Category Archives: Minnen / Historia

Jag är född i 50-talets avslutning. Jag har hunnit samla på mig en del minnen och jag har min berättelse, min historia. Ibland ploppar minnen upp i min hjärna och ibland kommer de ända ut till min skrivarklåda.

Gunghästen

Gunghästen var så stor att den inte var helt lätt att bära för lågstadieflickan som kom med den. En vacker gunghäst! Klädd i brun sammet och med mjuk vällande man. Jag häpnade. Jag frågade hennes föräldrar och de menade att hon fick bestämma själv.

Det var 80tal och kyrkan som jag jobbade i, hade Fredagssamlingar med gruppaktiviteter för barn i bygden. Inspirerad av församlingens missionär ledde jag en ”U-grupp”. I liten skala gjorde vi olika saker för att skapa engagemang för människor i fattiga länder.  Vi rev ”bandage”. Vi gjorde ”Matte-kort” till skolor. Vi samlade pantburkar och gjorde ”Dagsverk” för att samla och skänka pengar. Och så kom vi på iden att skänka leksaker.

Först visste jag inte hur jag skulle hantera gunghästen och de andra leksakerna, men genom svensk Pingstmission fick vi löfte om att de skulle få följa en container till Afrika.

Hela sitt liv gav lärarutbildade Majken Bergman, från Timrå, till mission i östra Kongo. Hennes brev och berättelser väckte engagemang hos unga människor som fick ta del av dem. En del av dessa ungdomar tog chansen att få göra en insats som volontärer. I was falling in love, med en av dem.

Det var en intensiv tid när han kom hem till Sverige. Jag arbetade i kyrkan. Vi sällskapade. Vi gifte oss. Vi satte bo. Tillsammans var vi värdpar på ett annat bröllop. Sedan skulle vi koppla av, och bara får vara nygifta i vårt eget hem utan att behöva tänka på så mycket annat. Söndag och måndag gick. På tisdagen kom brevet som fick igång tankarna på högvarv igen. Det innehöll en förfrågan från ett svenskstartat sjukhus i bergen i södra Kivuprovinsen i Kongo, om min unge man skulle kunna tänka sig att leda sjukhusets serviceteam medan det allt mer nationaliseras.

Så kom det sig en dag, att vinterfödda jag, vid ekvatorns närhet, bar in mina resvärskor, i ett hus som de närmaste åren skulle bli mitt hem. Den första arbetsordern vi fick, var att åka till provinshuvudstaden och hämta sjukhusmatrial från Sverige, som nyss anlänt i en conteiner.

Jag stog och tittade på när plomberingen bröts och dörrarna till den fullpackade conteinern öppnades. Mitt fram, högst upp, låg en säck jag kände igen. Det var några leksaker, från en grupp barn i Ångermanland. Bl.a. en gunghäst i brun mjuk sammet.

Så snart vi fick tillfälle, besökte vi ett barnhem i grannlandet Burundi. Barnen skrek och grät när de såg vår konstiga vita hud. Men nyfiken kom så småningom en liten kille fram och smekte gunghästen som vi hade med som gåva till barnhemmet och som stod på det nakna cementgolvet. Efter en stund fick han hjälp att sitta upp och försynt började han gunga.

När vi efter två år kom hem till Sverige, åkte vi till flickan i Viksjö, och visade VHSfilmen på en liten mörkhyad pojke vars leende växer i styrka.

Den snörika vintern

Jag tycker om när du skrattar

”Jag tycker om när du skrattar!”

Så sa han till mig, den 5-åriga killen som går i förskolan där jag jobbar.

På en bråkdels sekund vandrade flera tankar genom mitt huvud.

Jag är inte ung längre. Att jobba i en förskola, ställer stora krav på ork och lust. Jag kan känna att vardagen är alltför pressande och stressande. Ibland blir det, till min stora sorg, mer tillsägelser, än skratt.

När jag var ung, hade vi friluftsdagar med fjällvandring som aktivitet. Jag insåg ganska snart, att mina egna steg blev lättare, när jag gick med dem som njöt och pratade positivt, än med dem som stönade och klagade.

”Ja, det är roligare, när någon skrattar.” bekräftade jag pojken. ”Är det för att jag skrattade när vi lekte gömma, som du föreslår att vi ska leka det igen?”

”Ja, kan vi leka det nu?” Ögonen glittrar förhoppningsfullt.

Storsjöutsikt

Jag har övergått från att måla gul husvägg, till att försöka måla utsikten från mitt tonårsfönster. På beställning.

Utsikten är storslagen. Så stor, att den är svår att fånga in.

Minns en besökande vän, som upplevde det stora tomma öppna, som skrämmande. Jag tyckte det var tjusande. När jag senare hade flyttat, kommenterade folk mitt nya boende ”Åh, bor du där det är så fantastisk utsikt!?” Jag tittade ut och kände mig begränsad. Vad är att se ”bort till Hamre”, när man haft milsvida utsikter för sina ögon? (I dag kan jag förstå det bättre!)

Men att återskapa Storsjöutsikten med pensel och färg, var inte lätt. Först är det åker. Ganska stor åker. Sedan är det lång strand. Så är det några km vatten. Utöarna. Milen, och lite mer, vatten igen. Horisonten. Och himmel.

Motivet är på bredden. Inte på höjden. Hur återskapar man det på en tavla som ska hänga på en fyrkantig vägg?

Jag har försökt att med skonsam hand förändra proportionerna lite. Men då har det inte kännts autentiskt. Efter fyra tavlor har jag gett mig. Undrar vilken, som i en omröstning, skulle rankas som bäst?

(Den ”lilla”, nr 3, är den mest verklighetstrogna.)

 

 

Flera släkter

När man går i sin vardag, mellan jobb, hem och affär, och är i sitt trygga sammanhang, med sina styrkor och svagheter, så tänker man inte så mycket på det, men så fort man rör på sig lite, så blir sambanden (eller för den del; brist på samband) så stora och viktiga.

Det är så fantastiskt roligt att ut och åka och träffa familjemedlemmar som flyttat och avlägsna släktingar. Blodsbanden ger en speciell känsla.

”De danne, de i stårscha mi da!” (Det där är min flicka!) Jag kan än höra min mormors varma uttalande till sina stolsgrannar, när jag kom in i ålderdomshemmets samlingssal. Det var också starkt att flyga flera hundra mil, bli välkomnad att bo i ett hem som vi genom facebook kommit i kontakt med, och innanför ytterdörren se min morfars systers amerikakoffert. Att ha blodsband, är att vara rik, något att vara tacksam över, något att vårda ömt.

Barn och ungdomsvänner är också relationer, som jag tänker, är viktiga. Människor, som man en tid delat sitt liv med. Naturligtvis, går det inte hålla kontakt med alla. Men några. Livet kanske gör att vi går åt olika håll, men vi har i alla fall något gemensamt i starten.”Barn är viktiga, men jag saknar att få prata med dem som varit med om samma saker som jag.” sa min mamma en gång, när de jämnåriga började ”droppa av pinnen”.

 

Det finns en ännu en länk. Ett samband, vars styrka, jag ofta förundras över när jag är ute och reser på något sätt. Den länken är de gemensamma värderingarna. Den jag har, går ofta förbi hudfärg, språk och kulturer.

Att sitta tätt packad tillsammans, i ett fattigt sammanhang i Afrika, och fira en likadan gemenskaps och minnesmåltid som vi brukar göra hemma (Vi brukar kalla det nattvard). Det är starkt! Att som ung, tälta med folk från olika nationaliteter, och känna full tillit. Det är stakrt! Att landa i ett nytt land, sent på kvällen, och tidigt på morgonen, söka sig till en kyrka, bli hälsad på redan ute på parkeringen och hela vägen in, och att efter gudstjänsten bli medbjuden ut på lunch. Det är starkt! Och som nu, när vi varit på ”missionskonferens” och även delat intressen, behov och positiva berättelser omkring hjälp som når fram; skolgång, där det annars inte finns skolor, demokratiprocesser, microföretagande, då är det återigen så starkt och så många intryck. ”Få se, vad hette dom nu då, dom vi satt och skrattade med och pratade så intensivt med idag?????  Var kom dom ifrån??? Vad jobbade dom med egentligen??? Vad roligt vi hade!”

Oj, nu behöver vi vila hjärna lite!

50 år sedan

För 50 år sedan…..Då var jag sju år, på mitt åttonde.

Jag minns att det berättades för mig, att mitt i natten, skulle alla bilar, köra över till andra sidan vägen. Det lät spännande. Ödesmättat!

Så minns jag den här skylten som plötsligt syntes överallt. Undrar om inte det satt en skylt alldeles vid vår lilla landsväg också.

Jag var bara ett barn, men informationen och förberedelserna var gedigna, och minnet av högeromläggningen fastnade nog  för alltid, på samma sätt som när hela Sverige, några år senare, fick för vana att stanna upp ett slag. Lärarna hejdade sina lektioner och drog in TVapparaten. Flera klasser samlades i samma klassrum och alla väntade med spänning. (Hörde att typ samma sak hände i affärer, banker och sammanträdesrum.) Det var när Ingemar Stenmark tävlade.

Viktiga och storslagna händelser i min barndom!

På dagen 30 år sedan

Den här dagen, för 30 år sedan, gick jag och mannen in i de tjocka regnmolnen på Drommens fjälltopp och bytte ringar med varandra. Precis när vi bytt ringar, kändes det som om någon satt på stråkastarljus, vi tittade oss förvånat omkring och upptäckte att molnen plötsligt delade sig och vi satt i solens strålar. Vi hann också fika och se utsikten över Storsjön innan molntäcket slöt sig igen och det började duggregna tätt

Zucchini

Jag lästa David van Reybroucks 633 sidor väldfyllda bok; Kongo en historia.
”Kongos välsignelse har blivit deras förbannelse” har någon sagt.
Det är ett land som är otroligt rikt på mineraler. Mineraler, som har bivit till glädje och utveckling för oss i den ”rika världen”. Vad landets egna fattiga befolkning har fått är mest svett, blod och tårar.
När vi arbetade i Kongo i början på 90-talet berättades det, angående pengainflationen, att befolkningen förr kunde äta tre mål mat om dagen men sedan hade de bara råd till två mål mat om dagen för att en tid senare bara kunna unna sig ett mål om dagen.
Vår ”boys” äldsta barn var märkt för livet av undernäring och svält.

Någonstans i boken nämns om en tid då det fanns möjlighet att odla och äta den goda frukten Zucchini.

Det är bara några år sedan Zucchinin gjorde entre i mitt liv.

När jag provade, blev jag överraskad hur bra Zucchini kunde växa i mitt lilla trädgårdsland i södra norrland. I år har jag planterat 15-talet zucchiniplantor och i går tog jag hand om en del mogen Zucchini. Den största var 40 cm lång och vägde 1,5 kg. Förutom att vi steker den och äter den råriven i sallader, gjorde jag igår en zucchinigratäng. 8 kg Zucchini rårev jag och frös in. Vad vi förstår så kommer det att gå bra att frysa den och, i vinter, ta upp den för att smörsteka, koka eller gratinera.

 

Vilken rikedom vi har.

Hörde på nyheterna om nya oroligheter i Kongo.

Den viktiga frukosten

Jag kan dela upp mitt liv i olika frukostperioder.

Barndomens frukost åts när föräldrarna redan gjort ett rejält arbetspass i ladugården. Dubbelfrukost. Uppstekt potatis och sill eller rester från gårdagens middag samt havregrynsgröt på vintern och ”Tjockmjölk”, egensatt syrakultur, på sommaren.

När jag flyttade hemifrån tyckte jag att det var gott med filmjök som jag med olika frukter och bär garnerade som om det vore tårta. Gärna med den söta Start-müslin till.

Under åren i Afrika gjorde vi gröt på Ngano (Vetegryn), med Nido mjölkpulver-mjölk till. Serverad tillsammans med papai eller banan.

Tiden som 5-personersfamilj med olika smaker och viljor, gjorde att vi åt olika frukostar; mannagrynsgröt, olika filer, mjölkchoklad och macka.

Efter det kom min vilktväktarperiod. Då kom jag fram till att rågflingegröt tog minst points i anspråk i förhållande till den mättnad den gav.

Och nu, är det LCHF som gäller. (Low Carb High Fat) En spännande tankevända. Så nu går jag ut till mitt trädgårdsland och plockar broccoli. Både blomma och blad. Det bryner jag i riktigt smör. Jag kryddar med nässelpulver från nässlor som jag torkat och malt, Spiriulina alger, gurkmeja, salt och peppar. Det får puttra tillsammans med en klick creme fraiche och eventuellt tar jag Quornfärs till. Det äter jag tillsammans med ett kokt ägg, en klick majonäs och ”sallad” som t.ex. isbergssallad, gurka och tomat från växthuset, maskrosblad, vitklöver och violer. (Har läst att många växterna på tomten, har en tarmnyttig bakterieflora som gått förlorad i det vi köper inom livsmedelsindustrin.)

Ibland händer det att jag varierar och tar del av min mans frukost; bacon och äggröra med grädde i. Och tänk, jag är lättare nu för tiden!

Generationer av tunnbröd

Numera äter jag och min man kolhydratsnål kost. En sorg är om vi förlorar traditionen med tunnbrödsbakning. Men som tur är har vi ungdomar som inte är ”bangen”. Idag blev det tunnbrödsbak. Vi kan ju använda brödet till gäster som hälsar på. 🙂

  

Vi har nära till en bagarstuga som vi får låna. Jag packade med mig ved, förkläden och tändstickor och tände i ugnen. En beundrarskara fick jag också.

Jag vill minnas att jag var 12 år, när jag fick börja baka tunnbröd på allvar. Det var i mitt föräldrahem i Jämtland. Tidigare var det min mamma och min mormor som hade bakdagar tillsammans, men i mina tidiga tonår fick jag ta över gräddningen allt mer.

Snart nog kunde tunnbrödsbakningen också bli något att göra tillsammans med någon kompis. Då var det helt och hållet det jämtländska tunnbrödet som vi bakade. Mjukt och hårt. Sedan fick jag en vän från Västerbotten som lärde oss att göra ”Pär-brö´”. Jag tyckte mycket om det brödet och under en tid var det mest det som vi bakade.

När jag sedan flyttade till Ångermanland, upptäckte jag att här fanns ytterligare ett bröd; Lufsa, eller ”Halvtjockbröd”. Det kavlas lite tjockare än de andra tunnbröden, och är betydligt sötare. Men för den som vill ha mer av ”Finbröd”, så passar det nog bra. (Om man inte är LCHFare vill säga!) Det var Lufsa som blev valet i dag. Och jag tycker att ungdomarna gjorde det bra som blandade degen, gjorde ”Tullern” (som vi sa på jämtska) och ämnena, kavlade, sopade bort mjölet, naggade, gräddade i den vedeldade ugnen, sopade bort askan, skar upp och paketerade sitt bröd.

Det är ändå roligt när en tradition får leva vidare, även om det numera inte handlar om att baka tunnbröd till en hel vinters behov för en stor familj. När mormor och mamma var ung, kunde det hända att det handlade om att hjälpa till i gårdarna och då baka flera dagar i rad på degar gjorda på upp emot 30 liter mjölk/dag.