Category Archives: 2012

Vitt och Svart

”Vi komma, vi komma, från pepparkakeland. Till julen, till julen, vi vandra hand i hand. Så bruna, så bruna vi äro alla tre. Korinter till ögon och hattarna på sne´”

Det sägs att på vissa håll har pepparkaksgubbe-sången uteslutits ur skolors reportoar och att barnen förbjudits att klä ut sig till pepparkakor. Kanske att det, i det uppkomna sammanhanget, var en nödvändig åtgärd för att något mörkhyat barn drabbats och sårats av jämnåriga vita barns oförståndiga associationer. Men att via media sprida ut det i hela vårt avlånga land, tycker jag, mer är att skapa, än att undvika rasistiska tankar.

Faktum kvarstår; Vi är, och ser, olika ut.

Okey! So What?????

Ordet Neger, säger wikipedia, kommer av latinets ”niger”, som betyder; Svart.

Om vi inte får säga Negerbollar varför får vi då prata om vitlök?????

(När vi jobbade i Afrika sa vi ”afrikanska-medarbetare-bollar”)

Jag har varit med om att tillhöra den vita minoriteten. Att uppleva barn som börjar gråta av rädslan inför de färglösa människorna. Ibland skulle jag ha velat krypa in i folks huvud för att förstå vad som låg i deras tonfall när vi benämndes för ”mzungu”. (Mzungu betyder Vit, och används för europeer/västerlänningar.)

Kommer ni i håg våra Norgehistorier? ”Varför bröt Norrmannen benet när han skulle stryka gardinerna? Han ramlade ner från stolen!” ”Vet du vad klockan är? Ja! Tack så mycket, sa norrmannen och gick därifrån.” Det roliga med dessa historier var att norrmännen hade samma historier om oss svenskar. Vi är ”brodersfolk”. Vi skrattade så vi vek oss när vi satt tillsammans, svenskar och norskar, och överträffade varandra med våra historier om den andre. ”Vad är mer dumt än en svensk? Två svenskar!” ”Vet du varför man skriver svenska böcker så sakta? Nej. Svenskar läser så sakta.”

Kan vi avdramatisera, respektera varandra, och även ställa Negrer och Mzungus på samma jämnbördiga nivå?

Den första tiden i den allra mest mörkhyade delen av vår värld, tyckte jag att alla såg lika ut. Lika svarta. Med ögonvitor som lyste. Inga ansiktsdrag. Inga igenkänningstecken. Bara svart. Precis på samma sätt som de svarta såg oss, bara för vita, och trodde att vi, typ, var släkt med alla andra vita som de råkade träffa på.

Men efter ett, eller ett par år, hände det mig, att jag skulle berätta om något roligt som någon annan hade sagt. Naturligtvis undrade den jag berättade det för, vem det var jag citerade. Jag försökte påminna mig själv, vem det var. Språket gav mig ingen ledtråd, eftersom jag vid det laget lika gärna kunde tänka på swahili som svenska. Jag försökte påminna mig om personens hudfärg, för att utifrån det komma på vem det var som gett mig det roliga skämtet. Jag kunde föreställa mig vederbörandes ögonglimt och de leende ansiktsdragen. Men jag kunde inte, den vägen, komma på den personens hudfärg. Det kunde vara en vit. Det kunde vara en svart. Efter en längre tid i varandras närhet, så var det inte längre viktigt. Jag kom inte ihåg hudfärgen. Vi var bara två människor som hade möts i ett gemensamt skämt.

19890824 Eriks födelsedag (11) B

 

 

 

??????????????????????????

Fick en kommentar här på bloggen som var; ??????????????????????.

Jag kastade kommentaren i papperskorgen, men har sedan funderat över den. Det är egentligen ganska intressant, när någon uttrycker att vederbörande inte förstår. Tyvärr fick jag ingen förklaring på vad som var oförståeligt. Men att det är ett typiskt mänskligt livsvillkor att vi ibland har svårt att förstå varandra. Ibland kan detta oförstående eller missförstående bli mycket komiskt, andra gånger, högst irriterande. Ibland rycker vi på axlarna åt det. Andra gånger tar vi mycket illa vid oss och kan aldrig glömma det.

Att kommunicera är en fantastisk förmåga som vi har fått. Men kommunikationen stöter på ett antal hinder. Sändare och mottagare kan ha helt olika utgångslägen, (perspektiv; se; 19 dec) olika sorters förförståelse. Det är inte säkert att de ord och begrepp vi använder har samma inebörd för oss.

Det utbyte av tankar som vi uttrycker med ord, balanserar med hjärnans förmåga, att bygga upp och behålla, ett för den kulturen, vederhäftigt ordförråd. Denna förmåga kan lätt störas av handikappande tillstånd som demens, afasi etc.

Med tanke på hur svårt det är att egentligen förstå varandra så är det stor vishet i indianordspråket ”Döm inte någon förrän du gått i hans mockasiner”, ”..förrän du har gått hans stigar”.

Egentligen är det helt fantastiskt, en oerhörd rikedom, något att vara mycket tacksam för, att vi överhuvudtaget kan nyttja ord och begrepp för att förklara, beskriva och dela med varandra.

I min förståelse finns rötterna till denna vår rikedom hos den Gud som sa: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika”. Kanske var det just detta som frågetecknen gällde. Men för mig är det ett mycket adekvat utgångsläge.

Och apropå det så finns det en poetisk, svårförståelig, mystisk, maffig och helt enkelt underbar inledning i Johannes evangelium ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

Julklapps-stickning 2012

Olika perspektiv

När jag var liten, stod på golvet och tittade ut genom köksfönstret, såg jag blå himmel, rönntopp och flaggstångsknopp. Jag minns det för att jag, efter en storm när de vuxna var upprörda över att flaggstången hade knäckts, tittade ut och bara såg blå himmel och rönntopp. Som vuxen, har jag förstått, att det normala för vuxna, är att ha en mer markorienterad utsikt när de tittar ut genom fönstret.

Inser att det är så här i livet, att vi lätt har olika utgångslägen och perspektiv. Det bästa vi kan göra är nog att med en god portion humor försöka förstå hur den som står bredvid, ser på saken.

Stötte på detta med olika perspektiv när jag häromdagen utförde ett ärende att, till landsarkivet, lämna in en slarvig pappkartong med en hop gulnade papper. Jag är inte så vulgär att jag inte förstår att gamla papper kan ha ett visst värde, men mitt perspektiv var att bli befriad från en kartong som störde min julstädning. Från mitt synsätt kändes det som om receptionisten trodde att jag ville överlämna en guldkista eller dynamit. Jag hade lust och säga ”men coola ner. Jag kan bara lämna den här. Den kommer inte att explodera.” Klokt nog tog vi det lugnt och papperen är nu i tryggt förvar hos dem som förstår deras rätta värde och förvarar dem på rätt sätt.

Alldeles efteråt mötte jag nästa kulturkrock. Inhandling stod på schemat. Jag förstår mycket väl varför affärerna spelar julmusik som ska få människornas sinnen uppmjukade. Men jag blir lika upprörd varje år. För det första är jag ju ingen gå-i-affärer-människa och allt prål och allt folk kan få mig att storkna. Att höra sånger vars egentliga innehåll handlar om glädje, värme, omtanke, delande, fred och frid, ligga som ljudkuliss till budskapet ”köp, köp, köp”, kan få mig att vilja vända i dörren. Speciellt illamående blir jag när jag undrar över hur många av varorna som döljer fruktansvärda villkor för människor och djur, i sammanhang som jag inte kan överblicka.

Av vana och som foglig medborgare av vår kultur, och med en familj som jag vill glädja, förtränger jag tanken om världens lidande, företagens import, människors slavliknande arbetssituationer och miljöpåverkan och handlar min mat och mina julklappar. Fast visst kollar jag efter Fairtrade, Rättvisemärkt och Miljömärkt, men jag skulle vilja ha det på så många fler varor; kläder, elektroniska prylar, osv. Och naturligtvis, jag vill också handla billigt!

Jul

Vad gör julen till jul?
Vilka tankar, drömmar, förhoppningar och erfarenheter har vi kring julen?

Jag värderade mitt eget julfirande som flexibelt men fick genast genmälet att vi är traditionsbundna och gör lika varje år. Som alltid; det beror på vad man jämför med.

I mina tidiga barndoms jular fanns mina föräldrar och syskon, faster Ruth, mormor, morfar och kusiner. Vi alternerade julfirandet, men med åren blev det allt oftare hemma i vårt stora hus. Fast på dom stora julmiddagarna gick vi runt i släkten. Trångt satt vi i nystädade bostäder som luktade fernissa. Det var levande ljus och färgglada pappersgirlanger i taket. Efter skinkan och de hemgjorda köttbullarna, korven, kalvsyltan, rullsyltan och rörosten, skulle man tvinga i sig en illasmakande lutfisk med kryddpeppar. Det skulle vara ”riktig” mat också!

Med tiden blev familjerna för stora och kusinerna firade på sitt håll. I stället blev det syskonbarnen som stod för de tindrande barnaögonen. Pepparkakshus och julglögg kom till. Julgranen byttes ut mot en vacker och mindre allergifarlig jultall. På den tiden var tidig julotta med marschaller och pampig julmusik en del av julupplevelsen.

Om vi var många, på min barndoms jular, så visade det sig, helt klart vara fler, i min mans familj. Svärmors julfika har varit en av höjdpunkterna med pepparkakor, saffransbullar, rullrån, sockerringar m m. Men när hon närmade sig 90 och vi, i hennes hem, samlades 54 personer, måste vi inse att vi började bli för många.

Tre jular firade vi i Zaire/Kongo. Julbordet var svenskt! Vi fick tag på ansjovis och kunde göra Janssons frestelse. I rödbetssalladen använde vi banan i stället för äpplen. Ute var det grönt och tropikvärme. Syrsorna spelade. Inne satt vi vid den intagna cypressen, tittade på en videoinspelning av Kalle Ankas julafton och åt marsipangodis. Julklapparna vi delade var  enkla men uppskattade. Vi firade med de svenskar som råkade finnas i närheten. Därav kan den komiska situationen uppstå; ”Men vi har firat julafton ihop!”. På julaftonskvällen samlades våra afrikanska vänner i kyrkan, smyckade med cypress eller palmblad och sjöng och bad natten igenom. Klockan fyra på morgonen, medan det ännu var mörkt, anslöt vi oss till dem och firade julotta i en syrefattig kyrka.

Under våra egna barns uppväxt har vi firat julaftonen med olika släktingar och vänner, på min eller min mans sida. Ibland hemma. Ibland borta. Vi har lagt mycket prioritet på samvaro. Pakethögen under julgranen växte. Det blev för mycket, samtidigt! Varken vi eller barnen hade förmåga att uppskatta allt. Jag gömde julklappar och överraskade med att plocka fram lite åt gången under flera dagar. Efter det har det blivit lite grann av vår familjs lek, att låta julklappsutdelningen ta tid. Läsa rim. Skaka. Känna. Klämma. Gissa. Öppna ett och ett paket. Titta. Beskåda. Beundra. Vika ihop papperet för att spara till nästa år. Rulla snöret. Hinner vi inte i dag så fortsätter vi i morgon. Dom som inte orkar hålla ut, skjutsar vi hem, och så fortsätter vi själva i den takt som vi har funnit fascinerande. Ibland hinner vi inte färdigt på julafton. Julottan har bytts ut mot Midnattsmässa och tiden för den brukar komma hastigt nog.

Som en bjärt kontrast hade vi i fjol, en julafton som vi firade på tu-man-hand, mannen och jag. Jag tyckte det var ett spännande alternativ och två, är dubbelt så många som ensam. Det var lugnt och skönt och vi tittade på StigHelmer på julaftonskvällen.

Nu går vi in i den tid i livet när vi väntar, längtar och planerar för att barnen, och deras respektive, ska komma hem till jul och huset ska fyllas av liv och rörelse igen.

En mycket viktig ingrediens i alla mina julaftnar har varit, och är, att vi sätter oss tillsammans, och med olika tonsäkerhet sjunger oss igenom någon av julsångerna. Stilla natt, heliga natt. Nu tändas tusen juleljus. Vi tar fram en Bibel och läser Lukas julevangelium. Vi tackar Gud för att vi har det så bra och ber för fred och frihet för människor som lever i smärta.

Vi har så lätt att romantisera omkring julkrubban och änglasången. Men det var nog ingen lätt stund för den tonåriga förstföderskan, långt ifrån sitt sociala sammanhang, utan förlossningsvård, i ett djurluktande stall.

”—-det som är dåraktigt —– det som är svagt —- det som världen ser ner på, det som ringaktas —- det utvalde Gud—-” (1 Kor. 1:26-30)

Jag önskar er alla en riktigt god jul.

Lönefördelning

Från arbetarens synvinkel kan jag tycka att lönefördelningen var fruktansvärt orättvis. De som slitit och släpat under lång tid bör väl vara berättigade högre lön än de nytillkomna? De som troget stått kvar och kämpat sig igenom olika förutsättningar och varierande förhållanden, måste väl belönas med högre förtjänst? Självklart! Dessutom har de ju hunnit skaffa sig en erfarenhet som man tycker borde ha effektiviserat deras arbetsinsats.

Men kanske just den här företagaren hade förmåga att vara väldigt vidsynt, att kunna se utanför ramarna till sitt eget företagande och vinstintresse. Kanske kunde han förstå att den arbetslöse, inte valt sin arbetslöshet. Att de bar en känsla av utanförskap och värdelöshet, och inget hellre ville än att vara en del av samhällsproduktionen. Kanske var det inte av lättja, som de inte hade varit till arbetsmarknadens förfogande, tidigare under dagen. Kanske hade de förtvivlat sökt en möjlighet till inkomst, men kämpat mot krämpor eller i en familjesituationen som också krävde en stor arbetsinsats.

Hur som helst fördelade, denne arbetsgivare, lönen så, att alla fick lika mycket. Exakt lika mycket. Oberoende av arbetstid eller arbetsinsats. Samma pott till alla. Så mycket som de som först anställdes hade löneförhandlat sig fram till, så mycket gav han till alla. Även de som var totalt nyanställda och knappt hunnit jobba något alls. Alla fick samma slutlön.

Orättvist? Ja sa kan man tycka. Eller så kanske, mycket, mycket rättvist.

Den som anställt dem alla, sa att han inte gjorde något fel. Det var den summa som de kommit överens om. Att han sedan var så god att han gav samma summa till alla, det hade de egentligen inte att göra med. Denne arbetsgivare lade nog större vikt vid villigheten och bejakandet än vid själva arbetsinsatsen.

Och så, säger Jesus, så är det med himmelriket.

(Läste Matteus evangelium kapitel 20 verserna 1-16.)

Kakbaket till julen 2012

Lussekatter och pepparkakor. Kärleksmums. Sockerringar, Schackrutor, Syltkakor, Kolakakor. Drömmar, Makalösa, Finska pinnar och Havrekakor.

Vi har ju talessättet; ”God Jul”!

Att vara nåk.

Man skulle alltid vilja vara på topp. Alltid inspirerad och inspirerande. Positiv och glad, bärande på en positiv atmosfär och smitta. Bemöta andra med tid, och med engagemang. Vara sådan, att andra, i ens närhet, känner livsutrymme och stimulans.

Tyvärr så är det inte så. I våra gener har vi säkert mer eller mindre av den varan. Men det är nog inte 100% så, inte ens för ”den bäste” utav oss.

Motsatsen, kan inte vara ett helt ovanligt tillstånd, eftersom det finns flera ord och begrepp för det. Olag, ur balans, olustig, håglös, nedstämd, ur form, på dåligt humör. …att känna sig nåk.

”Nåk.” Var fick jag det ordet ifrån? Men visst finns det ett sådant ord? Och visst är det ett bra ord för ett tillstånd där minsta lilla motgång blir oproportionerligt stort?

Och genast, bara efter en tupplur, lite mat och idén om att detta är något allmänmänskligt, som går dela med andra, så har humöret svängt uppåt och drivkraft återvänt. Varför inte sy ett par nya gardiner?

Kottkrans


Plockade kastanjer och tallkottar när jag såg, och fick iden till, en hjärtkrans till vår dörr. Nu har jag gjort den. 🙂

Värde

Vilket värde sätter vi på oss själva och varandra? Hur mäter vi värdet? För mäta, det vill vi människor gärna göra. Vi har kanske behov av det för att kunna förstå vår värld.

Är det så att vi närmast tänker på varandra i valör? ”Hennes aktivitet är av den här digniteten, så jag frankerar henne med det här märket”.

Mötte inom en kort tidsperiod, två kvinnor. Den ene berättade rakryggad om sin kompetens genom alla de studier och kurser som hon hade genomfört. När jag frågade den andre vad hon gjorde-nu-för-tiden, slog hon ned blicken och sa lågmält att hon fortfarande jobbade kvar i snabbmatskedjebutiken.

Varför har vi så lätt att hamna i att stämpla oss själva och varandra efter en ”personlighets-utveckling” som är synonymnt till karriär? Ger karriärsstegen oss, en sann bild, av vilket värde vi har?

Ett år när ”årets mamma” valdes var motivet att hon hade si och så många barn och skötte sitt hem och sin familj samtidigt som hon jobbade och studerade. Kanske just hennes barn verkligen kände att deras mamma hann med att se dem och vara just den mamma som de behövde. Men i mina öron hade det låtit mycket mer befogat att ge ett årets-mamma-pris till en mamma som satte sina egna jobb- och studieambitioner åt sidan för att vara just mamma.

Föräldrar behöver egen-tid för att hämta kraft att vara bra föräldrar. Det tär att en längre tid inte ens få gå-på-toa eller duscha i fred. Att inte få tänka sina tankar till punkt. Men ibland har jag en känsla att föräldrars-rätt-till-egen-tid, har slagit över, så att man inte tänker på barnens behov av egen tid. Det är så lätt att fylla både sin egen och sina barns tid med aktivitet, rörelse, ljud, ständiga växlingar. Det är svårare att sakta ner, bli stilla, tillåta sig att ”ha tråkigt” och…….hitta sitt eget och varandras värde. Finns det någon ljuvligare ”egen-tid”, än att få vara med de underbaraste varelserna på jorden; de egna barnen, sin egen mamma eller pappa?

Kanske människorna i snabbmatskedjebutiken har massor av medmänsklighet och omtanke i sin stressiga vardag. Så kan det också vara på de högutbildades kontor. Men vi kan inte med säkerhet säga att det är av större mänskligt värde att ha sin vardag på det ena stället än det andra. Eller ens att vårt värde är arbetsrelaterat. Är vi utan värde om/när vi ställs utanför arbetslivet?

Jag tror att vi inser, att när annat plockas utav oss och vi närmar oss döden, så är det inte mängden studier, pengar, prylar eller resor, som är vårt fokus. Då är det relationen/relationerna som är det viktiga. Det är människor (eller möjligtvis djur) som de flesta av oss tänker på då. ”Jag älskar…”

Jag tror, att även för den, som av en eller annan anledning, har ”socialt handikapp”, så är det ändå av vikt, att ha någon eller några, som man har stått i relation till. (Har jag fel i det?)

Det var ju också så Gud skapade oss; till att leva i relation. Jesus sammanfattar alla budorden och hela lagen med att älska Gud och att älska sin nästa som sig själv. Någon har sammanfattat att först formade Gud människan. I kärlek till människan, klev Gud sedan in i en kropp, som han själv hade gjort, och blev själv människa; Jesus. Sedan tillät han sig, av kärlek till dem, hånas och dödas av människor, som han själv hade gjort. Människor, som inte kunde ta till sig att han kom för att ge dem Gud. ”Far förlåt dem, de vet inte vad de gör!” var Jesus bön.

En berusad och redlös man låg i rännstenen. Poliserna kom dit och sa till varandra ”Vad ska vi göra med den här värdelöse stackaren?”. Då öppnade mannen sitt blåslagna ögat och sa ”kalla inte den värdelös, som Jesus har dött för.”

”Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer”

En dikt av Stig Dagerman