Category Archives: Minnen / Historia

Jag är född i 50-talets avslutning. Jag har hunnit samla på mig en del minnen och jag har min berättelse, min historia. Ibland ploppar minnen upp i min hjärna och ibland kommer de ända ut till min skrivarklåda.

Vad skulle du göra om……?

När jag var ung, direkt efter min förskollärarutbildning, fick jag kyrklig anställning. I en frikyrka. Pingstförsamling. ”Evangelist” var min yrkestitel. Ärligt talat var jag inte bekväm med den titeln. En evangelist tänker jag mig mer extrovert, mer karismatisk, mer ”brinnande” för sin sak och för människor (-na ”bakom masken”). Min roll var nog mer ett mellanting mellan barn- ungdomsledare, omvårdnadspersonal och aktiv i gudstjänstservice. Typ.

Det rörde sig en hel del barn och unga i kyrkan och dess verksamhet. En av dem var en kille i yngre tonåren. En trumspelande Staffan. Glad och med kompisar omkring sig.

En gång var Staffan med mig, då vi kom in ett hem med andra ungdomar. Jag minns inte exakt vad det var, men jag minns att jag reagerade med avståndstagande för vad en av grabbarna just då sysslade med. Kanske var det musikstilen som jag inte tyckte var riktigt acceptabel.

Spontant drog Staffan fram en stol och uttryckte intresse och så var småsnacket i gång. Jag såg på dem, och jag tänkte ”Jag har något att lära mig!”.

Att verkligen SE en annan människa, är så vinnande, på alla sätt!

Nu, nästan 40 år senare har jag läst Staffans bok. Och jag tänker. ”Jag har något att lära mig.”

Läsning

Jag kommer hem en ganska tidig, regntung och oplanerad eftermiddag……….och tänker att det skulle sitta fint med en bra bok.

I min tanke är det mycket givande att med orden få kliva in i personporträtt och situationer som jag aldrig får uppleva annars. Eller inte vill uppleva. Att få insyn i deras situation ger mig vidgade perspektiv, större förståelse och förhoppningsvis starkare medkänsla. Allt från en trygg och skön hemmasoffa med en god kopp te i handen.

Periodvis har jag varit försiktig med att ha lockande väntande böcker hemma. Jag har så dålig självdisciplin. Det finns annat som väntar på att göras också. Kliver jag in i en bra skriven bokvärld med ett välformulerat språk, så är jag ”borta”. Då blir det allt för lockande att nerprioritera annat.

Att läsa, säger utforskasinnet.se, åstadkommer positiva förändringar i vår hjärna. ”Läsning hjälper oss att växa, sammankoppla med resten av mänskligheten och till och med att bli smartare.” ”Läsning är en annorlunda upplevelse än att se på en film. Läsning kräver högre nivåer av koncentration, abstraktion och fantasi. Vidare är det som läsning gör med hjärnan mycket mer intensivt och långvarigt.”

Jag tänker att det är en stor rikedom som vi fått när vi kan hantera ord och kommunikation, skrivning och läsning. Något att vara tacksam för!

När jag var ung hade utlyste tidningen Land en poesitävling som sedan resulterade i några häftade böcker. Den dikt som prydde omslaget, har aldrig lämnat mig.


Frostklädda dagar

Det är kallt ute. – 21 °C. Myggfritt!

Jag minns att 1987 var det kallare än så i flera veckor. Han med stort H, hade några veckor tidigare kommit hem efter två och ett halvt års arbete under ekvatorns sol. Det hindrade inte att vi tog ett antal långpromenader. Typ runt sjön. 7 km. Stort behov att prata. Kärlek värmer.

Några år tidigare höll dig sig runt -42°C i Jämtland, och det behövdes en reservdel till bilen som far och bror mekade med. När det gick upp till 37 gav jag och min syster oss iväg för att handla i Östersund. Men halvvägs, efter ett par mil, blev det stopp p.g.a. ispropp i bensintanken. Mobiltelefoner hade vi inte hört talas om på den tiden, men vi gick in i närmaste bondgård. Det ordnade sig då också!

En gång när vi var barnfamilj skulle vi köra hem från mormor och morfar i -25°C. Vår vana trogen, bad vi en bön om att komma välbehållna fram. Någon av barnen önskade också att vi skulle be att vi inte skulle behöva frysa. Vi frös inte! Men däremot hade kylarelementet frusit. För att undvika att motorn skulle bli överhettad körde vi sakta och lät motorvärmen gå med full effekt in i bilkupe´n. Det blev varmt i bilen! Mössor och vantar åkte av. Jackor. Tröjor. Till sist satt vi i T-shirts och blev mer och mer törstiga.

En man, hade av kölden tvingats in på en mack för att värma sig. Han hade stått länge och försökt få igång sin bil. Nu stod han huttrande där inne. Precis då kom vi in, fem personer i t-shirts, som fullkomligt skrek efter glass eller dricka. Den mannens min!!!!!!!!

Man ska ha respekt för köld. Inte vara vårdslös och klä sig för dåligt i förlitande på att bilar och mobiltelefoner fungerar alltid. Men faktum är, att jag tycker att det var kallare förr!


Gunghästen

Jag är inte helt säker. Som yngsta barnet i familjen kan jag ha lagt mig till med något som ursprungligen varit mina syskons. Men de har inget minne av att den här hästen. Så jag får väl betrakta den som min.

Den är sliten. Det finns också delar att bygga om den till en bil.

Jag vet att för den som köper och samlar det antika, är det vulgärt att ens tänka på att renovera upp den. Men det är precis det som jag tänker på.

Jag är ju farmor, numera!!!!!! Jag kan behöva den fräsch, och inte bara som ”skådebröd”. Till viktiga tillfällen!

”Den som inte har råd med soppkök, ska heller inte predika”

Om du är med i en frikyrka, måste du betala 10 % av din lön då? Den frågan har mött mig ibland. Det är bra att människor ställer frågor. Det öppnar för reflektion.

I Bibelns tidigare del (Gamla testamentet) var det en praktik att ge en tiondel av sin avkastning/inkomst. Bl.a. finns att läsa När du – – samlat ihop allt tionde av din skörd och gett det till leviterna (=de som hade ansvar att sköta lokal och gudstjänstservice, – undertecknads kommentar), invandrarna, de faderlösa och änkorna, så att de har kunnat äta sig mätta i dina städer, skall du säga inför Herren, din Gud: ”- – jag har gjort allt som du har befallt mig. Se ner från – –  från himlen, och välsigna den mark du har gett oss ” (5 Mos.26:12-15)

Ett annat citat som jag växte upp med är ”Kom med hela tiondet till förrådshuset, så att det finns mat i mitt hus. Sätt mig på ett sådant prov, säger Herren Sebaot, då kommer jag att öppna himlens fönster och låta ymnig välsignelse strömma ner över er.” (Mal.3:10) Även när det var ekonomiskt tufft för mina föräldrar såg jag hur de prioriterade att lägga en tiondel av inkomsten i kollekten. Dock hörde jag dem diskutera om de skulle räkna från brutto- eller nettolön.

Liksom jag i ett tidigare inlägg skrev i tacksamhet kring den kommunala service och sociala välfärd som vi får del av tack vare att vi betalar in skatter från vår lön, behövs det inkomster i andra sammanhang som vill bedriva någon form av verksamhet.

Jag är uppväxt med frivilligheten, men också självklarheten, att lägga sin slant och sedan även delta i beslut vad församlingen gör med sina hopsamlade pengar. Det var p g a denna sin erfarenhet att ha ett system för praktisk utövad demokrati som fackföreningsrörelserna i sitt bildande hämtade kunskap från väckelserörelsen.

Om alla medlemmar verkligen ”la sitt tionde” skulle många kyrkor kunna vara mycket mer vitala i sin verksamheter. Kanske fler artister som fått sin första scenvana på kyrkans estrad skulle kunna få lön för sina förmågor även inom kyrkans verksamhet. Kanske ännu fler konstfärdigheter skulle få plats. Kanske kyrkorna skulle kunna bli ännu bättre på att hjälpa människor ur fattigdom och social misär. Personligen anser jag att en kyrka, i sin tur, bör ge minst 10% av sin omsättning till katastrofhjälp, bistånd eller självhjälp till människor som på det sättet ”kan komma på fötter”.

I dag är vi svenskar mer individualistiska än för hundra år sedan. Där vi då såg gruppen och gemensamma beslut viktiga, prioriterar vi i dag de personliga ställningstagandet. Säkert på både gott och ont. Översatt i ”tiondegivande” betyder det att den lokala församlingen har lägre omsättning att röra sig med, och att olika medlemmar tänker att de ger av sina tillgångar, men att de gör egna – i stället för gemensamma – beslut var slanten ska gå.

I den första kyrkans tid uppstod ett vänortsutbyte. En kyrka som bodde i ett sammanhang med högre välstånd, genomförde en organiserad hjälpinsamling. Några personer de litade på fick förtroendet att förmedla hjälpen till en plats där de för tillfället hade det svårt och behövde hjälpen. I ett brev angående denna insamling skrev Paulus ”Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har. Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. – – –  Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.” (1 Kor. kap.8-9)

Nej, jag måste inte betala 10% av min lön för att vara med i en frikyrka. Men om jag har sett att det finns en fördel i det tänkandet, då får jag göra det.

(Rubriken är ett lösryckt citat som jag såg i förbigående.)

Återanvända

59 år! Så länge har jag levat. Min uppväxt var inte konsumtionssamhället och slit och släng. Att vara försiktig med resurserna och att återanvända, tillhörde förutsättningarna. Inte minst min mamma, gick före med gott exempel.

Åren har gått, tiderna förändrats, och det har blivit allt enklare att köpa nytt. Ibland har jag undrat om jag varit tokig, när jag inte kunnat med att slänga trasiga väskor och kläder utan att först sprätta ur och ta vara på hela blixtlås.

Men tänk att min blixtlås-påse kan komma till användning även år 2018!!!!!

Med lite pill och kvällsgöra kan jag nu använda min sko ännu en tid och mannen är nöjd att kunna fortsätta använda sin ryggsäck. (Det var faktiskt hål i sulan också, men det kunde mannen fixa med lite gummilim. Helt perfekt!)

Och tänk, det börjar bli modernt igen att göra så här. Rogivande, modernt och högst nödvändigt för klimatet.

En gång i tiden svarade vi i telefonen.

Min mobiltelefon signalerar högljutt. För en gångs skull. Annars har jag ofta på ljudlöst. Skulle någon råka ringa på den, så får jag avisering om det och ringer upp om jag finner det intressant. Nu när den påkallade min uppmärksamhet, tar jag upp den och läser numret på displayen. Men jag svarar inte. Numret verkar obekant och telefonen själv ger ingen ytterligare ledtråd om vem som sitter på andra sidan. I stället går jag till datorn, slår upp ”Hitta.se” och slår in numret. Som vanligt en försäljare. Tur att jag inte svarade.

Jag har med åren blivit mer obekväm att ringa till folk och prata utan att se dem. Då är det lättsammare att skicka ett meddelande. Sms. Messenger. Mail. Telegram…… Adressaten kan ta meddelandet och svara när vederbörande har tid. Vill det sig, kan det bli riktigt långa ”skriv-samtal”. Fram och tillbaka.

När jag vara barn svarade man i telefon. Och man satte sig ner (!) och pratade. Märkligt så det förändras! Sitt eget och kompisarnas fem- (sex-)siffriga telefonnummer, ligger kvar i minnet hela livet. Då var en telefonsignal en familjeangelägenhet. Hemma hade vi en telefon med nummerskiva. Telefonen stod i centrum av huset. Den som svarade, pratade en liten stund oavsett vem som ringde och vem ärendet var till, innan luren överlämnades till den som ärendet gällde. Övriga i huset ropade ”Vem var det???”

När mobiltelefonerna kom och varje familjemedlem hade sin egen, kände jag att värdet av att byta hälsningsfraser med andra personer än de som sökte just mig, gick förlorat. Det snävar ner kontakterna till enbart sådana som man delar intressen och ålder med.

Telefonerna vi hade hemma såg ut såhär. Lite senare moderniserades de och fick tryckbara sifferknappar istället.

När jag var barn hörde jag berättas att i vårt hem fanns det tidigt en by-telefon. Då kunde det bli att springa med meddelande till grannarna också.

Det känns lite märkligt med de där berättelserna om en enda telefon i byn och om att grannens hus var ett värdshus där resande tog in för natten vid tanke på att min barndomsby ligger efter en enslig grusväg som slingrar sig efter sjökanten. Men så fick vi se en karta från slutet av artonhundratalet. Den större asfalterade genomfartsleden på andra sidan Lillsjön, där snabb och tung trafik gått under vår livstid, den fanns inte. Var man genomresande, var det tydligen den slingrande vägen efter sjön, som var det bästa alternativet. Och då var det naturligtvis tacksamt med pausmöjligheter och kommunikationsmedel.

Och idag ligger det en bärbar och trådlös dator och telefonuppkoppling i var mans ficka, nästan oavsett var personen i fråga är. Självklart att det inte är av samma prioritet att svara.

För att hjälpa

En torsdag, i augusti, för 29 år sedan, sprang doktor Denis Mukwege över sjukhusområdet så att läkarrocken fladdrade i vinddraget. Det var för min skull han sprang. Jag hade svimmat inne på förlossningssalen.

Sedan dess har det flutit mycket vatten under broarna.

Jag lever ett tryggt svenskt liv. Jag är omgiven av modern teknik och har blivit farmor.

Denis har tvingats varva sitt trogna arbete på det afrikanska sjukhuset med flykt från krig, hot och mordförsök. Det är inte alla som ser med beundran på att han och hans läkarteam lappat ihop mer än 50.000 barn och kvinnor som – direkt eller indirekt – blivit offer för politiska oroligheter och vinstintressen i brytning av mineraler till världens digitalisering. I sin vägran att bli tyst har han gett röst åt en fattig och lidande befolkning. För sin uthållighet och sitt mod, har han fått motta ett antal mycket fina priser. I år blir det Nobels fredspris. Men den högsta vinsten han skulle kunna få, är trygghet och rättvisa till en kongolesiska befolkningen.

Vad kan då vi göra? Jag tänker att det bästa är om vi tillsammans tar vår konsumentmakt, skaffar oss kunskap och är med och begär att de som är födda och bor i det område där utvinning sker, de som arbetar i gruvorna, och deras samhällen, ska få leva i fred och trygghet, att de ska ha drägliga livsvillkor, vederhäftiga arbetsredskap, skyddsutrustning och få en lön som de kan försörja sig och sina familjer med, samt att den övervägande vinsten ska hamna befolkningen till goda och inte gå till krigsherrar, någon diktator som stoppar i egen ficka eller multinationella företag.

Det är i detta intresse jag lämnat in två medborgarförslag till min egen kommun i vårt rika Sverige.

Läs Denis Mukweges egna ord på https://www.panzifoundation.org/media/#editorial

(Recent news October 5, 2018)

Saras dagbok

Vi såg filmen Saras dagbok i går kväll. En välgjord film, med fantastiska skådespelarinsatser. En film väl värd att se. Vi tog hem den på Netflix.

Eller….. Min man såg filmen Saras dagbok i går kväll. Jag såg en hel del. Men inte allt. Jag gick och borstade tänderna ibland. Eller tittade bort.

Filmen utspelar sig flera hundra mil från där vi nu lever och bor, men den utspelar sig på platser som vi inte är obekanta med. En del av det som sas i filmen, men som inte textades, kunde vi ändå förstå. För vi har varit där.

Det jag inte orkade se, det tvingas en del människor att försöka leva sitt liv mitt i. Och det värsta är, att jag inte kan svära mig fri från att vara en del av ”boven i dramat”. Det är komplext, men tillgången till modern teknik, har en mörk baksida.

Hur mycket tittar vi bort?

Tacksamhet

I min barndoms kapell satt vi på rödskinnklädda trästolar som man kunde låsa  ihop till bänkar med en genomgående planka. Jag satt på min stol – när jag inte satt i knä på en finklädd och söndagsdoftande förälder – kände kapelldoften, räknade lamporna i taket och tittade på tavlan i fronten som jag aldrig riktigt kunde förstå och som jag upplevde som dyster. (Som vuxen kan jag inse, att konstnären illustrerade en – på den tiden – ofta sjungen psalm; ”Klippa, du som brast för mig, låt mig gömma mig i dig”)

Bilden är från någon sommar- eller julavslutning, och jag är nog lite ”ampen” över att stå uppställd framför alla de andra. (Ampen är jämtska och betyder ungefär ängslig, orolig, säger ordboken. Själv skulle jag vilja tyda det med ”tagen av stundens allvar”.)

Nog räknade och grupperade jag lamporna otaliga gånger i mina tanker, men min summerade upplevelse av kapellet är övervägande positiv; varmt, gott, familjärt och mycket som var roligt och tillfredställande.

Vad som i dag, fick mig att i tanken, återvända till mitt barndoms kapell, var att jag kom att tänka på en tacksamhetens psalm, som vi ofta sjöng där.

Tack, min Gud, för vad som varit,
tack för allt vad du beskär!
Tack för tiderna som farit!
Tack för stund, som inne är!
Tack för ljusa, varma vårar,
tack för mörk och kulen höst!
Tack för redan glömda tårar,
tack för friden i mitt bröst!

Tack för vad du uppenbarat!
Tack för vad jag ej förstår!
Tack för bön som du besvarat,
tack för vad jag icke får!
Tack för livets hemligheter!
Tack för hjälp i nödens stund!
Tack för nåd som ingen mäter!
Tack för blodets fridsförbund!

Tack för himmel blå i livet!
Tack för moln du strött därpå!
Tack för solljus, av dig givet!
Tack för mörkret likaså!
Tack för prövningar och strider!
Tack för hopp som uppfyllts väl!
Tack för dagen som framskrider!
Tack för hopp som slagit fel!

Tack för rosorna bland vägen!
Tack för törnet ibland dem!
Tack för resta himlastegen!
Tack för evigt tryggat hem!
Tack för kors och tack för plåga!
Tack för himmelsk salighet!
Tack för stridens klara låga!
Tack för allt i evighet!                 
(Författare; Storm / Hultman)

Jag har hört någon uttrycka avsky för den undergivna ton vederbörande läst ut från denna psalm. Hen tyckte inte att om sin utlästa tanke om att bocka och niga vad som än kommer, utan ville ha lite mer av att ”kavla upp armarna”, ”inte ta någon skit” och ”J–lar amma!” :-), men jag vet inte om jag tycker att det ena behöver utesluta det andra. Jag kanske tänker lite mer som den kända sinnesrobönen; ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

En hållning av tacksamhet, tycker jag ändå är vackert, och framför allt, väldigt trevligt och upplyftande att vara nära.

Om himlen hade ett telefonnummer, skulle jag vilja ringa till mamma och fråga vad hon tänkte när hon sjöng med i den sången, med den smärta och de sorger hon hade i sitt bagage. Vad jag vet att hon sa var ”Tänk att det har gått, på nått sätt, ändå!”. De orden var inte så mycket till utläggning, men det var en mening med djupa bottnar.

I går påmindes jag, p.g.a. en plötsligt överrumplande magsjuka, hur snabbt benen kan slås undan för en, i dag känner jag tacksamhet, att vara ”på G” igen. Jag bär också, i dag, en stor tacksamhet, för att en vän precis fått uppleva ett starkt mirakel, som läkarna inte kan förklara.