Category Archives: Minnen / Historia

Jag är född i 50-talets avslutning. Jag har hunnit samla på mig en del minnen och jag har min berättelse, min historia. Ibland ploppar minnen upp i min hjärna och ibland kommer de ända ut till min skrivarklåda.

”Den som inte har råd med soppkök, ska heller inte predika”

Om du är med i en frikyrka, måste du betala 10 % av din lön då? Den frågan har mött mig ibland. Det är bra att människor ställer frågor. Det öppnar för reflektion.

I Bibelns tidigare del (Gamla testamentet) var det en praktik att ge en tiondel av sin avkastning/inkomst. Bl.a. finns att läsa När du – – samlat ihop allt tionde av din skörd och gett det till leviterna (=de som hade ansvar att sköta lokal och gudstjänstservice, – undertecknads kommentar), invandrarna, de faderlösa och änkorna, så att de har kunnat äta sig mätta i dina städer, skall du säga inför Herren, din Gud: ”- – jag har gjort allt som du har befallt mig. Se ner från – –  från himlen, och välsigna den mark du har gett oss ” (5 Mos.26:12-15)

Ett annat citat som jag växte upp med är ”Kom med hela tiondet till förrådshuset, så att det finns mat i mitt hus. Sätt mig på ett sådant prov, säger Herren Sebaot, då kommer jag att öppna himlens fönster och låta ymnig välsignelse strömma ner över er.” (Mal.3:10) Även när det var ekonomiskt tufft för mina föräldrar såg jag hur de prioriterade att lägga en tiondel av inkomsten i kollekten. Dock hörde jag dem diskutera om de skulle räkna från brutto- eller nettolön.

Liksom jag i ett tidigare inlägg skrev i tacksamhet kring den kommunala service och sociala välfärd som vi får del av tack vare att vi betalar in skatter från vår lön, behövs det inkomster i andra sammanhang som vill bedriva någon form av verksamhet.

Jag är uppväxt med frivilligheten, men också självklarheten, att lägga sin slant och sedan även delta i beslut vad församlingen gör med sina hopsamlade pengar. Det var p g a denna sin erfarenhet att ha ett system för praktisk utövad demokrati som fackföreningsrörelserna i sitt bildande hämtade kunskap från väckelserörelsen.

Om alla medlemmar verkligen ”la sitt tionde” skulle många kyrkor kunna vara mycket mer vitala i sin verksamheter. Kanske fler artister som fått sin första scenvana på kyrkans estrad skulle kunna få lön för sina förmågor även inom kyrkans verksamhet. Kanske ännu fler konstfärdigheter skulle få plats. Kanske kyrkorna skulle kunna bli ännu bättre på att hjälpa människor ur fattigdom och social misär. Personligen anser jag att en kyrka, i sin tur, bör ge minst 10% av sin omsättning till katastrofhjälp, bistånd eller självhjälp till människor som på det sättet ”kan komma på fötter”.

I dag är vi svenskar mer individualistiska än för hundra år sedan. Där vi då såg gruppen och gemensamma beslut viktiga, prioriterar vi i dag de personliga ställningstagandet. Säkert på både gott och ont. Översatt i ”tiondegivande” betyder det att den lokala församlingen har lägre omsättning att röra sig med, och att olika medlemmar tänker att de ger av sina tillgångar, men att de gör egna – i stället för gemensamma – beslut var slanten ska gå.

I den första kyrkans tid uppstod ett vänortsutbyte. En kyrka som bodde i ett sammanhang med högre välstånd, genomförde en organiserad hjälpinsamling. Några personer de litade på fick förtroendet att förmedla hjälpen till en plats där de för tillfället hade det svårt och behövde hjälpen. I ett brev angående denna insamling skrev Paulus ”Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har. Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. – – –  Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.” (1 Kor. kap.8-9)

Nej, jag måste inte betala 10% av min lön för att vara med i en frikyrka. Men om jag har sett att det finns en fördel i det tänkandet, då får jag göra det.

(Rubriken är ett lösryckt citat som jag såg i förbigående.)

Återanvända

59 år! Så länge har jag levat. Min uppväxt var inte konsumtionssamhället och slit och släng. Att vara försiktig med resurserna och att återanvända, tillhörde förutsättningarna. Inte minst min mamma, gick före med gott exempel.

Åren har gått, tiderna förändrats, och det har blivit allt enklare att köpa nytt. Ibland har jag undrat om jag varit tokig, när jag inte kunnat med att slänga trasiga väskor och kläder utan att först sprätta ur och ta vara på hela blixtlås.

Men tänk att min blixtlås-påse kan komma till användning även år 2018!!!!!

Med lite pill och kvällsgöra kan jag nu använda min sko ännu en tid och mannen är nöjd att kunna fortsätta använda sin ryggsäck. (Det var faktiskt hål i sulan också, men det kunde mannen fixa med lite gummilim. Helt perfekt!)

Och tänk, det börjar bli modernt igen att göra så här. Rogivande, modernt och högst nödvändigt för klimatet.

En gång i tiden svarade vi i telefonen.

Min mobiltelefon signalerar högljutt. För en gångs skull. Annars har jag ofta på ljudlöst. Skulle någon råka ringa på den, så får jag avisering om det och ringer upp om jag finner det intressant. Nu när den påkallade min uppmärksamhet, tar jag upp den och läser numret på displayen. Men jag svarar inte. Numret verkar obekant och telefonen själv ger ingen ytterligare ledtråd om vem som sitter på andra sidan. I stället går jag till datorn, slår upp ”Hitta.se” och slår in numret. Som vanligt en försäljare. Tur att jag inte svarade.

Jag har med åren blivit mer obekväm att ringa till folk och prata utan att se dem. Då är det lättsammare att skicka ett meddelande. Sms. Messenger. Mail. Telegram…… Adressaten kan ta meddelandet och svara när vederbörande har tid. Vill det sig, kan det bli riktigt långa ”skriv-samtal”. Fram och tillbaka.

När jag vara barn svarade man i telefon. Och man satte sig ner (!) och pratade. Märkligt så det förändras! Sitt eget och kompisarnas fem- (sex-)siffriga telefonnummer, ligger kvar i minnet hela livet. Då var en telefonsignal en familjeangelägenhet. Hemma hade vi en telefon med nummerskiva. Telefonen stod i centrum av huset. Den som svarade, pratade en liten stund oavsett vem som ringde och vem ärendet var till, innan luren överlämnades till den som ärendet gällde. Övriga i huset ropade ”Vem var det???”

När mobiltelefonerna kom och varje familjemedlem hade sin egen, kände jag att värdet av att byta hälsningsfraser med andra personer än de som sökte just mig, gick förlorat. Det snävar ner kontakterna till enbart sådana som man delar intressen och ålder med.

Telefonerna vi hade hemma såg ut såhär. Lite senare moderniserades de och fick tryckbara sifferknappar istället.

När jag var barn hörde jag berättas att i vårt hem fanns det tidigt en by-telefon. Då kunde det bli att springa med meddelande till grannarna också.

Det känns lite märkligt med de där berättelserna om en enda telefon i byn och om att grannens hus var ett värdshus där resande tog in för natten vid tanke på att min barndomsby ligger efter en enslig grusväg som slingrar sig efter sjökanten. Men så fick vi se en karta från slutet av artonhundratalet. Den större asfalterade genomfartsleden på andra sidan Lillsjön, där snabb och tung trafik gått under vår livstid, den fanns inte. Var man genomresande, var det tydligen den slingrande vägen efter sjön, som var det bästa alternativet. Och då var det naturligtvis tacksamt med pausmöjligheter och kommunikationsmedel.

Och idag ligger det en bärbar och trådlös dator och telefonuppkoppling i var mans ficka, nästan oavsett var personen i fråga är. Självklart att det inte är av samma prioritet att svara.

För att hjälpa

En torsdag, i augusti, för 29 år sedan, sprang doktor Denis Mukwege över sjukhusområdet så att läkarrocken fladdrade i vinddraget. Det var för min skull han sprang. Jag hade svimmat inne på förlossningssalen.

Sedan dess har det flutit mycket vatten under broarna.

Jag lever ett tryggt svenskt liv. Jag är omgiven av modern teknik och har blivit farmor.

Denis har tvingats varva sitt trogna arbete på det afrikanska sjukhuset med flykt från krig, hot och mordförsök. Det är inte alla som ser med beundran på att han och hans läkarteam lappat ihop mer än 50.000 barn och kvinnor som – direkt eller indirekt – blivit offer för politiska oroligheter och vinstintressen i brytning av mineraler till världens digitalisering. I sin vägran att bli tyst har han gett röst åt en fattig och lidande befolkning. För sin uthållighet och sitt mod, har han fått motta ett antal mycket fina priser. I år blir det Nobels fredspris. Men den högsta vinsten han skulle kunna få, är trygghet och rättvisa till en kongolesiska befolkningen.

Vad kan då vi göra? Jag tänker att det bästa är om vi tillsammans tar vår konsumentmakt, skaffar oss kunskap och är med och begär att de som är födda och bor i det område där utvinning sker, de som arbetar i gruvorna, och deras samhällen, ska få leva i fred och trygghet, att de ska ha drägliga livsvillkor, vederhäftiga arbetsredskap, skyddsutrustning och få en lön som de kan försörja sig och sina familjer med, samt att den övervägande vinsten ska hamna befolkningen till goda och inte gå till krigsherrar, någon diktator som stoppar i egen ficka eller multinationella företag.

Det är i detta intresse jag lämnat in två medborgarförslag till min egen kommun i vårt rika Sverige.

Läs Denis Mukweges egna ord på https://www.panzifoundation.org/media/#editorial

(Recent news October 5, 2018)

Saras dagbok

Vi såg filmen Saras dagbok i går kväll. En välgjord film, med fantastiska skådespelarinsatser. En film väl värd att se. Vi tog hem den på Netflix.

Eller….. Min man såg filmen Saras dagbok i går kväll. Jag såg en hel del. Men inte allt. Jag gick och borstade tänderna ibland. Eller tittade bort.

Filmen utspelar sig flera hundra mil från där vi nu lever och bor, men den utspelar sig på platser som vi inte är obekanta med. En del av det som sas i filmen, men som inte textades, kunde vi ändå förstå. För vi har varit där.

Det jag inte orkade se, det tvingas en del människor att försöka leva sitt liv mitt i. Och det värsta är, att jag inte kan svära mig fri från att vara en del av ”boven i dramat”. Det är komplext, men tillgången till modern teknik, har en mörk baksida.

Hur mycket tittar vi bort?

Tacksamhet

I min barndoms kapell satt vi på rödskinnklädda trästolar som man kunde låsa  ihop till bänkar med en genomgående planka. Jag satt på min stol – när jag inte satt i knä på en finklädd och söndagsdoftande förälder – kände kapelldoften, räknade lamporna i taket och tittade på tavlan i fronten som jag aldrig riktigt kunde förstå och som jag upplevde som dyster. (Som vuxen kan jag inse, att konstnären illustrerade en – på den tiden – ofta sjungen psalm; ”Klippa, du som brast för mig, låt mig gömma mig i dig”)

Bilden är från någon sommar- eller julavslutning, och jag är nog lite ”ampen” över att stå uppställd framför alla de andra. (Ampen är jämtska och betyder ungefär ängslig, orolig, säger ordboken. Själv skulle jag vilja tyda det med ”tagen av stundens allvar”.)

Nog räknade och grupperade jag lamporna otaliga gånger i mina tanker, men min summerade upplevelse av kapellet är övervägande positiv; varmt, gott, familjärt och mycket som var roligt och tillfredställande.

Vad som i dag, fick mig att i tanken, återvända till mitt barndoms kapell, var att jag kom att tänka på en tacksamhetens psalm, som vi ofta sjöng där.

Tack, min Gud, för vad som varit,
tack för allt vad du beskär!
Tack för tiderna som farit!
Tack för stund, som inne är!
Tack för ljusa, varma vårar,
tack för mörk och kulen höst!
Tack för redan glömda tårar,
tack för friden i mitt bröst!

Tack för vad du uppenbarat!
Tack för vad jag ej förstår!
Tack för bön som du besvarat,
tack för vad jag icke får!
Tack för livets hemligheter!
Tack för hjälp i nödens stund!
Tack för nåd som ingen mäter!
Tack för blodets fridsförbund!

Tack för himmel blå i livet!
Tack för moln du strött därpå!
Tack för solljus, av dig givet!
Tack för mörkret likaså!
Tack för prövningar och strider!
Tack för hopp som uppfyllts väl!
Tack för dagen som framskrider!
Tack för hopp som slagit fel!

Tack för rosorna bland vägen!
Tack för törnet ibland dem!
Tack för resta himlastegen!
Tack för evigt tryggat hem!
Tack för kors och tack för plåga!
Tack för himmelsk salighet!
Tack för stridens klara låga!
Tack för allt i evighet!                 
(Författare; Storm / Hultman)

Jag har hört någon uttrycka avsky för den undergivna ton vederbörande läst ut från denna psalm. Hen tyckte inte att om sin utlästa tanke om att bocka och niga vad som än kommer, utan ville ha lite mer av att ”kavla upp armarna”, ”inte ta någon skit” och ”J–lar amma!” :-), men jag vet inte om jag tycker att det ena behöver utesluta det andra. Jag kanske tänker lite mer som den kända sinnesrobönen; ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

En hållning av tacksamhet, tycker jag ändå är vackert, och framför allt, väldigt trevligt och upplyftande att vara nära.

Om himlen hade ett telefonnummer, skulle jag vilja ringa till mamma och fråga vad hon tänkte när hon sjöng med i den sången, med den smärta och de sorger hon hade i sitt bagage. Vad jag vet att hon sa var ”Tänk att det har gått, på nått sätt, ändå!”. De orden var inte så mycket till utläggning, men det var en mening med djupa bottnar.

I går påmindes jag, p.g.a. en plötsligt överrumplande magsjuka, hur snabbt benen kan slås undan för en, i dag känner jag tacksamhet, att vara ”på G” igen. Jag bär också, i dag, en stor tacksamhet, för att en vän precis fått uppleva ett starkt mirakel, som läkarna inte kan förklara.

 

Vi tänkte gömma honom

Under nittiotalets tidigare hälft, hade vi en stilig man boende hemma hos oss. Jag minns inte om det var några veckor eller om det bara blev dagar. För en omhuldad svensk, var hans berättelse svår att förstå. Han hade sett det någon annan tyckte att han inte borde få se. När han ville göra sitt för att bringa rättvisa, blev han grymt fängslad. Han fick hjälp ut ur fängelset, på det enda möjliga sättet. I en kista. Som om han vore död. På olika vägar lyckades han ta sig till Sverige. Immigrationsverket tänkte skicka tillbaka honom. Med flyg till hemlandets huvudstad.

Nu var det så att vi hade en viss förankring till massakern, som skedde ett par år tidigare, och som han hade blivit vittne till. Vi bodde några år i DRCongo (Då hette det Zaire) och mötte ungdomarna som plötsligt kom hem från universitetet mitt i terminen. Det pratades inte så öppet (av rädsla att bli angivna av grannar?) men vi hann ändå uppsnappa tacksamheten över att fortfarande vara vid liv. Trots mörkret. Trots skjutandet.

Vår man hade varit lärare vid universitetet. Bland studenterna hade det börjat uttryckas misstro mot landets politik. Den här kvällen var läraren på väg till sitt universitet, då plötsligt hela området mörklades. Elektriciteten stängdes av! Gömd bakom buskar, blev han vittne till hur män, organiserat och systematiskt, gick in och sköt ner ungdomar.

Misstanken uppstår att makten, var de råa aktörerna. Hur skulle det bli att skicka vittnet tillbaka till just den maktens passkontroller?

Hans själs vånda var påtaglig. Vi funderade på var vi tryggast skulle kunna låta honom leva som gömd. Men han stod inte ut. Han flydde vidare. Vi har inte haft kontakt sedan dess.

I förskolan där jag jobbar, (”dagis” vill en del envisas att kalla det) tränar vi demokrati. Jag använder verkligen ordet ”demokrati” inför barnen. Det är ett vackert ord. Genom röstning får barnen välja bok till sagostunden. Det är populärt och alla har sin röst. Även jag, som vuxen, har en röst, varken större eller mindre, än barnens. Ibland pratar barnen ihop sig. Då kan det bli att fem barn röstar på boken om Kaninen. Om då det sjätte barnet lägger sin röst på en Alfonsbok, så vet vi alla att Kaninen vinner i demokratins anda, men jag brukar vara noga att berömma det barn, som har mod, att rösta efter egen vilja. Det känns viktigt att barnen ska förstå hela denna process, inklusive värdet av rösten från den som har ett alternativt förslag.

I en intervju med Sydsvenskan föreslår Jimmy Åkesson att det ska straffbeläggas att gömma personer som inte har tillstånd att befinna sig i Sverige, och att det ska vara en plikt att polisanmäla om man misstänker att grannen gör det.

Menar du Jimmy att barnet som har ett alternativt förslag, ska tystas och straffas? (I vad menar du att barnen ska skolas?) Menar du att det inte har någon betydelse för gruppen, att en person har mod att stå för ett annat sätt att tänka? Skulle vi ha fängslats, för att vi såg denne lärares själs vånda och ansåg att vårt land inte hade tillförlitlig kunskap om vilken fara han var utsatt för? Skulle våra grannar och närstående tvingas anmäla oss?

Vad gör misstänksamheten med grannsämja och demokrati?

 

Gunghästen

Gunghästen var så stor att den inte var helt lätt att bära för lågstadieflickan som kom med den. En vacker gunghäst! Klädd i brun sammet och med mjuk vällande man. Jag häpnade. Jag frågade hennes föräldrar och de menade att hon fick bestämma själv.

Det var 80tal och kyrkan som jag jobbade i, hade Fredagssamlingar med gruppaktiviteter för barn i bygden. Inspirerad av församlingens missionär ledde jag en ”U-grupp”. I liten skala gjorde vi olika saker för att skapa engagemang för människor i fattiga länder.  Vi rev ”bandage”. Vi gjorde ”Matte-kort” till skolor. Vi samlade pantburkar och gjorde ”Dagsverk” för att samla och skänka pengar. Och så kom vi på iden att skänka leksaker.

Först visste jag inte hur jag skulle hantera gunghästen och de andra leksakerna, men genom svensk Pingstmission fick vi löfte om att de skulle få följa en container till Afrika.

Hela sitt liv gav lärarutbildade Majken Bergman, från Timrå, till mission i östra Kongo. Hennes brev och berättelser väckte engagemang hos unga människor som fick ta del av dem. En del av dessa ungdomar tog chansen att få göra en insats som volontärer. I was falling in love, med en av dem.

Det var en intensiv tid när han kom hem till Sverige. Jag arbetade i kyrkan. Vi sällskapade. Vi gifte oss. Vi satte bo. Tillsammans var vi värdpar på ett annat bröllop. Sedan skulle vi koppla av, och bara får vara nygifta i vårt eget hem utan att behöva tänka på så mycket annat. Söndag och måndag gick. På tisdagen kom brevet som fick igång tankarna på högvarv igen. Det innehöll en förfrågan från ett svenskstartat sjukhus i bergen i södra Kivuprovinsen i Kongo, om min unge man skulle kunna tänka sig att leda sjukhusets serviceteam medan det allt mer nationaliseras.

Så kom det sig en dag, att vinterfödda jag, vid ekvatorns närhet, bar in mina resvärskor, i ett hus som de närmaste åren skulle bli mitt hem. Den första arbetsordern vi fick, var att åka till provinshuvudstaden och hämta sjukhusmatrial från Sverige, som nyss anlänt i en conteiner.

Jag stog och tittade på när plomberingen bröts och dörrarna till den fullpackade conteinern öppnades. Mitt fram, högst upp, låg en säck jag kände igen. Det var några leksaker, från en grupp barn i Ångermanland. Bl.a. en gunghäst i brun mjuk sammet.

Så snart vi fick tillfälle, besökte vi ett barnhem i grannlandet Burundi. Barnen skrek och grät när de såg vår konstiga vita hud. Men nyfiken kom så småningom en liten kille fram och smekte gunghästen som vi hade med som gåva till barnhemmet och som stod på det nakna cementgolvet. Efter en stund fick han hjälp att sitta upp och försynt började han gunga.

När vi efter två år kom hem till Sverige, åkte vi till flickan i Viksjö, och visade VHSfilmen på en liten mörkhyad pojke vars leende växer i styrka.

Den snörika vintern

Jag tycker om när du skrattar

”Jag tycker om när du skrattar!”

Så sa han till mig, den 5-åriga killen som går i förskolan där jag jobbar.

På en bråkdels sekund vandrade flera tankar genom mitt huvud.

Jag är inte ung längre. Att jobba i en förskola, ställer stora krav på ork och lust. Jag kan känna att vardagen är alltför pressande och stressande. Ibland blir det, till min stora sorg, mer tillsägelser, än skratt.

När jag var ung, hade vi friluftsdagar med fjällvandring som aktivitet. Jag insåg ganska snart, att mina egna steg blev lättare, när jag gick med dem som njöt och pratade positivt, än med dem som stönade och klagade.

”Ja, det är roligare, när någon skrattar.” bekräftade jag pojken. ”Är det för att jag skrattade när vi lekte gömma, som du föreslår att vi ska leka det igen?”

”Ja, kan vi leka det nu?” Ögonen glittrar förhoppningsfullt.