Category Archives: Vårt hem

Jag tycker mycket om mitt hem. Det hem som jag delar med min man, min livskamrat, är en plats för vila och återhämtning, men det är också ett projekt, vårt gemensamma företag och periodvis, vårt intensiva bygge.

Milstolpen; ställningen bort

Blev av facebook påmind om en notering den 8 september 2010.”Ställningen nertagen! Bylunds är trötta!” Det var efter den sommarens tilläggsisolering av taket och tre av husets väggar samt byte av fönster, dörrar, brädfodring och uppvärmning. I år har vi alltså fortsatt med den, sedan många år, planerade utbyggnaden, vid den fjärde väggen. Huvudorsaken till vår utbyggnad är att kunna få till en toalett och ett sovrum på entreplan. När vi började handlade det om att få ett mer funktionellt hus för en barnfamilj. Nu när vi har nått utbyggnaden, handlar det mer om att kunna bo kvar även om/när vi blir gamla och kanske får svårare att röra oss i trappor.

Och nu, den 9 september 2017, fick vi hjälp av ”änglar”, underbara vänner och släktingar, att plocka bort ställningen, som vi haft i sommar. Det känns som en milstolpe. Vi är så tacksamma!

Riktigt farsinerande också, att vi klarat dagen i stort sett utan regn trots varning om lågtryck på lågtryck.

 

2010 skrev jag ”Nu är bara resten kvar”. Det är definitivt en sanning även nu. Allt arbete inåt återstår, men nu kan vi njuta av utsidans färdiga arbete, innan vi spottar i nävarna och kavlar upp ärmarna för fortsättningen. (Avsatserna mitt på huset är förberedelser för balkong, respektive altantak. Om sju år kanske????)

Hittade en jämförelse-bild på vårt hus 2005.

 

 

Tänker på de som liksom oss slitit med sina hus, men som hamnar i orkaners eller jordbävningars framfart.

”Tänk att vi får vara friska och starka.” sa mannen och  jag tacksamt till varandra. Mitt lilla missöde, låtsades jag inte så mycket om. Det var först när jag tog av mig handsken som jag såg hur tummen såg ut.

Vi är också tacksamma, för den ställning som vi fick låna och använda. Det blev en lite längre tid än vad vi först tänkte.

Naturen, är farsinerande. Vilken vilja och livskraft. Den hittar sina egna lösningar på livets motgångar.

Delikatessen Zucchiniblomman

Hösten närmar sig, men än producerar det i trädgårdslandet. Jag tänker att det är en tidsfråga hur länge Zucchinin klarar av att överleva, så nu unnar vi oss att plocka och smörsteka zucchiniblommorna. De gyllengula blommorna är verkligen en delikatess. I dag fick blommorna sällskap med brynt grönkål och currystuvad tonfisk, på tallriken.

Mellan middag och kvällsmörker försöker vi slutföra de sista detajerna på ytterklädnaden av vårt hus utbyggnad. Det är tillfredställande med varje detalj som blir klar. Vi hoppas på att alldeles snart kunna klara oss utan ställningen runt huset.

Tidigare skymning

Jag brukar tycka om att, med höstmörkret, få krypa in och ”gona till sig”.

Men nu grämer jag mig över att stunden mellan middag efter förvärvsarbetsdagens slut, och att mörkret faller på, är så oerhört kort. Jag hann inte ens hämta hammar´n för att börja spika. Jag är inte beredd på mörker i år.

Nå, jag får slå mig ner vid lingonrensning i stället.

Snurrar snabbt

1000 år, och 1000 år till.  Nog var det förändring.

Dåtidsmänniskan var ju smart. Det är svårt att förstå hur de kunde bygga avancerade byggkonstruktioner med självventilation som långhusen i norden eller pyramiderna.

Men ändå.

Några 100 år till och industraliseringen kom.

10-tals år, och förändringen och den tekniska utvecklingen är översvällande påtaglig.

Det var inte så många 10-tals år sedan jag sa ”Aldrig i livet, att det kommer en dator i mitt hus”. Nu har, bara jag, både dator, ”platta” och smartphone.

1 år. Utveckingen är oerhört snabb.

I dag har jag och mina arbetskamrater varit på kurs för att kunna ge morgondagens vuxna möjlighet att lägga en grund för att ta till sig modern teknik; QRkoder, makey makey, ”kuben” …..och jag vet inte allt vad det heter.

…och jag närmar mig 60, och är inte speciellt tekniskt intresserad. Hur ska jag kunna ta till mig detta och kunna ge det vidare????

Puh!

Jag börjar prova med att filma vårt bygge. Det går ändå i en takt som jag hinner med att förstå.

20170904 (2)

Nya områden i sensommartid

Tänk att det alltid finns mer att lära och upptäcka.

Jag vill ibland kombinera LCHF med vegetariskt och hittade Halluomiburgare med ostbröd, grönsaker och guacamole-inspirerad sås.

Vad det gäller huset, är det just nu finliret att klä in fönster och sätta knutbrädor.

Till sist, plockade jag in en sensommarbukett.

 

 

Sluta gräv

Förra året grävde och göt vi plintar till vår kommande altan.

Men under tiden som det passerar mycket vatten under broarna, förändrades våra tankar, och nu behövde vi fler pelare för att dra ut altanen till att också bli en entre.

Då kom ett företag, som tycker vi ska sluta gräva, och i stället borra ner våra plintar.

 

Glädjen att jobba tillsammans

Även om vi nu har bara kvällar och helger så går vår utbyggnad så sakta framåt. Vi får ofta kommenterar att det gått så fort för oss. Jag förklarar att väggresningen gick fort eftersom vi beställde s.k. lättbalkar som utgör stommen i våra väggar, men sedan är det många detaljer och precisionsjobb sim inte går så fort.

I helgen hade vi glädjen av att åter igen få hjälp av några av våra ungdomar. Vi hann med minst dubbelt, som vi skulle ha hunnit annars. Kanske mer, eftersom det var så stimulerande att få hjälp och att få arbeta tillsammans.

Även om jag själv inte har varit med om det, så har jag fascinerats av tanken av arbetsbyten som en del familjer praktiserat. Det har varit fyra familjer som bokat en dag var hos varandra. Värdfamiljen står för planering, material och mat. De övriga tre som kommer, har med sig lusten att ta i. Jag har hört att det brukar bli mycket gjort.

Det är roligt att jobba tillsammans.

Övervunnit

Helt klart är det roligare med perioder när jobbet är påtagligt och synligt, än sådana tider när jobbet tar lika stor mängd tid – eller mer – i anspråk, men det inte är ett jobb som någon ser eller berömmer. Det är psykologiskt bra att varva ”osynlighetstider” med tider av synligt arbete, för det ger inspiration och ny motivation.

Faktum är att jag är lite stolt över att ha kommit över teknikens svårförståeliga snubbelsnören och min vänstra hands svaghet efter armbrottet i vintras, och själv satt den största delen av spikregeln, underbrädor och lockribb.

Min man har lärt mig en del knep, som t.ex. att tillfälligt skruva i stödskruvar som hjälper till att hålla upp en bräda till dess att man fått den på plats.

När vi 2010 skulle lägga väggpanelen på de övriga tre väggarna , hade jag och min man en småhetsig diskussion. Han menade att om man ska spika panel måste man träffa rätt, annars blir det så fula märken i väggen, m.a.o. ”Inget slarv!”. Jag hävdade att om kraven var så höga, måste han göra precis varenda detalj själv. Även om jag vill träffa rätt, så missar jag ibland. Är det hela världen? Med färg och på håll kommer ingen att notera någon miss här och där.

År 2017, har vi mötts på halva vägen. Han har sänkt sina krav. Jag har utvecklats. Tillsammans, blir det ganska bra.

Men visst finns det en del att övervinna under vägen. Som bara en skruvdragares funktion. Jag vill att en apparat bara ska ha en funktion och en knapp. På och av. Klart! (Men det skulle bli fruktansvärt mycket apparater!) Nu har jag upptäckt att det vi kallar skruvdragare, både är det och borrmaskin och med någon form av bultfunktion, som ska ställas in. Sedan är det växel, hastighet, höger- respektive vänstervridning. Apparaten har laddningsbara batterier som ibland måste plockas ur och sättas i en speciell batteriladdare. (Som ska vara kopplad i eluttaget!)

Och när man har lärt sig allt det, då finns det ett antal olika skruvar, med olika sorters skåror i sina huvuden. För de olika skårorna passar olika bits. Det gäller att hitta rätt bits – ev med ett sorts förlängningsarm – och sedan att komma på hur man gör för att byta bits i skruvdragaren. Man får inte slita på bitsen genom att hålla fel vinkel när man skruvar, eller fortsätta när skruvhuvudet är slitet så det börjar hoppa. Börjar brädan vandra utåt i stället för att gå inåt, så kan man backa lite med skruven, och sedan ta om, när den börjat hitta sitt läge i träet.

Och när man kommit till det läget att man har övervunnit alla dessa detaljer….

Då finns det TVÅ skruvdragare, som INTE är identiskt lika!!!

Och sen är det spikmaskinen, och Gersågen, och den andra batteridrivna sågen….

Men jag har övervunnit det!

 

Bygga om ställning

När arbetet fortsätter, blir det också iband behov av att bygga om ställningen runt huset. Det är vad vi har ägnat den här dagen åt.

 

 

 

 

Vi behövde också ta en diskussion.

Mannen tog upp, att nu när han ska till att passa in fönstren, måste han också tänka, så den infällda fönsterbelysningen förbereds.

Jag å min sida hävdade att vi kanske kan köra en enklare variant. Måste det vara lika krävande runt hela huset?  Det som är avancerat, har en benägenhet att stå ogjort under en längre tid.

Mannen i sin tur, påtalade intresset av tekniska lösningar och Smart Home. Det är hans intresse och inriktning. Och visst, när det väl är gjort, så måste jag ju erkänna att det ser väldigt trevligt ut. Det är väkomnande, att komma hem en mörk vinterafton, och se den timertända fönsterbelysningen.

Så här gäller det att tänka i förväg. Var ska rör dras och håll borras? Var ska bärbjäkar ligga? Vad kan vi tänka oss i framtidens hem?

Tyst om utbyggnad?

Har det blivit stiltje i utbyggnaden? Nej inte alldeles. Några plankor vilar mot ställningen och där uppe hörs regelbundet skruvdragarens surr.
Mannen har sammanfogat stora spikreglar; 195×45 respektive 145×45, genom att borra från sidan och sedan skruva ihop med konstruktionsskruv. 16 st sådana stora trästycken gjorde han, för att ha dem som över och underregel vid fönster och dörrar.  Över och under denna regel ska sedan delar av de kvarvarande lättbalkarna in och som utgör stommen till resningen av vårt hus. 

Dessutom har mannen spikat ihop en taklucka och jag har målat. I morgon kanske den går sätta på plats.

                  Vi har också en granne som det inte har varit tyst hos denna vecka. Dottern byggde för ett antal år sedan en holk, med önskan om att flugsnappare skulle bosätta sig där. Och tänk att flugsnapparen kom.

Flugsnapparparets sång har varit vacker. I veckan har det fyllts på med många små röster därifrån. Men så i dag var det alldeles tyst. Plötsligt utfugna?

Är det flygsnapparna som tränar flygning från fram och tillbaka från äppelträdet.