Category Archives: Reflektioner

Väderprat, små berättelser, och samtal om omvärldshändelser, är viktigt och har sitt berättigande, i människors möten och samvaro. Men personliga reflektioner gör gemenskapen mer innehållsrik. De är en gåva. De kan reta upp. De kan inspirera. De kan vara värdebeständiga. De kan vara föränderliga. När vi byter reflektioner med varandra, fortsätter vi att utvecklas och formas.

Inte i mitt namn

För några veckor sedan skrev jag på uppropet Inte i mitt namn.

För mig var det vidrigt att Åkesson i SD, och svenska folkets, namn, varit vid grekiska gränsen och delat ut flygblad med rubriken ”No money. No jobs. No homes” för att hindra förtvivlade människor att tänka på Sverige som en tillflyktsort. Rent vämjeligt upplever jag det! (Vem, Åkesson, tänker du ska ta hand om dig när du blir gammal och sjuk? Det är där jag ser många av dessa omhändertagande, men tydligen föraktade, invandrare.)

Som kristen, ger uppropets rubrik, mig också en association till kristendomens grundbud, att inte missbruka Guds namn. Om jag känner mig så personligt sårad av Åkessons tilltag, hur ska inte Gud då känna sig sårad när någon ”I Guds namn” brukar förtryck eller våld mot en annan människa? Sådant sker. Men sådant ska inte få ske!

Åh andra sidan, har människor lättvindigt tillskrivit gudarnas namn allt för många av världens konflikter, utan att egentligen ha kunskap om den saken. ”Det är religionens fel” kan slungas mot fredsarbetande troende (i olika kategorier) och de blir stumma inför ett anklagande som för dem känns verklighetsfrämmande. På sidan säkerhetspolitik.se hittar jag en visserligen 10 år gammal men ändå belysande artikel kring detta ämne. https://www.sakerhetspolitik.se/Hot-och-risker/Konflikter/Religion-och-konflikter/

Vad styr klädval?

Jag har lyssnat på hela serien av Sektpodden och funnit det intressant att förstå mer om hur vi människor kan påverka varandra, få och ta makt, handla i över- eller underläge.

En sak som förskräckte är hur medlemmarna i sekten inte var fria i förhållande till varandra utan t.o.m. styrdes i sitt klädval. Det känns fruktansvärt att människor kan hamna i sådan beroendeställning till varandra.

Vi vill vara fria människor, eller hur?!

Jag sitter på en buss och lyssnar till podden. Byter till tåg i Uppsala. Det är snålblåst. Nyfallen snö. Och riktigt vinterkallt.

Plötsligt ser jag alla dessa bara anklar.

Vem har hittat på och bestämt att det ska vara bara anklar?????? Varför, bara lyder så många??????? ”Det är vansinne!!!” tänker jag från min plats, ”…men de tror säkert att de har gjort ett bra val!”

(Det finns varningar som talar om riskerna med bara anklar i vinterkylan.)

Fast så är det! Klädkoder finns överallt. Vi människor vill ju socialisera oss och visa grupptillhörighet.

(När vi bodde i ett av världens fattigaste länder, och jag tyckte att människorna ägde typ ingenting, förutom sitt tygskynke, fick jag lära mig, att jag virade om mig, mitt tyg, på fel sätt. Även där, fanns ett mode, vad som just då var det rätta sättet att klä sig.)

Vad styr mina val? Är jag medveten om det? Eller lyder jag blint, en tanke, som egentligen är ganska absurd?

Sudda, sudda, sudda ut din sura min. Munnen den ska skratta och va glad….

Denna klämkäcka barnvisa fick en annan dimension för mig, när jag suttit ner och lyssnat på ”Sektpodden” 20191205.

Läkaren och psykoterapeuten Rigmor berättar hur ett barns ”invaliderande omgivning” kan orsaka en ”emotionell dysreglerad problematik” hos en människa.

En vuxen som ”lullar” med barnet; ”men ramlade du! Gjorde det ont? Ska jag blåsa?” hjälper barnet att sätta ord på känslan och bekräftar den. Att få ett förstående bemötande betyder inte att alla handlingssätt är okay, men det ger barnet bekantskap och tillit till sitt eget känsloliv, oavsett om det är glädje, ilska, sorg, trötthet…….

Att tvingas förneka sin egen känsla ger isolering, svårigheter att sortera i sina egna känslor och kan skapa osäkerhet i sin identitet.

Visst hörs det på en gång att det är allvarligt att köra tig i ett barn som gråter? Rigmor sa i podden; ”räkna med att varje litet barn kan bli en blivande författare, det hjälper oss att behandla varje barn med rätt respekt och min pappa brukade säga ”småpojkar, hundvalpar och småsår ska man har respekt för”.

Babord och styrbord

Här om dagen kom jag och mannen att diskutera babord och styrbord.

– Babord, tänkte jag, är höger åra.

– Styrbord, är höger! säger mannen.

– Nä, babord är höger, svarar jag och känner efter hur jag bromsade med höger åra – och rodde med den andra – för att underlätta för pappa att vittja näten.

– Styrbord, är höger, deklarerar mannen igen.

– Sitter du och håller styråren? frågar jag lite förundrat och tänker på när vi var ute och ”lek-rodde” och någon som satt i aktern – med ansiktet i färdriktningen, till skillnad mot den som rodde – satte ner en åra och hjälpte till att hålla båtens kurs.

– Nä, jag håller båtmotorn! säger mannen och fattar i fantasin ett stadigt grepp om motorhandtaget. Vad är en styråra?

– Men om du har båtmotor, då hör du ju inte naturen!

Åter igen, ett bevis, hur vi behöver sätta oss in i varandras utgångslägen, när vi ger oss in i olika diskussioner.

Rör inte min kompis

Jag tänker att det är hög tid att vi återupplivar 80-talets vittgående kampanj ”Rör inte min kompis”.

Vi behöver lyfta Martin Luther Kings träffande formulering att ”Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad”, och stärka massans mod att visa solidaritet och medkänsla.

Hur god och rättvis man än vill vara så är inte lätt att finna sig i en situation då man blir brutalt överraskad och förvånad av någons utbrott av hot, hat, ilska, främlingsfientlighet, rasistiska tankar och mobbtendenser.

Jag tänker att det är lättare om vi pratar med varandra och förbereder oss. Om vi är många, om hela massan av goda människor, vet, någonstans i ryggmärgen, hur vi ska agera, och vet att vi har varandra. Då kanske vi reser oss upp, fler och fler, och bara står där, i tyst försvar, för den som blir attackerad av någon av dessa som spottar ut sitt hat.

Jag tänker att det är att ta udden ur hatet, att låta det goda segra.

Vad skulle du göra om……?

När jag var ung, direkt efter min förskollärarutbildning, fick jag kyrklig anställning. I en frikyrka. Pingstförsamling. ”Evangelist” var min yrkestitel. Ärligt talat var jag inte bekväm med den titeln. En evangelist tänker jag mig mer extrovert, mer karismatisk, mer ”brinnande” för sin sak och för människor (-na ”bakom masken”). Min roll var nog mer ett mellanting mellan barn- ungdomsledare, omvårdnadspersonal och aktiv i gudstjänstservice. Typ.

Det rörde sig en hel del barn och unga i kyrkan och dess verksamhet. En av dem var en kille i yngre tonåren. En trumspelande Staffan. Glad och med kompisar omkring sig.

En gång var Staffan med mig, då vi kom in ett hem med andra ungdomar. Jag minns inte exakt vad det var, men jag minns att jag reagerade med avståndstagande för vad en av grabbarna just då sysslade med. Kanske var det musikstilen som jag inte tyckte var riktigt acceptabel.

Spontant drog Staffan fram en stol och uttryckte intresse och så var småsnacket i gång. Jag såg på dem, och jag tänkte ”Jag har något att lära mig!”.

Att verkligen SE en annan människa, är så vinnande, på alla sätt!

Nu, nästan 40 år senare har jag läst Staffans bok. Och jag tänker. ”Jag har något att lära mig.”

Läsning

Jag kommer hem en ganska tidig, regntung och oplanerad eftermiddag……….och tänker att det skulle sitta fint med en bra bok.

I min tanke är det mycket givande att med orden få kliva in i personporträtt och situationer som jag aldrig får uppleva annars. Eller inte vill uppleva. Att få insyn i deras situation ger mig vidgade perspektiv, större förståelse och förhoppningsvis starkare medkänsla. Allt från en trygg och skön hemmasoffa med en god kopp te i handen.

Periodvis har jag varit försiktig med att ha lockande väntande böcker hemma. Jag har så dålig självdisciplin. Det finns annat som väntar på att göras också. Kliver jag in i en bra skriven bokvärld med ett välformulerat språk, så är jag ”borta”. Då blir det allt för lockande att nerprioritera annat.

Att läsa, säger utforskasinnet.se, åstadkommer positiva förändringar i vår hjärna. ”Läsning hjälper oss att växa, sammankoppla med resten av mänskligheten och till och med att bli smartare.” ”Läsning är en annorlunda upplevelse än att se på en film. Läsning kräver högre nivåer av koncentration, abstraktion och fantasi. Vidare är det som läsning gör med hjärnan mycket mer intensivt och långvarigt.”

Jag tänker att det är en stor rikedom som vi fått när vi kan hantera ord och kommunikation, skrivning och läsning. Något att vara tacksam för!

När jag var ung hade utlyste tidningen Land en poesitävling som sedan resulterade i några häftade böcker. Den dikt som prydde omslaget, har aldrig lämnat mig.


Mycket kvinnofientligt?

”Hur ser du på att nya testamentet är mycket kvinnofientligt?” Så lyder en fråga som har ställts i ett (flera?) förhör som Migrationsverket använt för att avgöra om en konvertering till kristen tro varit äkta och skäl för uppehållstillstånd i Sverige. Migrationsverkets ämbetsman hade lika gärna kunnat fråga ”Varför vill du få asyl i ett land där kvinnor inte var fullvärdiga medborgare och hade rösträtt förrän för hundra år sedan?”. Fast den senare frågan skulle ända vara lättare att besvara för den är byggd på fakta. Den första frågan är egentligen ett påstående som bygger på okunskap. Hur besvarar man okunskap?????

Bibelns nya testamente, är en skildring från en viss tid, i ett visst samhälle, med en viss kultur. Det var ett patriarkalt samhälle och det var männen som räknades. Rent konkret! Författarna skrev ner händelserna utifrån sin uppfattningsvärld, formad i det samhälle hen tillhörde. ”De som hade ätit var fyra tusen män, förutom kvinnor och barn.” (citat) Men huvudpersonerna som skildras i nya testamentet gick emot detta synsätt, SÅG och LYFTE, både kvinnors och barns rättigheter och status på ett revolutionärt sätt och det bör vara elementär kunskap för någon som har i uppgift att avgöra en annan persons tillit till dessa texter.

Jesus möter den samariska kvinnan. Illustration hämtad från Free Bible images.

Jesus var man. Och Jesus var jude.

Judarna och Samarierna var ”brödra-folk”, men deras relation var inte god. De såg snarare ner på varandra och ville inte umgås eller äta tillsammans. Judarna gick omvägar för att slippa gå genom samariernas landområde. Men inte Jesus. Med sina lärljungar i släptåg, gick han rakt genom Samarien. Trött som han blev, i den brännheta solen, satte han sig att vila vid en djup brunn och lärljungarna bestämde sig för att gå in i stan för att försöka få tag på någon mat.

En brunn blir naturligt en samlingsplats. På morgnarna och eftermiddagarna, när solen inte står så het, sjuder det av liv runt brunnen. Det pratas, skvallras, skrattas och sjungs. Men mitt på dagen är det lugnt. Antagligen var det därför, hon kom just då, kvinnan som hade ställt till det för sig – eller hamnat i den eländiga situationen – och därför inte inneslöts i de andras vänskapliga gemenskap.

Säkert blev kvinnan mycket orolig av att se en man, en judisk man, sitta vid brunnen och betrakta henne. Kanske ser han ändå inte så hotande ut, där han sitter ner, och rent fysiskt ser upp till henne som står och fyller vatten i sin kruka. Det måste ha varit mycket förvånande och gränsöverträdande när han plötsligt börjar prata med henne och ber henne om att HON ska GE HONOM vatten. Hon uttrycker också sin förvåning. ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna”. Jesus bryr sig inte om det inlägget. Han ser en person. En människa som han vill föra ett samtal med. När lärljungarna kommer upplever de samma förvåning. Men helt klart hade samtalet varit betydelsefullt för henne. Hon som förut varit så skygg, lämnade vattenkrukan, och fick folk från stan att komma ut till brunnen med sina ord ”Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?”

Jag tycker att detta är en av dessa berättelser, som är allt annat än ”mycket kvinnofientliga”. (Berättelsen finns i Johannes evangelium kapitel 4)

Plast plast plast

Liksom den processade sockret presenterades som något nyttigt när det kom, så har plasten varit ett behändigt material att använda till många olika saker. Men vi drunknar i resultatet av vår egen bekvämlighet.

Någonstans måste vi börja, för att ge hållbar framtid till vår värld, och klart att vi är sökande i hur vi ska gå till väga.

En del har tyckt det är fånigt, men jag är glad att jag aldrig slutat med att tvätta och återanvända kökets plastpåsar och/eller har använt porslinsfat till lock i kylen i stället för plastfolie.

Nu är det dags för nästa steg. Hur kan jag plastbanta i duschen? Jag slutade med hårda tvålar för att det blev mer hygieniskt med flytande. Så tänkte jag då! Men nu går nog min sista duschtvålsflaska till plastinsamlingen, och så börjar mitt sökande av bra hårda tvålar. För förpackningens och förvaringens skull! För framtidens och havens skull!

Goodbye Duschtvålsflaska i plast


Välkommen tillbaka hård-tvål

Det kanske låter som, och är, små saker, men många tillsammans, kan vi göra skillnad. Jag är så tacksam och glad och vill ge en stor eloge till alla er här, i vår bygd, som tar med era egna påsar/väskor när ni handlar i vår livsmedelsbutik. Affärsägaren, sa här om dagen, att det är lika bra att plocka bort plastkassarna, för det är ingen som tar dem längre.

Visst är det fantastiskt!

Seger för vår natur!


Jag skulle blivit utvisad från Sverige

Ett dokument har spridits på facebook där man haft möjlighet att gå in och svara på frågor som migrationsverket ställt till asylsökande för att avgöra om deras konvertering till kristen tro varit äkta. Det har blivit en del uppståndelse kring detta. Migrationsverket försvarar sig med att frågorna inte är från ett autentiskt förhörssystem. Den som gjort dokumentet på facebook säger sig aldrig ha påstått det, men att han har samlat ihop frågor från förhör med olika asylsökanden.

Hur som helst, är frågorna omöjliga att svara på. Inte ens när man har svenska som modersmål och varit bekännande kristen hela sitt liv, går det speciellt bra att svara på deras frågor. Även präster och teologi studerade har problem med dem. Jag fick 21% rätt och är då inte godkänt kristen. Att det är 50 år sedan jag döpte mig, att jag jobbat anställd i kyrkan i 8 år, att jag dessemellan lagt och lägger mycket av min fritid till min kristna tro, vad betyder det då? Hur ska jag med ord bevisa det för någon som inte vandrar med mig? Det är den asylsökande som har bevisbördan för sina asylskäl. Hur berättar man om en troskonvertering för människor som själva inte förstår vad det är, och det på ett språk som man bara behärskar begränsat?

Dessutom blir jag rent uppretad när jag läser en del av frågorna. ”Vilka är sakramenten?” kanske inte retar upp så mycket, men det är faktiskt aldrig ett ord som vi rört oss med i de kyrkor jag tillhört. Vi har talat om Bibelläsning, bön, nattvard, församlingsgemenskap – men vad betyder ordet sakrament?????

Frågan vad som skiljer missionskyrka, pingstkyrka och svenska kyrkan, kan vara vederhäftig för den som läser kyrkohistoria, men för den som kommer in i en fungerande gemenskap som med åren allt mer suddat ut skillnader, är den bakgrunden svår att förstå och att reda ut.

Men den fråga som retar mig allra mest och får mig att totalt gå upp i limningen, det är frågan ”Hur ser du på att nya testamentet är mycket kvinnofientligt?”. Att det finns ordformuleringar som är svår att förstå och som kyrkan har och har haft svårt att handskas med, det går inte att blunda för, men kvinnofientligheten (och t.o.m. ”mycket kvinnofientligt”) kommer i ett helt annat ljus när man förstår att nya testamentets män räknade med kvinnorna på ett revolutionerande sätt i det samhälle de verkade. De måste också balansera för att undvika onödig fara, både sig själva och de kvinnor som de hade med sig som ”MEDARBETARE” (= på samma plan. Jämnbördiga!).

Nä, jag skulle bli utvisad från Sverige. Och det är inte så säkert att jag då skulle bli så gammal. För tyvärr är det stor förföljelse av kristna i dag. I muslimvärlden, men även i andra länder.