Category Archives: Reflektioner

Väderprat, små berättelser, och samtal om omvärldshändelser, är viktigt och har sitt berättigande, i människors möten och samvaro. Men personliga reflektioner gör gemenskapen mer innehållsrik. De är en gåva. De kan reta upp. De kan inspirera. De kan vara värdebeständiga. De kan vara föränderliga. När vi byter reflektioner med varandra, fortsätter vi att utvecklas och formas.

Tema; Människovärde

Blev taggad på Facebook i går. Det var en tacksamhetsgest för engagemang i det som vi i kallar ”Fredax på Filla”. 🙂

I sina stadgar har vår kyrka formuleringen ”Dess ändamål ska också vara att bedriva ungdomsverksamhet och att arbeta för  fostran och vård av barn och ungdom.” Jag kan ju inte säga att det är helt lätt att avsluta arbetsveckan i barngrupp, med att vara ”fritidsledare”, men det känns meningsfullt när kapellet på landet fylls av människor, ljud och rörelse. Typ 80-talet människor räknade vi med i fredags, varav kanske en tredjedel var vuxna. Kvällen innehåller storsamling, aktivitetsgrupper och avslutande fikastund.

Storsamlingen är livlig med en lokal fylld av barn, sång, dans, framträdanden, tävling, insamlande av pengar till ett fadderbarn och en berättelse eller tanke ur Bibeln. Ibland står jag för berättandet. Ofta hämtar jag Bibeln från ”altarbordet” och läser innantill eller reciterar ett sammanhang. Jag blir ofta fascinerad trots mängden barn, veckans tidpunkt och den livliga dansen alldeles innan, hur pass stilla det kan bli i lokalen under berättelsen.

Den här gången var ämnet människovärde. Jag läste

Gör inte skillnad på människor. Tänk om det hos er kommer in någon med guldsmycken och fina kläder och samtidigt en fattig person i smutsiga kläder. Om ni då bara har ögon för den finklädde och säger ”Här är en bra plats till dig” men till den fattige ”Ställ dig där borta”, då gör ni skillnad på folk och fäller orätta domar.”

Jag tänker att det inte är lätt att växa upp och att vilja vara som ”de andra”. Att vilja ”platsa in”. Det känns som en viktig ”fostran” att tydligt få säga, att det finns ett absolut värde i att bara vara Människa. Oavsett kön. Oavsett ålder. Oavsett tillgångar. Oavsett förmågor.

Det blev mäktigt att stå där framme och höra barn och vuxenröster, tillsammans, läsa en annan bibeltext;

”Du vävde ihop mig, i min mammas mage. Jag tackar dig för att jag är gjord så fantastiskt underbar.”

Vi läste det en gång till.

Sedan var det också många röster med i den avslutande bönen.

”Tack Jesus, för att jag är så otroligt värdefull i dina ögon. Hjälp mig att även se värdet hos andra människor.”

Bönen behövs. Vi är alla bara människor som ibland inte orkar med oss själva,  och det går ut över dem vi älskar allra mest. Kan tanken om alla människors lika värde synas genom vardagens stress och press, förbi tillsägelsen om att inte störa och när vi möter tiggaren vid Ica Maxi?

De mänskliga rättigheterna, barnkonventionen, varje människas värde. Det är så viktigt. Det måste ständigt lyftas, delas, undervisas, aktualiseras.

 

 

 

Flera släkter

När man går i sin vardag, mellan jobb, hem och affär, och är i sitt trygga sammanhang, med sina styrkor och svagheter, så tänker man inte så mycket på det, men så fort man rör på sig lite, så blir sambanden (eller för den del; brist på samband) så stora och viktiga.

Det är så fantastiskt roligt att ut och åka och träffa familjemedlemmar som flyttat och avlägsna släktingar. Blodsbanden ger en speciell känsla.

”De danne, de i stårscha mi da!” (Det där är min flicka!) Jag kan än höra min mormors varma uttalande till sina stolsgrannar, när jag kom in i ålderdomshemmets samlingssal. Det var också starkt att flyga flera hundra mil, bli välkomnad att bo i ett hem som vi genom facebook kommit i kontakt med, och innanför ytterdörren se min morfars systers amerikakoffert. Att ha blodsband, är att vara rik, något att vara tacksam över, något att vårda ömt.

Barn och ungdomsvänner är också relationer, som jag tänker, är viktiga. Människor, som man en tid delat sitt liv med. Naturligtvis, går det inte hålla kontakt med alla. Men några. Livet kanske gör att vi går åt olika håll, men vi har i alla fall något gemensamt i starten.”Barn är viktiga, men jag saknar att få prata med dem som varit med om samma saker som jag.” sa min mamma en gång, när de jämnåriga började ”droppa av pinnen”.

 

Det finns en ännu en länk. Ett samband, vars styrka, jag ofta förundras över när jag är ute och reser på något sätt. Den länken är de gemensamma värderingarna. Den jag har, går ofta förbi hudfärg, språk och kulturer.

Att sitta tätt packad tillsammans, i ett fattigt sammanhang i Afrika, och fira en likadan gemenskaps och minnesmåltid som vi brukar göra hemma (Vi brukar kalla det nattvard). Det är starkt! Att som ung, tälta med folk från olika nationaliteter, och känna full tillit. Det är stakrt! Att landa i ett nytt land, sent på kvällen, och tidigt på morgonen, söka sig till en kyrka, bli hälsad på redan ute på parkeringen och hela vägen in, och att efter gudstjänsten bli medbjuden ut på lunch. Det är starkt! Och som nu, när vi varit på ”missionskonferens” och även delat intressen, behov och positiva berättelser omkring hjälp som når fram; skolgång, där det annars inte finns skolor, demokratiprocesser, microföretagande, då är det återigen så starkt och så många intryck. ”Få se, vad hette dom nu då, dom vi satt och skrattade med och pratade så intensivt med idag?????  Var kom dom ifrån??? Vad jobbade dom med egentligen??? Vad roligt vi hade!”

Oj, nu behöver vi vila hjärna lite!

Finns det skäl att tro?

En natt hade jag svårt att sova p g a en förkylning som tryckte och bände – Hur gör de som kan sova bort en förkylning? – och då letade jag fram  www.sondaghelaveckan.se för att lyssna på en predikan. En predikan, tänker jag, är en god sak att lyssna till, samtidigt är den inte lika omväxlande som P4s Vaken som är till för dem som måste hålla sig vakna. Många gånger har predikan befriat mig från min egen pladdrande hjärnas irrande, och jag har somnat gott.

I natt hittade jag en predikan, som fångade mitt intresse på ett speciellt sätt, för att den var lite annorlunda, inte en ”Halleluja-predikan” som predikanten själv sa. ”Finns det skäl att tro?” var frågan som ställdes av CG Grönberg. För mig en okänd predikare.

I inledningen pratar han lite runt behovet av att skaffa sig hållbar kunskap till skälen att tro, i en tid, då tro, går så mycket på tvers i det samhälle vi lever i och påverkas av.

Många troende kan hänvisa till gjorda upplevelser och erfarenheter när de ska försvara sin tro. Jag anser att vi i vår gudsgemenskap ska våga be om mer saker och i vårt berättande, sedan berätta om dem, men jag håller med Grönberg, att vår tro behöver en stadigare grund än känslomässiga upplevelser. ”Baksidan av starka upplevelser, är besvikelse.” ”Avsaknaden av en förväntad gudsupplevelsen kan vara omskakande.” Om vi bara plockar ut framgångs- och lyckoord, så är vi illa ute, för så är inte våra livs verklighet.

Vår tro vilar inte på personliga upplevelser eller känslor, utan på historiska fakta, slår Grönberg fast, Jesus gick verkligen här nere på jorden. Det finns det ingen som tvivlar på. Däremot har naturligtvis en del problem med om Jesus uppstod från det döda men Bibeln har med en hel del ögonvittnesberättelser. På ett ställe omnämns över 500 personer, samtida levande med brevet (läsaren hade möjlighet att kolla fakta) som mött Jesus uppstånden. ”Om vi tror att det finns en Gud som står bakom hela skapelsen, så nog kan han uppväcka en död.”

Sedan nämner Grönberg om Guds fingeravtryck, som är starka indicier att det finns en Skapare. Big bang behöver något som sätter igång energin. Efter en explotion blir kaos, men efter smällen big bang ställdes allting i Ordning och i förhållande till varandra. Jordens plats i unversium är perfekt för att fungera för oss. ”Det krävs större tro för att vara en ateist, än att tro på att det finns en skapare som är hjärnan bakom alltihop”. Generna innehåller så mycket av detaljerad information att det inte finns en chans att de skulle uppstå av sig självt. Någon måste ha tänkt till, slår predikaren fast, och nog låter det mest realistiskt.

”Det finns så mycket under fötterna, att tro på Jesus. Det finns skäl att tro. Välj att tro” avslutas den predikan som jag hörde en natt. Tydigen en predikan som jag inte somnade ifrån.

 

 

 

 

Arbete; Förmån och baksida

Jag är tacksam att jag har ett arbete där jag har min fasta och regelbundna inkomst.

I vårt arbete har vi förmånen att ta hand om det värdefullaste i människors liv; Barnen.

Tillsammans i personalgrupp och med barnen har vi frihet och ansvar att strukturera och planera våra dagar.

Vi vistas mycket utomhus i naturen och njuter av det.

Det tar ca fem minuter för mig att förflytta mig mellan mitt hem och mitt arbete. (Och på den sträckan passerar jag livsmedelsbutiken.)

Går det ha det bättre?

Men det finns en nackdel! Förkylningar och infektioner. Bara en och en halv vecka efter uppstart efter sommarstängning, är barngruppen starkt reducerad p.g.a. halsont, snuva och feber och flera i personalgruppen drabbade. Det är baksidan. Förkylningar som vi bär hem till våra egna familjer. Önskade att vi hade rätt till betald karensdag, tillgång till trygga vikarier och en kommun som har en bra ekonomi att betala vikarier för, så vi mer skulle undvika att gå på jobbet och hosta och hacka och sprida baciller och virus vidare.

Glädjen att jobba tillsammans

Även om vi nu har bara kvällar och helger så går vår utbyggnad så sakta framåt. Vi får ofta kommenterar att det gått så fort för oss. Jag förklarar att väggresningen gick fort eftersom vi beställde s.k. lättbalkar som utgör stommen i våra väggar, men sedan är det många detaljer och precisionsjobb sim inte går så fort.

I helgen hade vi glädjen av att åter igen få hjälp av några av våra ungdomar. Vi hann med minst dubbelt, som vi skulle ha hunnit annars. Kanske mer, eftersom det var så stimulerande att få hjälp och att få arbeta tillsammans.

Även om jag själv inte har varit med om det, så har jag fascinerats av tanken av arbetsbyten som en del familjer praktiserat. Det har varit fyra familjer som bokat en dag var hos varandra. Värdfamiljen står för planering, material och mat. De övriga tre som kommer, har med sig lusten att ta i. Jag har hört att det brukar bli mycket gjort.

Det är roligt att jobba tillsammans.

Tomglo / Njutglo

När han sitter där i sin fåtölj frågar jag. Vad gör du? ”Jag tom-glor”!

Tomglo????? Vad är det egentligen för något? Ett försök till ursäkt för att inte något vettigare blir gjort? Det låter liksom ganska tomt och meningslöst, det där med att tomglo.

Men, hörde en inringare på Ring så spelare säga att ett nytt ord borde skrivas in i svenska lexikonet. Ordet ”Njutglo”.

Njutglo?

Vad säger det?

Vila. Rekreation. Reflektion. En mycket meningsfull sysselsättning.

Lite väl realistiskt

Jag tycker om att läsa böcker eller se filmer som hjälper mig att förstå hur det kan vara att vara i någon annan människas situation. Hur verkligheten är.

Jag fick tag i Lisa Genovas bok Fortfarande Alice, en bok som handlar om en professor som drabbas av Tidig Alzheimer.

– Men jag kan ju inte ligga så här i soffan och läsa en hel vardag, sa jag till mig själv och gick för att stryka en tvätt.

När jag plockade fram strykningen fick jag se mina knätrasiga jeans och kom på att jag skulle göra om dem till shorts, så jag plockar fram min tygsax.

När jag börjar klippa kommer jag på att jag ska fotografera det jag gör.

Jag letar åt min kamera. Den ligger bredvid mobiltelefonen som blinkar. Det måste ha kommit ett meddelande.

Jag går tillbaka till boken och hämtar glasögonen för att läsa och svara på meddelandet.

Ett akut behov av att gå på toaletten ger sig till känna och jag uppsöker hemligrummet och uträttar mina behov.

– Få se, vad var det nu jag höll på med?

– Jo, jag skulle sy om mina jeans till shorts.

Glasögonen är med. Jag går till mitt sybord för att leta min tygsax. Där blir jag stående en bra stund. Det finns ingen sax där. Jag drar ut lådan. Jag lyfter överdelen. Jag drar ut lådan igen. Min tygsax är borta! Har mannen tagit den till arbetet på huset???? Min tygsax som jag är så rädd om!

Till slut beslutar jag mig för att saxen oförklarligt är borta. Jag vänder på mig och ser…….saxen. På golvet. Bredvid byxorna. Jag har inget minne av att jag tog fram den förut.

Plötsligt känns boken som jag läser lite väl realistisk för att det ska kännas helt bekvämt.

 

 

Zucchini

Jag lästa David van Reybroucks 633 sidor väldfyllda bok; Kongo en historia.
”Kongos välsignelse har blivit deras förbannelse” har någon sagt.
Det är ett land som är otroligt rikt på mineraler. Mineraler, som har bivit till glädje och utveckling för oss i den ”rika världen”. Vad landets egna fattiga befolkning har fått är mest svett, blod och tårar.
När vi arbetade i Kongo i början på 90-talet berättades det, angående pengainflationen, att befolkningen förr kunde äta tre mål mat om dagen men sedan hade de bara råd till två mål mat om dagen för att en tid senare bara kunna unna sig ett mål om dagen.
Vår ”boys” äldsta barn var märkt för livet av undernäring och svält.

Någonstans i boken nämns om en tid då det fanns möjlighet att odla och äta den goda frukten Zucchini.

Det är bara några år sedan Zucchinin gjorde entre i mitt liv.

När jag provade, blev jag överraskad hur bra Zucchini kunde växa i mitt lilla trädgårdsland i södra norrland. I år har jag planterat 15-talet zucchiniplantor och i går tog jag hand om en del mogen Zucchini. Den största var 40 cm lång och vägde 1,5 kg. Förutom att vi steker den och äter den råriven i sallader, gjorde jag igår en zucchinigratäng. 8 kg Zucchini rårev jag och frös in. Vad vi förstår så kommer det att gå bra att frysa den och, i vinter, ta upp den för att smörsteka, koka eller gratinera.

 

Vilken rikedom vi har.

Hörde på nyheterna om nya oroligheter i Kongo.

Tro sig kunna

Det finns en saga om ett litet blå lok som får ta över ett större men trasigt loks arbete att frakta julkappar till barnen i dalgången på andra sidan bergen. Det lilla loket får kämpa hårt och upprepar för sig själv; ”Jag tror att jag kan!”. Det lilla loket klarade uppgiften till slut.

Såg dokumentären Armlös, Benlös, Makalös som handlar om Mikael Andersson. I en föreläsning ger han vidare citatet  ”Den person som tror att den kan, får förmodligen rätt, men det får även den som tror att den inte kan.”

Min kedjelänk

Våra liv är som många länkar som sitter ihop och formar vad som är just jag. Där finns länkar som är relationer till olika personer i våra liv och hur den relationen har format, utvecklat och förändrat oss. Där finns begåvningar, intressen, sysselsättningar, utbildningar och erfarenheter. En del i vår livskedja är minnen, någon är nuet, andra är drömmar och önskningar. Det finns lyckanden och misslyckanden. Friskhet och brister. Det handlar om var vi geografiskt befinner oss och vilka resurser vi har att tillgå, eller inte tillgå. Vi formas till åsikter och värderingar. Och vi känner och upplever saker.

Vi är människor!

Mtu ni watu! (= Swahiliuttryck. En människa är (som?) många människor)

Under mänsklighetens historia har länken andlighet fått större eller mindre utrymme.  Somliga kan nog tänka att andlighet och vetenskap är varandras motsatser, medan andra tänker att de kompletterar varandra. I vår ”upplysta tid” verkar andligheten vara på frammarsch. Många uttrycker en tro ”på någonting” och berättar med förvåning, och ibland med gripenhet, händelser som de ser som svåra att ge ”en naturlig förklaring” till.

När jag ser hur det affischeras och annonseras om hur man för 500 kr, eller för 2000 kr, kan få vara med om olika andliga event, känner jag tacksamhet att jag gratis – och när helst jag vill eller behöver – har mitt andliga ankare att tillgå.

Jag tänker att det är förnuftigast att tro på att i ett universum som fungerar efter en plan och en ordning, måste det finnas en storhjärna, en planering bakom. En Gud. Och jag är så oerhört tacksam att få tro på att denne Gud så mycket önskade relation med den lilla människan att vederbörande faktiskt gick in i en matriell kropp och blev människan Jesus Kristus, för att ge människor ett ansikte på vem Gud är. Då – som nu – var Jesus anspråk på att både vara människa och Gud, svårt att tolerera, och Jesus fick utstå svårt lidande. Men vann. Och det ger hopp.

Jag önskar att fler, ja alla – gratis – skulle våga testa bönen ”Jesus, om du är Gud som blev människa för att du önskar relation med mig, visa mig då……..” och att läsa om Jesus i bibelns evangelium enligt Lukas.

Jag brukar säga att ”3 gånger har jag fått förbön för sjukdom/kroppslig svaghet i vår kyrka, och 4 gånger har jag upplevt helande”. Det kändes lite surrealistiskt – när jag äntligen hade stått på väntelistan och fått tid till operation – att ringa till sjukhuset och förklara att under väntetiden hade mina vänner i kyrkan bett för mig och att jag nu var hel. Sköterskan sa att jag fick väl återkomma om problemet återkom. Emellanåt kan jag räkna ut hur många år sedan det var och förundrat konstatera att det fortfarande är bra.

Naturligtvis är jag som människor är mest,  med olika intressen, erfarenheter, åsikter och svagheter, men det osynliga samtalet med Jesus, är en mycket viktig länk i min livskedja.