Category Archives: Just nu – reflektion

En tanke som jag snubblar över och fångar upp, mitt, där jag går fram i min tid.

Tyst dag / glädjedag

Det jag har upplevt i dag, det unnar jag flera att få uppleva.

Vad har det då varit för märklig upplevelse? En stor fest? Ett äventyr? En resa?

Egentligen ingenting av det. Jag hade bara lovat mig själv, att låta semesterns första dag få bli en ”tyst dag”. En dag fri från ”göra”. En media-ransonerad dag. En dag utan sällskap. En dag för reflektion och eftertanke. Och jag har tänkt på det som en ”glädje-dag”. Att sedan sommaren dessutom gav mig en av sina bästa dagar, blev naturligtvis ett plus.

Dagens stora upplevelse bestod bara i att jag packade min ryggsäck med vattenflaska, böcker; bl.a. min bibel, papper och penna, en givande CD, badkläder och kamera, och cyklade till en ensam strand, tyst på röster, och struntade i klockan.

DSCN9234DSCN9151DSCN9222Och jag tycker inte att jag har varit ensam. Jag har varit med mig själv och med min Gud, och jag har trivts med den samvaron. Det har varit en glad dag.

DSCN9148DSCN9218

 

Sängläge med tacksamhet

DSCN8595Ibland tyckte min mamma ”Jag jobbar när jag har 39 och Han är utslagen när han har 37,5″, och så flinade vi lite åt ”det svaga könet”. Det är lite pinsamt, men bara att erkänna, att vad det anbelangar, är jag mera lik min pappa än min mamma. Och lika förvånad blir jag nog varje gång, hur styrka och lust så snabbt kan vändas i matthet.

Rent generellt så är nog vi svenskar ett strävsamt och troget folk som inte så gärna vill stanna hemma från jobbet för en förkylnings skull. I och för sig har vi olika jobb, men var drar vi gränsen när vi, i våra jobb, möter och jobbar nära många andra människor? Är idealet att ”vara trogen” och jobba på trots snor, hosta och matthet? Eller är kotymen att i omtanke för de andra och i omsorg för sig själv så stannar vi hemma en eller ett par dagar, till dess att smittan avtar och krafterna återvänder?

I går när förkylningen kom, tog jag en rejäl tupplur när jag kom hem från jobbet, men sedan satte jag igång och röja och arbeta här hemma, ända till dess att jag fick feberfrossa och upptäckte att jag låg på 37,7, (En så hög feber!!!!!!) och faktiskt blev jag lite skraj, för det finns ju också något som heter ”att lyssna till kroppens signaler”.

Så här ligger jag nu, och skäms faktiskt lite, för jag vet, att på jobbet blir det en tuff dag, och min frånvaro gör att det blir tyngre för dom andra. (Gör man fel när man stannar hemma?) Till råga på allt så är det en strålande försommardag och det finns så mycket ”göra” som väntar på att bli gjort förutom att karensdagen sänker min lön en hel del. Vi tycker, att vi som jobbar så nära andra människor, vilka kan bli smittade i sin tur, inte borde ha karensdag.

Jag känner något annat också. Det är en stor tacksamhet att jag bor i ett land och ingår i ett system, där jag inte förlorar mer än vad jag gör, på att vara hemma från jobbet några dagar. Tänk att det är helt okey att jag stannar hemma med min snoriga näsa. Det är något att vara glad för. Jag är också så tacksam till mina arbetskamrater, för vi har en atmosfär av att vi är mån om varandra och ställer upp för varandra. Klart det blir slit, men mår någon av oss inte bra, då tar vi det, för att denne ska få bli frisk igen. Det är något att känna stor tacksamhet för!

Förnöjt kryper jag i säng igen, blundar för den strålande vårsolen, och sover en stund till.

Slitage

 

DSCN8576Utan tvivel är Bibeln min mest slitna bok. Visserligen är den i konstskinn, men jag tycker att det vore trevligt om den höll sig snygg mer än de åtta år jag i huvudsak läst just i denna bibel. Jag skryter inte med läsandet, men Bibeln är ändå en bok, som för mig, har ett större värde, än det historiska.

I morse när jag vaknade kom jag att intressera mig för författaren Johannes. I sin bok, som kallas Evangeliet enligt Johannes, nämner han sig själv mycket sparsamt. Faktum är att han inte nämner sig själv en enda gång förrän han tvingas att göra det för sammanhangets skull, och då gör han det under täcknamn. Den formulering som han väljer att använda om sig själv blir ”den, som Jesus älskade”. Det finns inget som talar för att Johannes favoriserades framför dom andra. Däremot verkar det som att Johannes relaterade sin självbild till en upptäckt som han hade gjort.

Dom andra två som vuxit upp i samma område och som också författade ett varsitt evangelium, Matteus och Markus, såg alltid Johannes som nummer två, i skuggan av sin äldre bror Jakob. Det är bara den fjärde evangelisten, Lukas, som utifrån, granskar och skriver om det som hänt, som snubblar över vilken av de två bröderna, Jakob eller Johannes, som ska nämnas först. De övriga tre, inte Johannes själv, vet också att berätta om när Johannes kommer med de dumma frågorna och förslagen, som orsakar att han får offentlig tillrättavisning. Johannes själv hoppar över de händelserna och fokuserar på att vara en som är älskad. Den känslan visade sig extra tydligt när livet blev tufft och sattes på sin spets. Eller åtminstone är det då, som han använder den formuleringen om sig själv, när ”livet gick revy”, när sinnena skärptes och detaljerna blev knivskarpa; vid sista måltiden, vid korset, vid graven och sedan vid sjön när det i alla fall visade sig att Jesus levde.

Vi kan inte förstå djupet i kärleken om vi inte inser att den person som älskar oss, vet vem vi är. Vi kan luras att tro, att den andre älskar, den person vi låtsas att vara, och inte den vi faktiskt är. (Omformulerat citat från Handbok för livet.) Johannes hade upptäckt att Jesu kärlek till honom, var sådan att han inte behövde låtsas, och jag tror, att det var det, som så småningom fick honom att resa sig från att vara nummer två, till att själv bli en person som var Någon, som hade något att berätta.

Jag lovar, att slita på Bibel-boken, kan ge en hel del bärande tankar. (Fast jag önskade att konstskinnet skulle hålla för lite mer påfrestning.) 

 

Han kommer igen! :-)

Jag är glad att jag i dag ska få åka till flygplatsen och hämta hem min man, min bäste vän, min livskamrat, min älskade. Visst har vi olika åsikter och kan t.o.m. bråka ibland, men det har påverkat mig mer än vad jag trodde att det skulle göra, att under tre veckor ha honom så långt borta. I dag kommer han hem! Precis på Kristi himmelfärds dag 2014.

I Bibelns berättelse står det att de vänner som stod där, och såg Jesus lyftas upp till himmelen, fick informationen att han en dag ska komma tillbaka.

Alla sammanhang har sina uttryck och sin vokabulär; dom tekniska har sina, läkarvetenskapen har sina, skolforskning sina och kyrkan och tron har sin. Är man inte van att röra sig i dom termerna, kan det låta främmande…..och kanske lite skrämmande.

En gång, i en gudstjänst, kom frågan om vem Jesus är. Nerifrån publiken kom olika svar med termer ur den kristna tron. Vägen. Sanningen. Livet. Guds son. Frälsaren. Min frälsare. Den som svarar så och är van vid termologin tycker att det är mycket innehåll i de orden men för den oinsatte kan de vara svåra att förstå. Men så kom ett svar till. Ett svar som har fascinerat mig och fyllt mig med nyfikenhet vad den person, som sa det, tänkte och hade upplevt. ”Jesus är någon som jag tror finns.”

Jesus är någon som jag tror kommer igen.

Men……men tror jag verkligen det? Jag som inte alls, varken tänker eller pratar om Gud där jag stressar runt, blir trött och arg och irriterad. ….och att han skulle komma igen????
Hur skulle det gå till? Det låter främmande och skrämmande!

Ja, så är det. Och ändå…..

Vid ett par, tre tillfällen, har jag faktiskt, utan att egentligen ha tankarna åt det hållet, blivit överraskad av något, plötsligt tänkt tanken ”Han kommer nu!”………och fyllts av en så stark känsla av glädje som jag inte riktigt trott mig själv om. Det hände mig faktiskt så sent som i lördags. Jag kom bilande norrifrån och möttes av det sken och molnfenomen som kan uppstå i atmosfären när det är väderbyte på gång. Plötsligt bröt solen igenom väldigt stark. Det har varit vardagar och stress emellan, men jag kan fortfarande känna den där inre värmen som jag kände just då när tanken att ”han kommer” plötsligt kom. Hur delar man med sig utav det?

Han kommer igen.

Idag ska jag åka och hämta hem min man. Sedan är vi tillsammans igen. Det är glädje!

Vila resten av helgen

”Göra” står på kö även jobblediga dagar. Efter en sådan, fysiskt ansträngande lördag, slog sig mannen ner vid middagsbordet och utbrast med en suck. ”Nu ska jag vila, resten av helgen”.

I mitt jobb, i barngrupp, är jag aldrig ensam (mer än möjligtvis några minuter i personalrummet). Ljud, ord och samtal flödar ständigt. Oförutsedda händelser och behov av snabba beslut och lösningar står ofta på kö. Med den bakgrunden, är vila för mig, att stänga av ljud och intryck. Att få tyst.

Vi människor är sociala varelser och det är viktigt att inse att vi aldrig med pengar och prylar kan ersätta vårt djupa behov av att få vara i relation med andra. Är man människa, så är relationer viktiga. Och i vår tid har förmågan att socialisera hamnat högt på meritlistan.

 

När jag efter arbetsdagen/arbetsveckan säger ”nu känner jag mig umgängestrött”, är det inte vikten av att vara en del i ett sammanhang och vårda sina relationer som jag motsätter mig. Egentligen tvärt om. För att jag ska orka ge och ta emot, i relationen med min omgivning, så har jag stort behov av, att emellanåt, få bara vara med mig själv och/eller med min familj.

När mannen sa att han ville vila resten av helgen, såg jag, utifrån mitt perspektiv, på vad jobb och vila är, en helg helt utan umgänge. Och kände att det inte var så jag ville ha just denna helg.

 

Men vänta nu här…….

…….nu får vi stoppa bandet och fundera en stund…….

 

Min man jobbar inte med barn. Min man jobbar med rör, ledningar, apparater och maskiner. Dom är inte så där väldigt språksamma. Kan jag tro. Fysiskt tunga kan dom vara. Ansträngande för kroppen kan det bli att dra och skruva i trånga miljöer.

”Vad är vila för dig?” kom jag på att fråga och svaret löd ”Att sitta ned och prata med folk”.

”……och du, mamma, kan ge dig ut och jobba i trädgården, när du ska vila” kontrade den lyssnande tonåringen.

 

Jag har aldrig varit där, men jag har hört att mäns bastu, är en plats för samvaro och många givande samtal. Det är där man möts och pratar. Jag tänkte på det när jag sist var på badhuset och vi låg två kvinnor, på en varsin bänk, och njöt….av ordfrihet och tystnad.

 

Det är kanske dags att vi reviderar talesättet att kvinnor pratar så mycket. Det kom nog från en tid då män var ute i arbetsliv och kvinnor var hemma med ordfattigt hushållsarbete. Klart de behövde uttrycka sig när det fanns någon att prata med.

 

Vad vi människor behöver, är nog helt enkelt balans. Även balans mellan avskildhet och gemenskap. För den balansens skull behöver vi pricka in tider av vila.

 

 

Det ska bli så roligt

Vår tid som barnfamilj är definitivt slut.

Och vår tid som tonårsfamilj går på sista versen.

Först tänkte jag att det avdelade rummet på övervåningen skulle ska stå kvar, redo, för när barnen kommer hem igen. Jag vill ju så gärna att de ska känna att de har utrymme här hemma. Att de kan komma hem och få bre´ut sig. Jag har ju verkligen, genom åren, älskat att höra deras röster och fotsteg där uppe.

Men sedan insåg jag, att med all den tid vi får själva här hemma, är det bättre att vi plockar ned den provisoriska mellanvägg, som en gång i tiden möjliggjorde att vi kunde flytta ner för att ge övervåningen till barnen. Efter deras godkännande satte vi nu igång att röja undan för att flytta upp vårt sovrum igen och skapa ett större vardagsrum i stället.

Det är dags igen för det som jag har kallat för ”kinaschack” och som vi har haft för oss några gånger under barnens uppväxt. Det har varit när vi har flyttat omkring i huset och alla grejer har samlats på mitten innan de tråcklats vidare och fått sin nya bestämda plats.

DSCN7688

När jag en gång i tiden förberedde för att grabben skulle få ett eget kryp in, var jag stolt för min målning av väggen och snedtaket. Där jag står och plockar börjar jag fundera över hur många år sedan det kan vara. Plötsligt och oförberett, blir jag tacklad av sorg.

 

Det är en glädje när det går bra för ens barn, och de går vidare i sina liv. Att ständigt ha dem hemma, är inte normalt. Klart att dom ska ut och känna att deras egna vingar bär. Men samtidigt betyder det att vår egen roll förändras.

När någon har dött, har jag pratat om nyttan av att kavla upp ärmarna och sätta händerna i sorgen. Det kan vara att se den döde, att plocka blommor och lägga på kistan, att ta hand om kläder, att ordna om begravningen. Jag tror inte att man mår bra om man flyr från sin sorg. Jag tror man behöver se den i vitögat, för att sedan kunna säga ”ja” till det liv som fortsätter.

Där, i det tomma rummet, inser jag att även det här är en sorg. Kanske just detta att nu ordna det mest praktiskt för tid som mestadels kommer att vara på tu man hand, är precis det jag behöver för att bearbeta denna sorg.

Jag ser fram emot att få rummen i ordning. Flytta in vårt kontor. Flytta upp vårt sovrum. Göra ett stort vardagsrum. Ge parketten en riktigt uppfräschning. Skaffa ett extra matsalsbord. Köpa en ny bäddsoffa.

Det ska bli så roligt, när barnen kommer hem, att få visa hur vi har fått till det.

Hur blev det till?

Jag sitter och petar…..    lite här……    och lite där…..

DSCN7705

DSCN7709

DSCN7710Sedan tar jag ett steg tillbaka….. och undrar…..

”Hur blev det där till?”

 

 

Ibland är vi så låsta i det lilla begränsade som vi ser.

Men om vi får en chans ”att ta ett steg tillbaka” och se det större sammanhanget, kan vi bli alldeles överrumplade av skönheten att vi får finnas till och vara här.

Två helgtankar

DSCN7621Ett; Jag är så glad att jag nästan hela mitt liv har fått bott på landet. Jag älskar verkligen närheten till naturen. Uppskattar det så mycket mer än evenemang, affärer och stadsliv. Så är det för mig. Andra kan tycka annorlunda. Tur att vi inte är likadana allihopa.

DSCN7678Två; Storhelgerna är definitivt förbi. De äldre barnen och deras respektive har åkt till sina nuvarande bostadsorter för studier och jobb. Vardagen återgår till det vanliga och kvar här hemma är vi bara tre. Men dessa tre är väl också värd levande ljus och servettdukning. Jag är glad för de mina. Älskar dem.

Vinterdag och vinterpromenad

DSCN7535DSCN7539DSCN7552DSCN7564DSCN7586DSCN7588

Vad vore jag utan en natur att promenera i? Jag njuter av skönheten i naturen, av växter, mark, himmel, vatten. Av årstidsförändringar. Jag njuter av ljus och skuggbildningar och av alla färger. Ja, färger! Även en grå vinterdag, är det fullt med färger. Du skulle inte kunna måla dessa motiv med bara vitt och svart. Det behövs också blått, rött och gult, och alla skiftningar där emellan. Jag lovar!

(Sedan är det ju extra underbart, när man  får göra promenaden tillsammans  med någon av sina barn! Det är en klar glädje!)

Me´behov å´rabbe´

“Tin e som en sparkar, på blåhalka å utförsbacke; he lön int å rabbe.”                                           Ångermanländskt ordspråk

Även om det egentligen inte går “rabbe” så kan man ändå få stort behov av att göra det ibland. Att med kraft skorra med bägge hälarna i.

Det behovet drabbade mig i helgen. Jag har inte jobbat mig fysiskt trött. Jag har inte gjort jättestora insatser som gett fantastiska resultat. Önskade att jag hade haft en sådan anledning att luta mig mot.

Jag försöker bara sköta mitt jobb och mitt hem. ….och lite till. Kulturanalys. Fikaservering. Lokalstädning. Tvåårig ledarutvecklingskurs med hemuppgifter. Föreläsare i Alphakurs. Fritidsledare i barnsamling. Ledningsgrupp. Allt bara bra och viktiga saker.

Och så världsfrågorna………… En kurs i Fairtrade bara skrek till mig att jag måste få gå den och lära mig mera.

Allt är så roligt och spännande och intressant. ……och viktigt!

Men hjärnan närmade sig kokpunkten. Plötsligt brast det, och jag insåg, att här måste det skorras med kraft.

Efter powernap kunde jag njuta av umgänget i lördagskvällens matstafett. Det finns så många underbara människor och jag tycker så om umgänget i hemmiljö.

Men idag bestämde jag mig för att jag måste undvika nya intryck. Det är svårt. För det är inte det, att man inte vill vara med, eller inte vill umgås. Ibland måste man nog gå emot sin egen lust, att just få vara med och umgås……för att behålla lusten.

så……vad kan ett par timmar i naturen ge….

Det är nog inte så många som vet om, att efter en smal skogsstig, nära vår by, har en lek uppstått där olika personer, över tid, gjort och förändrar en liten sagovärld. För mitt nöjes skull brukar jag passera där ibland och beundra dom hemliga konstnärernas verk.

DSCN7013DSCN7018

Jag gick vidare och DSCN7089såg också ner mot kyrkan där många av mina vänner tillbringade sin söndagsförmiddag. Jag bad en bön om Guds välsignelse över dem och mötte på stigen en person som inte känner sig bekväm att gå in där, men som ändå gärna delade några ord om tro och Gud med mig

DSCN7035 DSCN7046 DSCN7100

……och se……NU har jag skrivit igen……….

 

…….och känt att det var riktigt roligt.