Category Archives: Reflektioner

Väderprat, små berättelser, och samtal om omvärldshändelser, är viktigt och har sitt berättigande, i människors möten och samvaro. Men personliga reflektioner gör gemenskapen mer innehållsrik. De är en gåva. De kan reta upp. De kan inspirera. De kan vara värdebeständiga. De kan vara föränderliga. När vi byter reflektioner med varandra, fortsätter vi att utvecklas och formas.

Mitt förra medborgarförslag angående konfliktmineraler

Medborgarförslag

Med vetskapen om det hot, våld, förtryck, slavliknande förhållanden,
våldtagande och lemlästande, som råder i det område i Afrika (speciellt DR
Congo) där det mesta av tenn, tantal (coltan), wolfram och guld som
används i elektronisk utrustning utvinns, föreslår jag, för att sprida kunskap,
väcka opinion och sätta press på företag, att Härnösands kommun, vid varje
upphandling och inköp av elektroniska varor, ställer frågan huruvida
försäljaren vet att varan/varorna inte innehåller mineraler från
konfliktsituationer (s.k. konfliktmineraler). Ett frågande som ska fortsätta
även när leverantörer och producenter säger att det är omöjligt att hålla reda
på råvarans ursprung. Frågandets syfte är att väcka medvetenhet. Vår
tystnad bidrar till att övergreppen och grymheterna fortsätter och att
befolkningen inte får del av sitt eget lands rikedomar.

Jag föreslår också att all personal inom kommunens datorenhet, för att bli
bättre rustade att fråga efter s.k. rena mineraler (till motsats mot
konfliktmineraler), ska få en föreläsning omkring mineralernas ursprung.
Företagare som handlar med elektronisk utrustning bör också få en inbjudan
att delta.

Kommunen kan även via hemsida och facebooksida sprida information om
målsättningen att bara handla med rena mineraler.
USA och EU arbetar med lag mot konfliktmineraler. Kan kommunen göra
någon påtryckning så att denna lag inte nöjer sig med att råvaruproducenten
skriver på ett papper som bekräftar mineralens renhet, utan att även
kontinuerliga externa kontroller sker?

(För att få mer kunskap i ämnet går det bra att googla på Konfliktmineraler
och/eller se när Fredrik Skavlan, i sitt program intervjuar Dr Mukwege om
hans arbete på Panzisjukhuset i Bukavu.)

Ines Bylund Brunne 27 okt 2014

Medborgarförslag om konfliktmineraler

Nu har jag till min kommun åter igen lämnat in ett medborgarförslag angående konfliktmineraler.

Det får gärna andra ta efter och göra lika dant.

Så här har jag skrivit;

Medborgarförslag

När jag läser Härnösands kommuns Klimat och energiplan för 2017-2020 känner jag mig glad och stolt att få vara en del av denna kommun.

Med anknytning till mitt förra medborgarförslag angående elektronik och konfliktmineraler (20141127), med anledning av Härnösands kommuns vision och mål om bl.a. solidariskt samhälle, med anledning av Amnestys rapport citerad i aktuellhallbarhet.se 20180301 (se länk nedan) samt med anledning av Panzisjukhusets (Kivuprovinsen, DRCongo) chefsläkare Denis Mukweges tal under Almedalsveckan 2018 (Atea Sustainability Forum) där han säger att det trots leverantörers garantier om produktion av rena mineraler (garantier för att utvinningen inte bidrar till konflikter eller brott mot mänskliga rättigheter) är verkligheten som sjukhuspersonalen möter ”värre än någonsin”, föreslår jag att……..

1/ Under punkt 4.5 i Klimat och energiplan för 2017-2020 inkluderas det hur Kommunkoncernen även vad det gäller konfliktmineraler och elektronik (datorer, Ipads, mobiltelefoner, El-bilar etc) genom kunskap och handling skapar förebilder och förutsättningar för sina anställda, sina medborgare, i skolorna och bland övriga aktörer i samhället, att få insyn i och kunna agera för en världshandel med rättvisa villkor även vad det gäller elektronik (inköp respektive leasing), m.a.o. tydliggöra hur kommunkoncernen är med och efterfrågar att de människor som gräver fram mineraler till kommunens elektronik, inte ska göra det under press av hot, våld eller extrem fattigdom.

2/ kommunen undersöker möjligheten att inhämta mer kunskap kring elektronik och dess utvinning av mineraler. T.ex. kan någon utses att kontakta och fråga t.ex. utrikesminister Margot Wallström (som själv besökt områden i DR Congo där stor del av mineralerna till elektroniken utvinns) vad kommunen mer kan göra, och/eller undersöka möjligheten om några från kommunen (tjänsteman + politiker), för att få mer förståelse och kunskap om situationen, själva kan resa till DR Congo och studera situationen och befolkningens levnadsförhållanden.

Ines Bylund  20180816

P.S; Jag är personligen en del i kommunens satsning att ge barnen i kommunens förskolor och skolor tillgång till digitala verktyg, men jag mår samtidigt dåligt av att veta att de har jämnåriga som under extrem fattigdom och i slavliknande förhållanden, kryper i trånga gruvgångar och med sina bara händer gräver för att utvinna mineralerna till denna digitala teknik.

Förklaring av ordet Konfliktmineral; Mineraler vars utvinning stödjer konflikter har kommit att benämnas ”konfliktmineraler”. Dessa mineraler utvinns till stor del i Kongo-Kinshasa och nio kringliggande länder, där pengar från utvinningen används av lokala krigsherrar och grupperingar för att finansiera pågående konflikter. Även själva utvinningen av mineralerna sker under fruktansvärda förhållanden med tvångsarbete, tvångsförflyttningar och brott mot mänskliga rättigheter som ständiga ingredienser.

Länk: https://www.aktuellhallbarhet.se/amnesty-okad-efterfragan-pa-elbilar-hotar-manskliga-rattigheter/

Se även; http://fambylund.se/ines/?p=3103

Fördomar

Jag trodde mig inte ha fördomar!

Och jag trodde inte att förkylningar existerade i Afrika!

Någonstans i mig, fanns en uppfattning att förkylningar hör till vinter, snö, is och kyla, och att vi håller oss inne i torra inomhusmiljöer.

Jag förstod inte ens att det var en fördom, utan jag trodde nog mest att det var fakta.

Att detta var en fördom som jag bar på, det förstod jag inte förrän jag bodde en längre tid under ekvatorns sol och regnperioder, och såg hur svåra förkylningar och lugninflammationer härjade våldsamt.

Det är för sådant, som jag tänker, att det är farligt, att bara umgås i grupper som tänker, fungerar och har samma förutsättningar som en själv.

Styvmorsviol

Citerade i går ”Allt man vill ska leda någonstans, kräver ett medvetet jobb”, och så gav jag ett antal exempel. Men jag glömde ett!

Tänkte i dag, om målet är rekreation och återhämtning, då behöver man lägga tid på vila.

Så i dag kröp jag ner på marknivå, och….upptäckte…..

Styvmorsviol!

Dom kan vara olika. Fastän dom är lika. Så fascinerande rikt!

Leda någonstans

Ibland samlar man på sig citat som man inte kommer ihåg var de kommer ifrån. Ett sådant citat som jag fångat upp och antecknat ner lyder ”Allt som man vill att det ska leda någonstans, kräver ett medvetet jobb”.

Tankeställare!

Det kan nog hända oss bekväma människor, att vi får för oss att något som vi vill eller längtar efter, bara ska ramla ner i vår väg, fixat och färdigt, gratis, och välfungerande.

Det sker mycket, mycket sällan!  –  Snarare är det tvärt om!

Vill jag ha diskbänken ren – då får jag lov att diska. Vill jag lära mig något nytt – då får jag lov att målmedvetet träna. Vill jag få bättre fysik – då får jag lov att röra på mig. Vill jag resa – då får jag lov att planera. Vill jag sticka en kofta – då får jag lov att lägga tid på det. Vill jag ha en bra relation med en vän – då får jag lov att umgås med vederbörande. Inte ens familjemedlemmar, finns egentligen där gratis – ibland kan det verka som vi tror det – utan de behöver vår omtanke och konkreta närvaro. T.o.m. om man vill vinna på lotteri, så måste man i regel vara ganska uthållig i inköp av lotter.

Den senaste veckan har jag lagt ett antal timmar på att bit för bit rensa, vända, sortera ut rotsystem och gödsla mitt trädgårdsland. Det har varit ett tungt och svettigt jobb. Och vad vinner jag på det? Nu för tiden har råd att köpa mina grönsaker.

Men det är ganska tillfredställande att få odla åtminstone en liten del av sin egen mat. Dessutom mår jag faktiskt bra av att tvinga mig att ta i och jobba med kroppen. Därför har jag målmedvetet arbetat mig vidare. För allt som man har ett mål för och en tanke med, det får man lov att arbeta för.

 

 

Tacksamhet

I min barndoms kapell satt vi på rödskinnklädda trästolar som man kunde låsa  ihop till bänkar med en genomgående planka. Jag satt på min stol – när jag inte satt i knä på en finklädd och söndagsdoftande förälder – kände kapelldoften, räknade lamporna i taket och tittade på tavlan i fronten som jag aldrig riktigt kunde förstå och som jag upplevde som dyster. (Som vuxen kan jag inse, att konstnären illustrerade en – på den tiden – ofta sjungen psalm; ”Klippa, du som brast för mig, låt mig gömma mig i dig”)

Bilden är från någon sommar- eller julavslutning, och jag är nog lite ”ampen” över att stå uppställd framför alla de andra. (Ampen är jämtska och betyder ungefär ängslig, orolig, säger ordboken. Själv skulle jag vilja tyda det med ”tagen av stundens allvar”.)

Nog räknade och grupperade jag lamporna otaliga gånger i mina tanker, men min summerade upplevelse av kapellet är övervägande positiv; varmt, gott, familjärt och mycket som var roligt och tillfredställande.

Vad som i dag, fick mig att i tanken, återvända till mitt barndoms kapell, var att jag kom att tänka på en tacksamhetens psalm, som vi ofta sjöng där.

Tack, min Gud, för vad som varit,
tack för allt vad du beskär!
Tack för tiderna som farit!
Tack för stund, som inne är!
Tack för ljusa, varma vårar,
tack för mörk och kulen höst!
Tack för redan glömda tårar,
tack för friden i mitt bröst!

Tack för vad du uppenbarat!
Tack för vad jag ej förstår!
Tack för bön som du besvarat,
tack för vad jag icke får!
Tack för livets hemligheter!
Tack för hjälp i nödens stund!
Tack för nåd som ingen mäter!
Tack för blodets fridsförbund!

Tack för himmel blå i livet!
Tack för moln du strött därpå!
Tack för solljus, av dig givet!
Tack för mörkret likaså!
Tack för prövningar och strider!
Tack för hopp som uppfyllts väl!
Tack för dagen som framskrider!
Tack för hopp som slagit fel!

Tack för rosorna bland vägen!
Tack för törnet ibland dem!
Tack för resta himlastegen!
Tack för evigt tryggat hem!
Tack för kors och tack för plåga!
Tack för himmelsk salighet!
Tack för stridens klara låga!
Tack för allt i evighet!                 
(Författare; Storm / Hultman)

Jag har hört någon uttrycka avsky för den undergivna ton vederbörande läst ut från denna psalm. Hen tyckte inte att om sin utlästa tanke om att bocka och niga vad som än kommer, utan ville ha lite mer av att ”kavla upp armarna”, ”inte ta någon skit” och ”J–lar amma!” :-), men jag vet inte om jag tycker att det ena behöver utesluta det andra. Jag kanske tänker lite mer som den kända sinnesrobönen; ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

En hållning av tacksamhet, tycker jag ändå är vackert, och framför allt, väldigt trevligt och upplyftande att vara nära.

Om himlen hade ett telefonnummer, skulle jag vilja ringa till mamma och fråga vad hon tänkte när hon sjöng med i den sången, med den smärta och de sorger hon hade i sitt bagage. Vad jag vet att hon sa var ”Tänk att det har gått, på nått sätt, ändå!”. De orden var inte så mycket till utläggning, men det var en mening med djupa bottnar.

I går påmindes jag, p.g.a. en plötsligt överrumplande magsjuka, hur snabbt benen kan slås undan för en, i dag känner jag tacksamhet, att vara ”på G” igen. Jag bär också, i dag, en stor tacksamhet, för att en vän precis fått uppleva ett starkt mirakel, som läkarna inte kan förklara.

 

Kristi Himmelfärdsdags morgon

Jag sitter i mitt soffhörn och filosoferar över dagens Bibeltext. Jag tänker på personerna det handlar om. Pethrus. Johannes. Jakob. Maria. En Maria till. Josef. Tomas. – och dom andra männen och kvinnorna.

I grunden levde de nog ganska ordinära liv. Sova. Vakna. Kämpa för sin och familjens inkomst. Äta. Sova igen. Prata. Fundera. Filosofera. Umgås. Tja, som de flesta. Men så blev de fångade av en dröm. Av märkligheter. Av känslan av förändring och att något stort var på gång.

Tills allt kraschade.

Klart att dom var desorienterade. Upprivna. Förtvivlade.

Och sedan började det komma oanade rapporter som var svåra att ta in. Man kan väl tappa fotfästet för mindre?

Vi använder uttryket ”att stå med bägge fötterna på jorden”. Det är stadigt. Tryggt. Tillförlitligt. Men när marken man står på skälver. Rullar. Skakar. Det är fruktansvärt obehagligt! Illamående!

Det är det som Jesus säger, när han dyker upp, som fångar mitt intresse.

”Frid över er!”

😀

Jag antar att Frid var allt annat än vad de upplevde precis just då. Men det var nog det som han ville skulle få sjunka in hos dem.

Vad är frid?

En fred som sjunker långt in i en, som lugnar det oroliga och öppnar sinnet får det som skapar ro, vila och trygghet?

Sedan lägger han manken till att övertyga dem om att det faktiskt är han, och inte ett spöke. 😀 På ett ställe står det också att han förebrår dem deras tvivel och oförmåga att känna tro och tillit.

Och ändå kommer fortsättningen; nästa ord som fångar mitt intresse. Jesus ger denna långt ifrån fullkomliga, denna lilla skara människor; Välsignelse.

”Välsigna”. Vad betyder det?

”Väl”, det förstår jag. Det är ”noggrant”. Kanske – i det här fallet – ”alla” och ”trots allt” eller ”utan undantag”? Eller har det att göra med ”att önska välgång” – att det ska gå bra? Vad betyder att ”Väl Signa”? Signera? Ge ett tecken? Det är i alla fall något väldigt gott som de tillönskas.

Oavsett.

Oberoende av den oro och otro som de hade för två sekunder sedan.

De återvände i STOR glädje!

 

 

 

Vi tänkte gömma honom

Under nittiotalets tidigare hälft, hade vi en stilig man boende hemma hos oss. Jag minns inte om det var några veckor eller om det bara blev dagar. För en omhuldad svensk, var hans berättelse svår att förstå. Han hade sett det någon annan tyckte att han inte borde få se. När han ville göra sitt för att bringa rättvisa, blev han grymt fängslad. Han fick hjälp ut ur fängelset, på det enda möjliga sättet. I en kista. Som om han vore död. På olika vägar lyckades han ta sig till Sverige. Immigrationsverket tänkte skicka tillbaka honom. Med flyg till hemlandets huvudstad.

Nu var det så att vi hade en viss förankring till massakern, som skedde ett par år tidigare, och som han hade blivit vittne till. Vi bodde några år i DRCongo (Då hette det Zaire) och mötte ungdomarna som plötsligt kom hem från universitetet mitt i terminen. Det pratades inte så öppet (av rädsla att bli angivna av grannar?) men vi hann ändå uppsnappa tacksamheten över att fortfarande vara vid liv. Trots mörkret. Trots skjutandet.

Vår man hade varit lärare vid universitetet. Bland studenterna hade det börjat uttryckas misstro mot landets politik. Den här kvällen var läraren på väg till sitt universitet, då plötsligt hela området mörklades. Elektriciteten stängdes av! Gömd bakom buskar, blev han vittne till hur män, organiserat och systematiskt, gick in och sköt ner ungdomar.

Misstanken uppstår att makten, var de råa aktörerna. Hur skulle det bli att skicka vittnet tillbaka till just den maktens passkontroller?

Hans själs vånda var påtaglig. Vi funderade på var vi tryggast skulle kunna låta honom leva som gömd. Men han stod inte ut. Han flydde vidare. Vi har inte haft kontakt sedan dess.

I förskolan där jag jobbar, (”dagis” vill en del envisas att kalla det) tränar vi demokrati. Jag använder verkligen ordet ”demokrati” inför barnen. Det är ett vackert ord. Genom röstning får barnen välja bok till sagostunden. Det är populärt och alla har sin röst. Även jag, som vuxen, har en röst, varken större eller mindre, än barnens. Ibland pratar barnen ihop sig. Då kan det bli att fem barn röstar på boken om Kaninen. Om då det sjätte barnet lägger sin röst på en Alfonsbok, så vet vi alla att Kaninen vinner i demokratins anda, men jag brukar vara noga att berömma det barn, som har mod, att rösta efter egen vilja. Det känns viktigt att barnen ska förstå hela denna process, inklusive värdet av rösten från den som har ett alternativt förslag.

I en intervju med Sydsvenskan föreslår Jimmy Åkesson att det ska straffbeläggas att gömma personer som inte har tillstånd att befinna sig i Sverige, och att det ska vara en plikt att polisanmäla om man misstänker att grannen gör det.

Menar du Jimmy att barnet som har ett alternativt förslag, ska tystas och straffas? (I vad menar du att barnen ska skolas?) Menar du att det inte har någon betydelse för gruppen, att en person har mod att stå för ett annat sätt att tänka? Skulle vi ha fängslats, för att vi såg denne lärares själs vånda och ansåg att vårt land inte hade tillförlitlig kunskap om vilken fara han var utsatt för? Skulle våra grannar och närstående tvingas anmäla oss?

Vad gör misstänksamheten med grannsämja och demokrati?

 

Nya genomfartsleder

Tyrvärr blir det inte alla mornar. Inte när jag börjar jobba kl 6.30. Riktigt så morgonpigg är jag inte. Men ganska ofta, tycker jag om att ta min tekopp och en filt, tända ljusen på borden och krypa upp i soffan i en liten morgonstund med min Bibel och min bönelista.

Efter mitt inlägg ”Hjärnans genomfartsled” (Postat 5 april 2018) blev jag ännu mer stärkt i nyttan av min morgonandakt. Att kontinuerligt återkomma till att be och önska gott för ett antal personer på bönelistan, är att träna hjärnan i andra tankebanor än de ofta invanda hjärnuppkopplingarna som bannar egna och andras misslyckanden (och det dåliga vädret!).

I början av Bibelns Romarbrevet kapitel 12 står det några verser som jag ofta funderat över och just nu vill tolka så här; ”Eftersom Gud inte är en Gud som älskar att syna våra fel, utan en Gud som förlåter, önskar jag att ni strävar efter att göra lika dant. Tillåt inte att ni blir låsta av trender eller negativitet, utan hitta nya vägar för era tankar, så att ni kan förstå vad Gud önskar; godhet, glädje, inre frid och den frihet som kommer av det”.

Exakt citat ur översättningen Bibel 2000; ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt”

Hjärnans genomfartsled

Nu har ännu en – för oss underbar – påskhelg, blivi minne. Våra barn, bor ganska långt från oss, men åt samma håll och i stort, efter samma Europaväg. Vi har fått träffa dem alla.

Ett av våra samtal kom att handla om tankemönster och känsloliv. Jag berättade att jag tagit illa vid mig i en situation som inte alls var riktad emot mig, men jag tog den så, bara för att mina egna tankar var så inställda. I vårt samtal kom jag ihåg att jag en gång lånade en bok från bibloteket som hette Min stroke. Boken var skriven av hjärnforskaren Jill Bolte Taylor efter att hon själv hade drabbats av en stor stroke i hjärnan.

I sin bok skriver Jill om hjärnans genomfartsleder. ”Eftersom våra neurala nätverk består av nervceller som kommunicerar med andra nervceller så blir dess beteende ganska förutsägbart. Ju mer medveten uppmärksamhet vi ägnar åt en viss nervkoppling, eller ju oftare vi tänker vissa tankar, desto mindre stimulans behöver de nervkopplingarna och tankemönstren för att sätta i gång.” (Citat)

”Många av oss låter vänsterhjärnans tankebanor härja vilt. – – – – – Vi lär tyvärr inte våra barn att de behöver vårda sina tankars mångfald omsorgsfullt. Utan struktur, censur eller disiplin löper våra tankar amok reflexmässigt. Eftersom vi inte har lärt oss att ge akt på det som pågår inuti vår hjärna så förblir vi sårbara, inte bara för vad andra människor tycker om oss, utan också för reklam och politisk propaganda.” (Citat)

Jill skriver också att en ilskereaktion tar 90 sekunder till dess den fysiskt har runnit ut ur kroppen. Om det ska finnas kvar längre beror på våra egna omedvetna beslut. Jag ansvarar för vad jag bjuder in i mitt liv. Ju mer mina högre celler i hjärnbarken uppmärksammar det som sker i limbiska systemet, desto mer kan jag påverka det jag tänker och känner och ta medvetna beslut vad jag låter påverka mig. Min hjärna är så fascinerande så det är värt att tänka på sitt tänkande. Som Sokrates sa ”Det oreflekterade livet är inte värt att leva.” Jag kan ”ta ett steg åt höger” ,välja ett mer lungt och kärleksfullt medvetande genom att föra mina tankar tillbaka till nuet. Ibland väljer jag att gå in i en diskussion och låta adrenalinet flöda och vänsterhalvan styra men jag vill inte stanna där. ”Att förlåta andra och sig själv är en möjlighet.”