Category Archives: Minnen / Historia

Jag är född i 50-talets avslutning. Jag har hunnit samla på mig en del minnen och jag har min berättelse, min historia. Ibland ploppar minnen upp i min hjärna och ibland kommer de ända ut till min skrivarklåda.

Tacksamhet

I min barndoms kapell satt vi på rödskinnklädda trästolar som man kunde låsa  ihop till bänkar med en genomgående planka. Jag satt på min stol – när jag inte satt i knä på en finklädd och söndagsdoftande förälder – kände kapelldoften, räknade lamporna i taket och tittade på tavlan i fronten som jag aldrig riktigt kunde förstå och som jag upplevde som dyster. (Som vuxen kan jag inse, att konstnären illustrerade en – på den tiden – ofta sjungen psalm; ”Klippa, du som brast för mig, låt mig gömma mig i dig”)

Bilden är från någon sommar- eller julavslutning, och jag är nog lite ”ampen” över att stå uppställd framför alla de andra. (Ampen är jämtska och betyder ungefär ängslig, orolig, säger ordboken. Själv skulle jag vilja tyda det med ”tagen av stundens allvar”.)

Nog räknade och grupperade jag lamporna otaliga gånger i mina tanker, men min summerade upplevelse av kapellet är övervägande positiv; varmt, gott, familjärt och mycket som var roligt och tillfredställande.

Vad som i dag, fick mig att i tanken, återvända till mitt barndoms kapell, var att jag kom att tänka på en tacksamhetens psalm, som vi ofta sjöng där.

Tack, min Gud, för vad som varit,
tack för allt vad du beskär!
Tack för tiderna som farit!
Tack för stund, som inne är!
Tack för ljusa, varma vårar,
tack för mörk och kulen höst!
Tack för redan glömda tårar,
tack för friden i mitt bröst!

Tack för vad du uppenbarat!
Tack för vad jag ej förstår!
Tack för bön som du besvarat,
tack för vad jag icke får!
Tack för livets hemligheter!
Tack för hjälp i nödens stund!
Tack för nåd som ingen mäter!
Tack för blodets fridsförbund!

Tack för himmel blå i livet!
Tack för moln du strött därpå!
Tack för solljus, av dig givet!
Tack för mörkret likaså!
Tack för prövningar och strider!
Tack för hopp som uppfyllts väl!
Tack för dagen som framskrider!
Tack för hopp som slagit fel!

Tack för rosorna bland vägen!
Tack för törnet ibland dem!
Tack för resta himlastegen!
Tack för evigt tryggat hem!
Tack för kors och tack för plåga!
Tack för himmelsk salighet!
Tack för stridens klara låga!
Tack för allt i evighet!                 
(Författare; Storm / Hultman)

Jag har hört någon uttrycka avsky för den undergivna ton vederbörande läst ut från denna psalm. Hen tyckte inte att om sin utlästa tanke om att bocka och niga vad som än kommer, utan ville ha lite mer av att ”kavla upp armarna”, ”inte ta någon skit” och ”J–lar amma!” :-), men jag vet inte om jag tycker att det ena behöver utesluta det andra. Jag kanske tänker lite mer som den kända sinnesrobönen; ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

En hållning av tacksamhet, tycker jag ändå är vackert, och framför allt, väldigt trevligt och upplyftande att vara nära.

Om himlen hade ett telefonnummer, skulle jag vilja ringa till mamma och fråga vad hon tänkte när hon sjöng med i den sången, med den smärta och de sorger hon hade i sitt bagage. Vad jag vet att hon sa var ”Tänk att det har gått, på nått sätt, ändå!”. De orden var inte så mycket till utläggning, men det var en mening med djupa bottnar.

I går påmindes jag, p.g.a. en plötsligt överrumplande magsjuka, hur snabbt benen kan slås undan för en, i dag känner jag tacksamhet, att vara ”på G” igen. Jag bär också, i dag, en stor tacksamhet, för att en vän precis fått uppleva ett starkt mirakel, som läkarna inte kan förklara.

 

Vi tänkte gömma honom

Under nittiotalets tidigare hälft, hade vi en stilig man boende hemma hos oss. Jag minns inte om det var några veckor eller om det bara blev dagar. För en omhuldad svensk, var hans berättelse svår att förstå. Han hade sett det någon annan tyckte att han inte borde få se. När han ville göra sitt för att bringa rättvisa, blev han grymt fängslad. Han fick hjälp ut ur fängelset, på det enda möjliga sättet. I en kista. Som om han vore död. På olika vägar lyckades han ta sig till Sverige. Immigrationsverket tänkte skicka tillbaka honom. Med flyg till hemlandets huvudstad.

Nu var det så att vi hade en viss förankring till massakern, som skedde ett par år tidigare, och som han hade blivit vittne till. Vi bodde några år i DRCongo (Då hette det Zaire) och mötte ungdomarna som plötsligt kom hem från universitetet mitt i terminen. Det pratades inte så öppet (av rädsla att bli angivna av grannar?) men vi hann ändå uppsnappa tacksamheten över att fortfarande vara vid liv. Trots mörkret. Trots skjutandet.

Vår man hade varit lärare vid universitetet. Bland studenterna hade det börjat uttryckas misstro mot landets politik. Den här kvällen var läraren på väg till sitt universitet, då plötsligt hela området mörklades. Elektriciteten stängdes av! Gömd bakom buskar, blev han vittne till hur män, organiserat och systematiskt, gick in och sköt ner ungdomar.

Misstanken uppstår att makten, var de råa aktörerna. Hur skulle det bli att skicka vittnet tillbaka till just den maktens passkontroller?

Hans själs vånda var påtaglig. Vi funderade på var vi tryggast skulle kunna låta honom leva som gömd. Men han stod inte ut. Han flydde vidare. Vi har inte haft kontakt sedan dess.

I förskolan där jag jobbar, (”dagis” vill en del envisas att kalla det) tränar vi demokrati. Jag använder verkligen ordet ”demokrati” inför barnen. Det är ett vackert ord. Genom röstning får barnen välja bok till sagostunden. Det är populärt och alla har sin röst. Även jag, som vuxen, har en röst, varken större eller mindre, än barnens. Ibland pratar barnen ihop sig. Då kan det bli att fem barn röstar på boken om Kaninen. Om då det sjätte barnet lägger sin röst på en Alfonsbok, så vet vi alla att Kaninen vinner i demokratins anda, men jag brukar vara noga att berömma det barn, som har mod, att rösta efter egen vilja. Det känns viktigt att barnen ska förstå hela denna process, inklusive värdet av rösten från den som har ett alternativt förslag.

I en intervju med Sydsvenskan föreslår Jimmy Åkesson att det ska straffbeläggas att gömma personer som inte har tillstånd att befinna sig i Sverige, och att det ska vara en plikt att polisanmäla om man misstänker att grannen gör det.

Menar du Jimmy att barnet som har ett alternativt förslag, ska tystas och straffas? (I vad menar du att barnen ska skolas?) Menar du att det inte har någon betydelse för gruppen, att en person har mod att stå för ett annat sätt att tänka? Skulle vi ha fängslats, för att vi såg denne lärares själs vånda och ansåg att vårt land inte hade tillförlitlig kunskap om vilken fara han var utsatt för? Skulle våra grannar och närstående tvingas anmäla oss?

Vad gör misstänksamheten med grannsämja och demokrati?

 

Gunghästen

Gunghästen var så stor att den inte var helt lätt att bära för lågstadieflickan som kom med den. En vacker gunghäst! Klädd i brun sammet och med mjuk vällande man. Jag häpnade. Jag frågade hennes föräldrar och de menade att hon fick bestämma själv.

Det var 80tal och kyrkan som jag jobbade i, hade Fredagssamlingar med gruppaktiviteter för barn i bygden. Inspirerad av församlingens missionär ledde jag en ”U-grupp”. I liten skala gjorde vi olika saker för att skapa engagemang för människor i fattiga länder.  Vi rev ”bandage”. Vi gjorde ”Matte-kort” till skolor. Vi samlade pantburkar och gjorde ”Dagsverk” för att samla och skänka pengar. Och så kom vi på iden att skänka leksaker.

Först visste jag inte hur jag skulle hantera gunghästen och de andra leksakerna, men genom svensk Pingstmission fick vi löfte om att de skulle få följa en container till Afrika.

Hela sitt liv gav lärarutbildade Majken Bergman, från Timrå, till mission i östra Kongo. Hennes brev och berättelser väckte engagemang hos unga människor som fick ta del av dem. En del av dessa ungdomar tog chansen att få göra en insats som volontärer. I was falling in love, med en av dem.

Det var en intensiv tid när han kom hem till Sverige. Jag arbetade i kyrkan. Vi sällskapade. Vi gifte oss. Vi satte bo. Tillsammans var vi värdpar på ett annat bröllop. Sedan skulle vi koppla av, och bara får vara nygifta i vårt eget hem utan att behöva tänka på så mycket annat. Söndag och måndag gick. På tisdagen kom brevet som fick igång tankarna på högvarv igen. Det innehöll en förfrågan från ett svenskstartat sjukhus i bergen i södra Kivuprovinsen i Kongo, om min unge man skulle kunna tänka sig att leda sjukhusets serviceteam medan det allt mer nationaliseras.

Så kom det sig en dag, att vinterfödda jag, vid ekvatorns närhet, bar in mina resvärskor, i ett hus som de närmaste åren skulle bli mitt hem. Den första arbetsordern vi fick, var att åka till provinshuvudstaden och hämta sjukhusmatrial från Sverige, som nyss anlänt i en conteiner.

Jag stog och tittade på när plomberingen bröts och dörrarna till den fullpackade conteinern öppnades. Mitt fram, högst upp, låg en säck jag kände igen. Det var några leksaker, från en grupp barn i Ångermanland. Bl.a. en gunghäst i brun mjuk sammet.

Så snart vi fick tillfälle, besökte vi ett barnhem i grannlandet Burundi. Barnen skrek och grät när de såg vår konstiga vita hud. Men nyfiken kom så småningom en liten kille fram och smekte gunghästen som vi hade med som gåva till barnhemmet och som stod på det nakna cementgolvet. Efter en stund fick han hjälp att sitta upp och försynt började han gunga.

När vi efter två år kom hem till Sverige, åkte vi till flickan i Viksjö, och visade VHSfilmen på en liten mörkhyad pojke vars leende växer i styrka.

Den snörika vintern

Jag tycker om när du skrattar

”Jag tycker om när du skrattar!”

Så sa han till mig, den 5-åriga killen som går i förskolan där jag jobbar.

På en bråkdels sekund vandrade flera tankar genom mitt huvud.

Jag är inte ung längre. Att jobba i en förskola, ställer stora krav på ork och lust. Jag kan känna att vardagen är alltför pressande och stressande. Ibland blir det, till min stora sorg, mer tillsägelser, än skratt.

När jag var ung, hade vi friluftsdagar med fjällvandring som aktivitet. Jag insåg ganska snart, att mina egna steg blev lättare, när jag gick med dem som njöt och pratade positivt, än med dem som stönade och klagade.

”Ja, det är roligare, när någon skrattar.” bekräftade jag pojken. ”Är det för att jag skrattade när vi lekte gömma, som du föreslår att vi ska leka det igen?”

”Ja, kan vi leka det nu?” Ögonen glittrar förhoppningsfullt.

Storsjöutsikt

Jag har övergått från att måla gul husvägg, till att försöka måla utsikten från mitt tonårsfönster. På beställning.

Utsikten är storslagen. Så stor, att den är svår att fånga in.

Minns en besökande vän, som upplevde det stora tomma öppna, som skrämmande. Jag tyckte det var tjusande. När jag senare hade flyttat, kommenterade folk mitt nya boende ”Åh, bor du där det är så fantastisk utsikt!?” Jag tittade ut och kände mig begränsad. Vad är att se ”bort till Hamre”, när man haft milsvida utsikter för sina ögon? (I dag kan jag förstå det bättre!)

Men att återskapa Storsjöutsikten med pensel och färg, var inte lätt. Först är det åker. Ganska stor åker. Sedan är det lång strand. Så är det några km vatten. Utöarna. Milen, och lite mer, vatten igen. Horisonten. Och himmel.

Motivet är på bredden. Inte på höjden. Hur återskapar man det på en tavla som ska hänga på en fyrkantig vägg?

Jag har försökt att med skonsam hand förändra proportionerna lite. Men då har det inte kännts autentiskt. Efter fyra tavlor har jag gett mig. Undrar vilken, som i en omröstning, skulle rankas som bäst?

(Den ”lilla”, nr 3, är den mest verklighetstrogna.)

 

 

Flera släkter

När man går i sin vardag, mellan jobb, hem och affär, och är i sitt trygga sammanhang, med sina styrkor och svagheter, så tänker man inte så mycket på det, men så fort man rör på sig lite, så blir sambanden (eller för den del; brist på samband) så stora och viktiga.

Det är så fantastiskt roligt att ut och åka och träffa familjemedlemmar som flyttat och avlägsna släktingar. Blodsbanden ger en speciell känsla.

”De danne, de i stårscha mi da!” (Det där är min flicka!) Jag kan än höra min mormors varma uttalande till sina stolsgrannar, när jag kom in i ålderdomshemmets samlingssal. Det var också starkt att flyga flera hundra mil, bli välkomnad att bo i ett hem som vi genom facebook kommit i kontakt med, och innanför ytterdörren se min morfars systers amerikakoffert. Att ha blodsband, är att vara rik, något att vara tacksam över, något att vårda ömt.

Barn och ungdomsvänner är också relationer, som jag tänker, är viktiga. Människor, som man en tid delat sitt liv med. Naturligtvis, går det inte hålla kontakt med alla. Men några. Livet kanske gör att vi går åt olika håll, men vi har i alla fall något gemensamt i starten.”Barn är viktiga, men jag saknar att få prata med dem som varit med om samma saker som jag.” sa min mamma en gång, när de jämnåriga började ”droppa av pinnen”.

 

Det finns en ännu en länk. Ett samband, vars styrka, jag ofta förundras över när jag är ute och reser på något sätt. Den länken är de gemensamma värderingarna. Den jag har, går ofta förbi hudfärg, språk och kulturer.

Att sitta tätt packad tillsammans, i ett fattigt sammanhang i Afrika, och fira en likadan gemenskaps och minnesmåltid som vi brukar göra hemma (Vi brukar kalla det nattvard). Det är starkt! Att som ung, tälta med folk från olika nationaliteter, och känna full tillit. Det är stakrt! Att landa i ett nytt land, sent på kvällen, och tidigt på morgonen, söka sig till en kyrka, bli hälsad på redan ute på parkeringen och hela vägen in, och att efter gudstjänsten bli medbjuden ut på lunch. Det är starkt! Och som nu, när vi varit på ”missionskonferens” och även delat intressen, behov och positiva berättelser omkring hjälp som når fram; skolgång, där det annars inte finns skolor, demokratiprocesser, microföretagande, då är det återigen så starkt och så många intryck. ”Få se, vad hette dom nu då, dom vi satt och skrattade med och pratade så intensivt med idag?????  Var kom dom ifrån??? Vad jobbade dom med egentligen??? Vad roligt vi hade!”

Oj, nu behöver vi vila hjärna lite!

50 år sedan

För 50 år sedan…..Då var jag sju år, på mitt åttonde.

Jag minns att det berättades för mig, att mitt i natten, skulle alla bilar, köra över till andra sidan vägen. Det lät spännande. Ödesmättat!

Så minns jag den här skylten som plötsligt syntes överallt. Undrar om inte det satt en skylt alldeles vid vår lilla landsväg också.

Jag var bara ett barn, men informationen och förberedelserna var gedigna, och minnet av högeromläggningen fastnade nog  för alltid, på samma sätt som när hela Sverige, några år senare, fick för vana att stanna upp ett slag. Lärarna hejdade sina lektioner och drog in TVapparaten. Flera klasser samlades i samma klassrum och alla väntade med spänning. (Hörde att typ samma sak hände i affärer, banker och sammanträdesrum.) Det var när Ingemar Stenmark tävlade.

Viktiga och storslagna händelser i min barndom!

På dagen 30 år sedan

Den här dagen, för 30 år sedan, gick jag och mannen in i de tjocka regnmolnen på Drommens fjälltopp och bytte ringar med varandra. Precis när vi bytt ringar, kändes det som om någon satt på stråkastarljus, vi tittade oss förvånat omkring och upptäckte att molnen plötsligt delade sig och vi satt i solens strålar. Vi hann också fika och se utsikten över Storsjön innan molntäcket slöt sig igen och det började duggregna tätt

Zucchini

Jag lästa David van Reybroucks 633 sidor väldfyllda bok; Kongo en historia.
”Kongos välsignelse har blivit deras förbannelse” har någon sagt.
Det är ett land som är otroligt rikt på mineraler. Mineraler, som har bivit till glädje och utveckling för oss i den ”rika världen”. Vad landets egna fattiga befolkning har fått är mest svett, blod och tårar.
När vi arbetade i Kongo i början på 90-talet berättades det, angående pengainflationen, att befolkningen förr kunde äta tre mål mat om dagen men sedan hade de bara råd till två mål mat om dagen för att en tid senare bara kunna unna sig ett mål om dagen.
Vår ”boys” äldsta barn var märkt för livet av undernäring och svält.

Någonstans i boken nämns om en tid då det fanns möjlighet att odla och äta den goda frukten Zucchini.

Det är bara några år sedan Zucchinin gjorde entre i mitt liv.

När jag provade, blev jag överraskad hur bra Zucchini kunde växa i mitt lilla trädgårdsland i södra norrland. I år har jag planterat 15-talet zucchiniplantor och i går tog jag hand om en del mogen Zucchini. Den största var 40 cm lång och vägde 1,5 kg. Förutom att vi steker den och äter den råriven i sallader, gjorde jag igår en zucchinigratäng. 8 kg Zucchini rårev jag och frös in. Vad vi förstår så kommer det att gå bra att frysa den och, i vinter, ta upp den för att smörsteka, koka eller gratinera.

 

Vilken rikedom vi har.

Hörde på nyheterna om nya oroligheter i Kongo.