Category Archives: Minnen / Historia

Jag är född i 50-talets avslutning. Jag har hunnit samla på mig en del minnen och jag har min berättelse, min historia. Ibland ploppar minnen upp i min hjärna och ibland kommer de ända ut till min skrivarklåda.

Storsjöutsikt

Jag har övergått från att måla gul husvägg, till att försöka måla utsikten från mitt tonårsfönster. På beställning.

Utsikten är storslagen. Så stor, att den är svår att fånga in.

Minns en besökande vän, som upplevde det stora tomma öppna, som skrämmande. Jag tyckte det var tjusande. När jag senare hade flyttat, kommenterade folk mitt nya boende ”Åh, bor du där det är så fantastisk utsikt!?” Jag tittade ut och kände mig begränsad. Vad är att se ”bort till Hamre”, när man haft milsvida utsikter för sina ögon? (I dag kan jag förstå det bättre!)

Men att återskapa Storsjöutsikten med pensel och färg, var inte lätt. Först är det åker. Ganska stor åker. Sedan är det lång strand. Så är det några km vatten. Utöarna. Milen, och lite mer, vatten igen. Horisonten. Och himmel.

Motivet är på bredden. Inte på höjden. Hur återskapar man det på en tavla som ska hänga på en fyrkantig vägg?

Jag har försökt att med skonsam hand förändra proportionerna lite. Men då har det inte kännts autentiskt. Efter fyra tavlor har jag gett mig. Undrar vilken, som i en omröstning, skulle rankas som bäst?

(Den ”lilla”, nr 3, är den mest verklighetstrogna.)

 

 

Flera släkter

När man går i sin vardag, mellan jobb, hem och affär, och är i sitt trygga sammanhang, med sina styrkor och svagheter, så tänker man inte så mycket på det, men så fort man rör på sig lite, så blir sambanden (eller för den del; brist på samband) så stora och viktiga.

Det är så fantastiskt roligt att ut och åka och träffa familjemedlemmar som flyttat och avlägsna släktingar. Blodsbanden ger en speciell känsla.

”De danne, de i stårscha mi da!” (Det där är min flicka!) Jag kan än höra min mormors varma uttalande till sina stolsgrannar, när jag kom in i ålderdomshemmets samlingssal. Det var också starkt att flyga flera hundra mil, bli välkomnad att bo i ett hem som vi genom facebook kommit i kontakt med, och innanför ytterdörren se min morfars systers amerikakoffert. Att ha blodsband, är att vara rik, något att vara tacksam över, något att vårda ömt.

Barn och ungdomsvänner är också relationer, som jag tänker, är viktiga. Människor, som man en tid delat sitt liv med. Naturligtvis, går det inte hålla kontakt med alla. Men några. Livet kanske gör att vi går åt olika håll, men vi har i alla fall något gemensamt i starten.”Barn är viktiga, men jag saknar att få prata med dem som varit med om samma saker som jag.” sa min mamma en gång, när de jämnåriga började ”droppa av pinnen”.

 

Det finns en ännu en länk. Ett samband, vars styrka, jag ofta förundras över när jag är ute och reser på något sätt. Den länken är de gemensamma värderingarna. Den jag har, går ofta förbi hudfärg, språk och kulturer.

Att sitta tätt packad tillsammans, i ett fattigt sammanhang i Afrika, och fira en likadan gemenskaps och minnesmåltid som vi brukar göra hemma (Vi brukar kalla det nattvard). Det är starkt! Att som ung, tälta med folk från olika nationaliteter, och känna full tillit. Det är stakrt! Att landa i ett nytt land, sent på kvällen, och tidigt på morgonen, söka sig till en kyrka, bli hälsad på redan ute på parkeringen och hela vägen in, och att efter gudstjänsten bli medbjuden ut på lunch. Det är starkt! Och som nu, när vi varit på ”missionskonferens” och även delat intressen, behov och positiva berättelser omkring hjälp som når fram; skolgång, där det annars inte finns skolor, demokratiprocesser, microföretagande, då är det återigen så starkt och så många intryck. ”Få se, vad hette dom nu då, dom vi satt och skrattade med och pratade så intensivt med idag?????  Var kom dom ifrån??? Vad jobbade dom med egentligen??? Vad roligt vi hade!”

Oj, nu behöver vi vila hjärna lite!

50 år sedan

För 50 år sedan…..Då var jag sju år, på mitt åttonde.

Jag minns att det berättades för mig, att mitt i natten, skulle alla bilar, köra över till andra sidan vägen. Det lät spännande. Ödesmättat!

Så minns jag den här skylten som plötsligt syntes överallt. Undrar om inte det satt en skylt alldeles vid vår lilla landsväg också.

Jag var bara ett barn, men informationen och förberedelserna var gedigna, och minnet av högeromläggningen fastnade nog  för alltid, på samma sätt som när hela Sverige, några år senare, fick för vana att stanna upp ett slag. Lärarna hejdade sina lektioner och drog in TVapparaten. Flera klasser samlades i samma klassrum och alla väntade med spänning. (Hörde att typ samma sak hände i affärer, banker och sammanträdesrum.) Det var när Ingemar Stenmark tävlade.

Viktiga och storslagna händelser i min barndom!

På dagen 30 år sedan

Den här dagen, för 30 år sedan, gick jag och mannen in i de tjocka regnmolnen på Drommens fjälltopp och bytte ringar med varandra. Precis när vi bytt ringar, kändes det som om någon satt på stråkastarljus, vi tittade oss förvånat omkring och upptäckte att molnen plötsligt delade sig och vi satt i solens strålar. Vi hann också fika och se utsikten över Storsjön innan molntäcket slöt sig igen och det började duggregna tätt

Zucchini

Jag lästa David van Reybroucks 633 sidor väldfyllda bok; Kongo en historia.
”Kongos välsignelse har blivit deras förbannelse” har någon sagt.
Det är ett land som är otroligt rikt på mineraler. Mineraler, som har bivit till glädje och utveckling för oss i den ”rika världen”. Vad landets egna fattiga befolkning har fått är mest svett, blod och tårar.
När vi arbetade i Kongo i början på 90-talet berättades det, angående pengainflationen, att befolkningen förr kunde äta tre mål mat om dagen men sedan hade de bara råd till två mål mat om dagen för att en tid senare bara kunna unna sig ett mål om dagen.
Vår ”boys” äldsta barn var märkt för livet av undernäring och svält.

Någonstans i boken nämns om en tid då det fanns möjlighet att odla och äta den goda frukten Zucchini.

Det är bara några år sedan Zucchinin gjorde entre i mitt liv.

När jag provade, blev jag överraskad hur bra Zucchini kunde växa i mitt lilla trädgårdsland i södra norrland. I år har jag planterat 15-talet zucchiniplantor och i går tog jag hand om en del mogen Zucchini. Den största var 40 cm lång och vägde 1,5 kg. Förutom att vi steker den och äter den råriven i sallader, gjorde jag igår en zucchinigratäng. 8 kg Zucchini rårev jag och frös in. Vad vi förstår så kommer det att gå bra att frysa den och, i vinter, ta upp den för att smörsteka, koka eller gratinera.

 

Vilken rikedom vi har.

Hörde på nyheterna om nya oroligheter i Kongo.

Den viktiga frukosten

Jag kan dela upp mitt liv i olika frukostperioder.

Barndomens frukost åts när föräldrarna redan gjort ett rejält arbetspass i ladugården. Dubbelfrukost. Uppstekt potatis och sill eller rester från gårdagens middag samt havregrynsgröt på vintern och ”Tjockmjölk”, egensatt syrakultur, på sommaren.

När jag flyttade hemifrån tyckte jag att det var gott med filmjök som jag med olika frukter och bär garnerade som om det vore tårta. Gärna med den söta Start-müslin till.

Under åren i Afrika gjorde vi gröt på Ngano (Vetegryn), med Nido mjölkpulver-mjölk till. Serverad tillsammans med papai eller banan.

Tiden som 5-personersfamilj med olika smaker och viljor, gjorde att vi åt olika frukostar; mannagrynsgröt, olika filer, mjölkchoklad och macka.

Efter det kom min vilktväktarperiod. Då kom jag fram till att rågflingegröt tog minst points i anspråk i förhållande till den mättnad den gav.

Och nu, är det LCHF som gäller. (Low Carb High Fat) En spännande tankevända. Så nu går jag ut till mitt trädgårdsland och plockar broccoli. Både blomma och blad. Det bryner jag i riktigt smör. Jag kryddar med nässelpulver från nässlor som jag torkat och malt, Spiriulina alger, gurkmeja, salt och peppar. Det får puttra tillsammans med en klick creme fraiche och eventuellt tar jag Quornfärs till. Det äter jag tillsammans med ett kokt ägg, en klick majonäs och ”sallad” som t.ex. isbergssallad, gurka och tomat från växthuset, maskrosblad, vitklöver och violer. (Har läst att många växterna på tomten, har en tarmnyttig bakterieflora som gått förlorad i det vi köper inom livsmedelsindustrin.)

Ibland händer det att jag varierar och tar del av min mans frukost; bacon och äggröra med grädde i. Och tänk, jag är lättare nu för tiden!

Generationer av tunnbröd

Numera äter jag och min man kolhydratsnål kost. En sorg är om vi förlorar traditionen med tunnbrödsbakning. Men som tur är har vi ungdomar som inte är ”bangen”. Idag blev det tunnbrödsbak. Vi kan ju använda brödet till gäster som hälsar på. 🙂

  

Vi har nära till en bagarstuga som vi får låna. Jag packade med mig ved, förkläden och tändstickor och tände i ugnen. En beundrarskara fick jag också.

Jag vill minnas att jag var 12 år, när jag fick börja baka tunnbröd på allvar. Det var i mitt föräldrahem i Jämtland. Tidigare var det min mamma och min mormor som hade bakdagar tillsammans, men i mina tidiga tonår fick jag ta över gräddningen allt mer.

Snart nog kunde tunnbrödsbakningen också bli något att göra tillsammans med någon kompis. Då var det helt och hållet det jämtländska tunnbrödet som vi bakade. Mjukt och hårt. Sedan fick jag en vän från Västerbotten som lärde oss att göra ”Pär-brö´”. Jag tyckte mycket om det brödet och under en tid var det mest det som vi bakade.

När jag sedan flyttade till Ångermanland, upptäckte jag att här fanns ytterligare ett bröd; Lufsa, eller ”Halvtjockbröd”. Det kavlas lite tjockare än de andra tunnbröden, och är betydligt sötare. Men för den som vill ha mer av ”Finbröd”, så passar det nog bra. (Om man inte är LCHFare vill säga!) Det var Lufsa som blev valet i dag. Och jag tycker att ungdomarna gjorde det bra som blandade degen, gjorde ”Tullern” (som vi sa på jämtska) och ämnena, kavlade, sopade bort mjölet, naggade, gräddade i den vedeldade ugnen, sopade bort askan, skar upp och paketerade sitt bröd.

Det är ändå roligt när en tradition får leva vidare, även om det numera inte handlar om att baka tunnbröd till en hel vinters behov för en stor familj. När mormor och mamma var ung, kunde det hända att det handlade om att hjälpa till i gårdarna och då baka flera dagar i rad på degar gjorda på upp emot 30 liter mjölk/dag.

Sälja eller inte sälja?

Igår ringde en ung kille, på mitt mobiltelefonnummer och ville prata om Canal digital. Det är ju inte precis mitt mest prioriterade intresse, och inget som jag över huvd taget hade en tanke på att fråga efter.

Jag gissar att killen var ung och att detta är hans första jobb. Därför ville jag försöka vara lite vänlig. Till att börja med i alla fall. Det finns många s.k. ”bristyrken”,tänker jag, där det fattas kompetent personal. ”Snälla lilla grabben, kan du inte satsa din tid på hantverksyrke i ställe?” Jag undrar hur svårt det är för en ung människa i dag att få sommarjobb som ger praktik och kunskap.

– Nej, jag är inte så vädigt intresserad utav TVn

– Vi har ettan, tvåan och fyran och det räcker alldeles fullständigt. (Kanske eventuellt att vi har något mer, men det är jag ju inte så intresserad utav och framför allt så behöver jag inte upplysa om det.)

– Nej, jag vet inte vilken leverantör vi har, men det ligger väl via bredbandet på något sätt. (Jag tror att Canal digital är helt ointressant för oss, men det kan jag ju inte belägga, eftersom jag inte funnit det intressant nog att lägga på minnet.)

– Men, snälla, ge dig nu!

Jag lägger på luren, men jag känner mig alltid beklämd efter sådana här samtal. Dels tycker jag synd om försäljaren, dels blir jag uppretad av bristen på lyhördhet för mitt ”Nej!”.

Samtidigt, om man tycker att man har något att sälja, då måste man ju synas och finnas där, i den stund, en potentiell köpare frågar efter ens vara eller kapacitet.

Jag kommer ihåg dammsugarförsäljaren som kom på visit i början på 90talet. Han såg vår gamla ärvda dammsugare och visade upp sin dammsugares fördelar och pratade för sin vara. Vår situation var att vi hade valt att så mycket som möjligt slippa dra barnen hemmifrån i tidiga ottan, och följdaktligen också valt lågbudgetliv; plocka i naturen, safta och sylta sjäv, ärva, sy, lappa, laga.

När dammsugarförsäljaren såg mitt svala intresse, drämde han till med ”Men om jag säger så här, min dammsugare gör jobbet dubbelt så effektivt, och på hälften så lång tid”. Då skrattade jag till och svarade ”Tid? Tid är det enda jag har!”

Där och då, satte sig den dammsugarförsäljaren, i vår trapp, med en djup suck. Han stödde huvudet i händerna och utbrast ”Åh, så skulle jag vilja leva också!”

Den gamla dammsugaren fick duga för oss i nästan 20 år till. Sedan letade vi själva upp vad vi ville köpa.

 

Kan den som tänker annorlunda vara en tillgång?

När vi, under några år, bodde i en afrikansk by, i ekvatorns närhet, hände det sig att en av landets familjer, av någon anledning, flyttade från en stam, till att bo i en annan stams geografiska område. Det var en driftig familj, som jobbade hårt och därför hade framgång och fick bra skördar. Vad hände sedan? Jo, någon satte eld på, och brände upp, deras åkrar.

Vi svenskar funderade kring det djupt rotade stamtänkandet och svårigheten att acceptera den som är framgångsrik eller ”tar plats”.

Men ”Mtu, ni watu”. En människa, är som människor i allmänhet!

Hur är det med oss, mångkulturella, solidariska, accepterande, nordbor? Till vilken grad, lyckas jag se den som ”tänker annorlunda”, som en tillgång, som en chans att pröva sina egna tankemönster och värderingar? Allt för snabbt och hårt, tänker jag, kan tankar övergå til hetsiga disskusioner och hårda skriverier i press och sociala medier. Snabbt kan det övergå till personangrepp, i stället för utredande samtal kring sakfrågan.

Jag hör, hur flera av våra stora talanger, upplevt en skoltid av utanförskap och ren mobbing. Den som av någon anledning, inte passat in i gängse mönster, har upplevt sig bli utsatt för hat, i stället för acceptans och omsorg.

Det slår, från det ena diket till det andra. Förr fick den flicka som blev med barn, ”för tidigt”, göra offentlig avbön (jag vet inte var karl´n tog vägen), nu är det den som litat på en s.k. samvetsklausul inom vården och behöver få den prövad, som blir uthängd nästan som en militant abortmotståndare. Förr blev den kille som gillade rosa och smink, hotad och slagen, nu kan den som inte vill gå i en pride-festival, genast bli placerad i facket Otolerans. En tid, var det fel att vara ensamstående förälder, nu känner den familj som aktivt väljer att leva på en lön i sin önskan att låta de minsta barnen slippa åka hemifrån i tidiga morgonen, behov av att förklara och försvara sina val. För att inte prata om de kvinnor som är drivna företagsledare eller samhällsdebattörer, och som ”får sina åkrar brända”, bara för att någon inte kan tåla att kvinnor tar plats på det sättet.

När kan vi få förmågan att se ”annorlunda tänk”, som en tillgång, som en chans att pröva våra egna tankemönster och värderingar? Jag gillade verkligen dessa ord av Stefan Löwen ”- – – debattera politik och diskutera med varandra. Men bemöt varandra med vänlighet och respekt. Jag önskar er alla en riktigt fin helg.”

 

 

Foton från Skagens udde, platsen där två hav möts. Där rullar vågorna in från två håll, möts och slår ihop. Det blir brottsjöar och farliga undervattnings-strömmar, men också en spännande plats att besöka och fascineras utav.

Sin tid

Så har ännu en arbetsvecka nått sitt slut. Nu märks inte byggets framsteg lika tydligt. Det finns många detaljer i ett bygge som kan kräva sin tid att genomföra.Att bygga ränndalarna i takets brytning, tar sin tid. Att plocka med brädor och plank, sin tid. Att teipa ihop vindduken, sin. Att rengöra brädor som målades för några år sedan, kan också behöva sin tid. Under tiden hinner gårdens liljekonvaljer gå i blom och Turkduvan kuttrar uppe på höjden.


”Haraka! Haraka! Haina baraka!” är ett Swahiliordspråk som vi fått med oss i livet. (= Bråttom, Bråttom – har ingen välsignelse.)

 

När vi renoverar och bygger ut vårt hus, så tänker vi ”passiv-hus”, att m.a.o. sänka uppvärmingskostnad så mycket som möjligt. Åt 3 håll renoverade vi 2010. Det är det 4;e hållet, utbyggnaden, som vi håller på med nu. Bilden visar väggens tjocklek när vi flyttade in 1994 i jämförelse med färdig väggtjocklek efter renovering 2010.