Category Archives: Reflektioner

Väderprat, små berättelser, och samtal om omvärldshändelser, är viktigt och har sitt berättigande, i människors möten och samvaro. Men personliga reflektioner gör gemenskapen mer innehållsrik. De är en gåva. De kan reta upp. De kan inspirera. De kan vara värdebeständiga. De kan vara föränderliga. När vi byter reflektioner med varandra, fortsätter vi att utvecklas och formas.

Nya genomfartsleder

Tyrvärr blir det inte alla mornar. Inte när jag börjar jobba kl 6.30. Riktigt så morgonpigg är jag inte. Men ganska ofta, tycker jag om att ta min tekopp och en filt, tända ljusen på borden och krypa upp i soffan i en liten morgonstund med min Bibel och min bönelista.

Efter mitt inlägg ”Hjärnans genomfartsled” (Postat 5 april 2018) blev jag ännu mer stärkt i nyttan av min morgonandakt. Att kontinuerligt återkomma till att be och önska gott för ett antal personer på bönelistan, är att träna hjärnan i andra tankebanor än de ofta invanda hjärnuppkopplingarna som bannar egna och andras misslyckanden (och det dåliga vädret!).

I början av Bibelns Romarbrevet kapitel 12 står det några verser som jag ofta funderat över och just nu vill tolka så här; ”Eftersom Gud inte är en Gud som älskar att syna våra fel, utan en Gud som förlåter, önskar jag att ni strävar efter att göra lika dant. Tillåt inte att ni blir låsta av trender eller negativitet, utan hitta nya vägar för era tankar, så att ni kan förstå vad Gud önskar; godhet, glädje, inre frid och den frihet som kommer av det”.

Exakt citat ur översättningen Bibel 2000; ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt”

Hjärnans genomfartsled

Nu har ännu en – för oss underbar – påskhelg, blivi minne. Våra barn, bor ganska långt från oss, men åt samma håll och i stort, efter samma Europaväg. Vi har fått träffa dem alla.

Ett av våra samtal kom att handla om tankemönster och känsloliv. Jag berättade att jag tagit illa vid mig i en situation som inte alls var riktad emot mig, men jag tog den så, bara för att mina egna tankar var så inställda. I vårt samtal kom jag ihåg att jag en gång lånade en bok från bibloteket som hette Min stroke. Boken var skriven av hjärnforskaren Jill Bolte Taylor efter att hon själv hade drabbats av en stor stroke i hjärnan.

I sin bok skriver Jill om hjärnans genomfartsleder. ”Eftersom våra neurala nätverk består av nervceller som kommunicerar med andra nervceller så blir dess beteende ganska förutsägbart. Ju mer medveten uppmärksamhet vi ägnar åt en viss nervkoppling, eller ju oftare vi tänker vissa tankar, desto mindre stimulans behöver de nervkopplingarna och tankemönstren för att sätta i gång.” (Citat)

”Många av oss låter vänsterhjärnans tankebanor härja vilt. – – – – – Vi lär tyvärr inte våra barn att de behöver vårda sina tankars mångfald omsorgsfullt. Utan struktur, censur eller disiplin löper våra tankar amok reflexmässigt. Eftersom vi inte har lärt oss att ge akt på det som pågår inuti vår hjärna så förblir vi sårbara, inte bara för vad andra människor tycker om oss, utan också för reklam och politisk propaganda.” (Citat)

Jill skriver också att en ilskereaktion tar 90 sekunder till dess den fysiskt har runnit ut ur kroppen. Om det ska finnas kvar längre beror på våra egna omedvetna beslut. Jag ansvarar för vad jag bjuder in i mitt liv. Ju mer mina högre celler i hjärnbarken uppmärksammar det som sker i limbiska systemet, desto mer kan jag påverka det jag tänker och känner och ta medvetna beslut vad jag låter påverka mig. Min hjärna är så fascinerande så det är värt att tänka på sitt tänkande. Som Sokrates sa ”Det oreflekterade livet är inte värt att leva.” Jag kan ”ta ett steg åt höger” ,välja ett mer lungt och kärleksfullt medvetande genom att föra mina tankar tillbaka till nuet. Ibland väljer jag att gå in i en diskussion och låta adrenalinet flöda och vänsterhalvan styra men jag vill inte stanna där. ”Att förlåta andra och sig själv är en möjlighet.”

Leva utan publik

”Om du kan leva ditt liv utan publik – gör det.” Repliken i tidningen Dagens fredagsupplaga, fångade min tanke

Just detta citat kom från en Emma Audas. Artiklarna under rubriken Livsstil var inte alls negativ till modern teknik, men handlade om baksidan med att ständigt vara uppkopplad. Min tanke gick delvis i ett annat spår.

Det har väl alltid funnits människor som har fått, och som har älskat att ha publik, men det är så lätt att falla in i att pubiken blir någon sorts värdemätare.

I vår tid är det så viktigt att vara social, att kunna retorik och att våga prata inför och till människor. Ett tag trodde jag att det var måttet för självförtroende och inre trygghet. Men ibland får man lära om. Ibland får man ny kunskap av sina barn. Så var det när flera utvecklingssamtal med sonens lärare handlade om att våga ta plats i klassrummet, att våga prata inför de andra.

– Men känner du aldrig behov av att berätta något i klassen? Frågade jag sonen, utifrån min egen lust och strävan efter att ha en uppskattande skara lyssnare.

– Nää! Jag kan berätta för Pelle på rasten! var svaret jag fick.

Plötsligt hamnade jag i en tankevurpa vad inre trygghet är.

Det är viktigt att ha Någon. Men Lycklig den som inte hela tiden måste sträva efter att synas och höras, den som har en liten lott här på jorden, en plats att kalla sin, och som kan känna sig fullt nöjd med det.

Om du kan leva utan publik – gör det!

 

 

 

 

 

 

 

Lyckan?

Varje år i ”glitter och gloumor-tider” med de stora scenerna och deklarationerna om att  ”det flödar kärlek här i kväll” och ”Sverige, jag älskar er!”, påminns jag om Nils Bolanders dikt Lyckan.

Jag tycker Nils Bolander sätter fingret på något viktigt när han skriver;

”Jag mötte Lyckan häromdan och jag blev rent förskräckt,så allvarsamma ögon och en så sliten dräkt. Man hade sagt att lyckans bild var ljuvhet utan gräns men hon som kom på vägen var inte vacker ens……….”

Jag tycker om när du skrattar

”Jag tycker om när du skrattar!”

Så sa han till mig, den 5-åriga killen som går i förskolan där jag jobbar.

På en bråkdels sekund vandrade flera tankar genom mitt huvud.

Jag är inte ung längre. Att jobba i en förskola, ställer stora krav på ork och lust. Jag kan känna att vardagen är alltför pressande och stressande. Ibland blir det, till min stora sorg, mer tillsägelser, än skratt.

När jag var ung, hade vi friluftsdagar med fjällvandring som aktivitet. Jag insåg ganska snart, att mina egna steg blev lättare, när jag gick med dem som njöt och pratade positivt, än med dem som stönade och klagade.

”Ja, det är roligare, när någon skrattar.” bekräftade jag pojken. ”Är det för att jag skrattade när vi lekte gömma, som du föreslår att vi ska leka det igen?”

”Ja, kan vi leka det nu?” Ögonen glittrar förhoppningsfullt.

Tema; Människovärde

Blev taggad på Facebook i går. Det var en tacksamhetsgest för engagemang i det som vi i kallar ”Fredax på Filla”. 🙂

I sina stadgar har vår kyrka formuleringen ”Dess ändamål ska också vara att bedriva ungdomsverksamhet och att arbeta för  fostran och vård av barn och ungdom.” Jag kan ju inte säga att det är helt lätt att avsluta arbetsveckan i barngrupp, med att vara ”fritidsledare”, men det känns meningsfullt när kapellet på landet fylls av människor, ljud och rörelse. Typ 80-talet människor räknade vi med i fredags, varav kanske en tredjedel var vuxna. Kvällen innehåller storsamling, aktivitetsgrupper och avslutande fikastund.

Storsamlingen är livlig med en lokal fylld av barn, sång, dans, framträdanden, tävling, insamlande av pengar till ett fadderbarn och en berättelse eller tanke ur Bibeln. Ibland står jag för berättandet. Ofta hämtar jag Bibeln från ”altarbordet” och läser innantill eller reciterar ett sammanhang. Jag blir ofta fascinerad trots mängden barn, veckans tidpunkt och den livliga dansen alldeles innan, hur pass stilla det kan bli i lokalen under berättelsen.

Den här gången var ämnet människovärde. Jag läste

Gör inte skillnad på människor. Tänk om det hos er kommer in någon med guldsmycken och fina kläder och samtidigt en fattig person i smutsiga kläder. Om ni då bara har ögon för den finklädde och säger ”Här är en bra plats till dig” men till den fattige ”Ställ dig där borta”, då gör ni skillnad på folk och fäller orätta domar.”

Jag tänker att det inte är lätt att växa upp och att vilja vara som ”de andra”. Att vilja ”platsa in”. Det känns som en viktig ”fostran” att tydligt få säga, att det finns ett absolut värde i att bara vara Människa. Oavsett kön. Oavsett ålder. Oavsett tillgångar. Oavsett förmågor.

Det blev mäktigt att stå där framme och höra barn och vuxenröster, tillsammans, läsa en annan bibeltext;

”Du vävde ihop mig, i min mammas mage. Jag tackar dig för att jag är gjord så fantastiskt underbar.”

Vi läste det en gång till.

Sedan var det också många röster med i den avslutande bönen.

”Tack Jesus, för att jag är så otroligt värdefull i dina ögon. Hjälp mig att även se värdet hos andra människor.”

Bönen behövs. Vi är alla bara människor som ibland inte orkar med oss själva,  och det går ut över dem vi älskar allra mest. Kan tanken om alla människors lika värde synas genom vardagens stress och press, förbi tillsägelsen om att inte störa och när vi möter tiggaren vid Ica Maxi?

De mänskliga rättigheterna, barnkonventionen, varje människas värde. Det är så viktigt. Det måste ständigt lyftas, delas, undervisas, aktualiseras.

 

 

 

Flera släkter

När man går i sin vardag, mellan jobb, hem och affär, och är i sitt trygga sammanhang, med sina styrkor och svagheter, så tänker man inte så mycket på det, men så fort man rör på sig lite, så blir sambanden (eller för den del; brist på samband) så stora och viktiga.

Det är så fantastiskt roligt att ut och åka och träffa familjemedlemmar som flyttat och avlägsna släktingar. Blodsbanden ger en speciell känsla.

”De danne, de i stårscha mi da!” (Det där är min flicka!) Jag kan än höra min mormors varma uttalande till sina stolsgrannar, när jag kom in i ålderdomshemmets samlingssal. Det var också starkt att flyga flera hundra mil, bli välkomnad att bo i ett hem som vi genom facebook kommit i kontakt med, och innanför ytterdörren se min morfars systers amerikakoffert. Att ha blodsband, är att vara rik, något att vara tacksam över, något att vårda ömt.

Barn och ungdomsvänner är också relationer, som jag tänker, är viktiga. Människor, som man en tid delat sitt liv med. Naturligtvis, går det inte hålla kontakt med alla. Men några. Livet kanske gör att vi går åt olika håll, men vi har i alla fall något gemensamt i starten.”Barn är viktiga, men jag saknar att få prata med dem som varit med om samma saker som jag.” sa min mamma en gång, när de jämnåriga började ”droppa av pinnen”.

 

Det finns en ännu en länk. Ett samband, vars styrka, jag ofta förundras över när jag är ute och reser på något sätt. Den länken är de gemensamma värderingarna. Den jag har, går ofta förbi hudfärg, språk och kulturer.

Att sitta tätt packad tillsammans, i ett fattigt sammanhang i Afrika, och fira en likadan gemenskaps och minnesmåltid som vi brukar göra hemma (Vi brukar kalla det nattvard). Det är starkt! Att som ung, tälta med folk från olika nationaliteter, och känna full tillit. Det är stakrt! Att landa i ett nytt land, sent på kvällen, och tidigt på morgonen, söka sig till en kyrka, bli hälsad på redan ute på parkeringen och hela vägen in, och att efter gudstjänsten bli medbjuden ut på lunch. Det är starkt! Och som nu, när vi varit på ”missionskonferens” och även delat intressen, behov och positiva berättelser omkring hjälp som når fram; skolgång, där det annars inte finns skolor, demokratiprocesser, microföretagande, då är det återigen så starkt och så många intryck. ”Få se, vad hette dom nu då, dom vi satt och skrattade med och pratade så intensivt med idag?????  Var kom dom ifrån??? Vad jobbade dom med egentligen??? Vad roligt vi hade!”

Oj, nu behöver vi vila hjärna lite!

Finns det skäl att tro?

En natt hade jag svårt att sova p g a en förkylning som tryckte och bände – Hur gör de som kan sova bort en förkylning? – och då letade jag fram  www.sondaghelaveckan.se för att lyssna på en predikan. En predikan, tänker jag, är en god sak att lyssna till, samtidigt är den inte lika omväxlande som P4s Vaken som är till för dem som måste hålla sig vakna. Många gånger har predikan befriat mig från min egen pladdrande hjärnas irrande, och jag har somnat gott.

I natt hittade jag en predikan, som fångade mitt intresse på ett speciellt sätt, för att den var lite annorlunda, inte en ”Halleluja-predikan” som predikanten själv sa. ”Finns det skäl att tro?” var frågan som ställdes av CG Grönberg. För mig en okänd predikare.

I inledningen pratar han lite runt behovet av att skaffa sig hållbar kunskap till skälen att tro, i en tid, då tro, går så mycket på tvers i det samhälle vi lever i och påverkas av.

Många troende kan hänvisa till gjorda upplevelser och erfarenheter när de ska försvara sin tro. Jag anser att vi i vår gudsgemenskap ska våga be om mer saker och i vårt berättande, sedan berätta om dem, men jag håller med Grönberg, att vår tro behöver en stadigare grund än känslomässiga upplevelser. ”Baksidan av starka upplevelser, är besvikelse.” ”Avsaknaden av en förväntad gudsupplevelsen kan vara omskakande.” Om vi bara plockar ut framgångs- och lyckoord, så är vi illa ute, för så är inte våra livs verklighet.

Vår tro vilar inte på personliga upplevelser eller känslor, utan på historiska fakta, slår Grönberg fast, Jesus gick verkligen här nere på jorden. Det finns det ingen som tvivlar på. Däremot har naturligtvis en del problem med om Jesus uppstod från det döda men Bibeln har med en hel del ögonvittnesberättelser. På ett ställe omnämns över 500 personer, samtida levande med brevet (läsaren hade möjlighet att kolla fakta) som mött Jesus uppstånden. ”Om vi tror att det finns en Gud som står bakom hela skapelsen, så nog kan han uppväcka en död.”

Sedan nämner Grönberg om Guds fingeravtryck, som är starka indicier att det finns en Skapare. Big bang behöver något som sätter igång energin. Efter en explotion blir kaos, men efter smällen big bang ställdes allting i Ordning och i förhållande till varandra. Jordens plats i unversium är perfekt för att fungera för oss. ”Det krävs större tro för att vara en ateist, än att tro på att det finns en skapare som är hjärnan bakom alltihop”. Generna innehåller så mycket av detaljerad information att det inte finns en chans att de skulle uppstå av sig självt. Någon måste ha tänkt till, slår predikaren fast, och nog låter det mest realistiskt.

”Det finns så mycket under fötterna, att tro på Jesus. Det finns skäl att tro. Välj att tro” avslutas den predikan som jag hörde en natt. Tydigen en predikan som jag inte somnade ifrån.

 

 

 

 

Arbete; Förmån och baksida

Jag är tacksam att jag har ett arbete där jag har min fasta och regelbundna inkomst.

I vårt arbete har vi förmånen att ta hand om det värdefullaste i människors liv; Barnen.

Tillsammans i personalgrupp och med barnen har vi frihet och ansvar att strukturera och planera våra dagar.

Vi vistas mycket utomhus i naturen och njuter av det.

Det tar ca fem minuter för mig att förflytta mig mellan mitt hem och mitt arbete. (Och på den sträckan passerar jag livsmedelsbutiken.)

Går det ha det bättre?

Men det finns en nackdel! Förkylningar och infektioner. Bara en och en halv vecka efter uppstart efter sommarstängning, är barngruppen starkt reducerad p.g.a. halsont, snuva och feber och flera i personalgruppen drabbade. Det är baksidan. Förkylningar som vi bär hem till våra egna familjer. Önskade att vi hade rätt till betald karensdag, tillgång till trygga vikarier och en kommun som har en bra ekonomi att betala vikarier för, så vi mer skulle undvika att gå på jobbet och hosta och hacka och sprida baciller och virus vidare.

Glädjen att jobba tillsammans

Även om vi nu har bara kvällar och helger så går vår utbyggnad så sakta framåt. Vi får ofta kommenterar att det gått så fort för oss. Jag förklarar att väggresningen gick fort eftersom vi beställde s.k. lättbalkar som utgör stommen i våra väggar, men sedan är det många detaljer och precisionsjobb sim inte går så fort.

I helgen hade vi glädjen av att åter igen få hjälp av några av våra ungdomar. Vi hann med minst dubbelt, som vi skulle ha hunnit annars. Kanske mer, eftersom det var så stimulerande att få hjälp och att få arbeta tillsammans.

Även om jag själv inte har varit med om det, så har jag fascinerats av tanken av arbetsbyten som en del familjer praktiserat. Det har varit fyra familjer som bokat en dag var hos varandra. Värdfamiljen står för planering, material och mat. De övriga tre som kommer, har med sig lusten att ta i. Jag har hört att det brukar bli mycket gjort.

Det är roligt att jobba tillsammans.