga externa kontroller sker?

(För att få mer kunskap i ämnet går det bra att googla på Konfliktmineraler
och/eller se när Fredrik Skavlan, i sitt program intervjuar Dr Mukwege om
hans arbete på Panzisjukhuset i Bukavu.)

Ines Bylund Brunne 27 okt 2014