Category Archives: Just nu – reflektion

En tanke som jag snubblar över och fångar upp, mitt, där jag går fram i min tid.

”Var noga med hur ni lyssnar”

Jag snubblade över, och reagerade på, förmaningen ”Var därför noga med hur ni lyssnar”. En förmaning som skär genom vår tid med sin höga volym, ständiga bakgrundsljud och oavbrutliga mediabrus.

Jag har i familjen drivit uppfattning att rörliga bilder inte hör hemma i kök och inte i sovrum. (Det berättar jag, där jag sitter med datorn i knä, i min säng. Min grundtanke är intakt.) Det är så lätt att samtalet distraheras och tanken flyger i väg när en bildskärm pockar på uppmärksamhet. Vad har ett litet barn, en familjemedlem ”som alltid finns där”, en åldrande förälder vars tanke börjar gå trögt, att sätta upp mot den ständiga strömmen av ljud och bilder som webbvärlden förmedlar? Ändå är vi alla så beroende av att få uppmärksamhet och bli lyssnade på. Inte minst den som söker sin identitet och försöker förstå vilket värde man har i sitt sammanhang.

Att vara noga med hur vi lyssnar!?

Det kan också betyda att vara noga med vad vi lyssnar på. En del kan vara kittlande att höra. Men kanske vi inte mår så bra av det. Kan vi då välja bort det? Kan vi göra aktiva val i det våra öron serveras? Vi är så van vid bakgrundsljud, att det blir en märklig känsla, när elströmmen försvinner, och vi märker, vilken mängd av ljud som omgett oss. Det kan kännas både tomt och befriande. När, var, hur, kan vi göra aktiva val av vad vi inte lyssnar på? Detta för att göra ett aktivt val, vad vi väljer att lyssna på, att höra och ta in.

Lycklig den människa som så blir lyssnad på. Och lycklig den som kan välja att, åtminstone ibland, lyssna så.

Jag tror faktiskt att det är så.

det var Jesus som förmanade ”Var därför noga med hur ni lyssnar.” och det citeras i Bibelns Lukas evangelium, kapitel 8 och vers 18. Han sa det i samband med berättelsen om mannen som gick ut för att så. ”När han sådde föll en del på vägkanten, och folk trampade på det och himlens fåglar åt upp det. En del föll på ax_smallberghällen, och när det hade kommit upp, vissnade det bort eftersom det inte fick någon väta. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp samtidigt och förkvävde det. Men en del föll i den goda jorden, och det växte och gav hundrafaldig skörd.” Sedan ropade han: ”Hör, du som har öron att höra med.”

Apropå torra fötter

Det är tidig lördagmorgon. Jag har tänt i vedspisen. Det knastrar trevligt. Jag är varm av en kopp te. Ute ligger dimman. Jag sitter i morgonrock och jag känner att jag är torr om hälarna och att det skulle vara skönt att smörja dom. (En svit av att jag älskar att känna marken under fötterna och gå barfota.) Jag öppnar datorn och läser http://www.bibeln.se/las/2k/luk#q=Luk+7%3A36-50

Den där fariséen Simon, vem var han? Om han var farisée måste han ha kommit ganska högt på samhällsstegen. Han såg nog på sig själv som en ledare för folk som inte förstod eller kunde så mycket. Som präktig.

Jag kan undra varför han bjöd hem Jesus. I hans parti hade de ju redan börjat titta snett på Jesus. Jesus var för kontroversiell. Det var tidigt som fariséerna började prata om hur de skulle kunna formulera en anklagelse mot Jesus och ”få honom av stolen”. Bjöd fariséen Simon hem Jesus för att testa honom? Eller ville han ärligt lära känna honom och inte bara gå på snacket i kåren? Var det någon yttre hövlighetsgest som han måste uppfylla? Dom kanske var släkt på långt håll och så kom Jesus till hans stad och då måste Simon bjuda hem Jesus? Eller råkade Jesus ”komma med på köpet” i en grupp människor som han bjöd hem?

Inte verkade det som om fariséen Simon kände glädje och kärlek när han bjöd hem Jesus. Han som var farisé borde väl vara extra noga med seder och bruk och inte hoppa över både välkomstkyss och möjligheten för gästen att tvätta av sig vägdammet före måltiden.

Och den där kvinnan… Vad betyder det att hon titulerades Synderska? Vad gjorde hon för hemskt då? Om det nu var så hemskt att hon fick en sådan titel, hur kunde hon då få röra sig fritt i samhället? Och hur i all världen kunde hon komma in i den fine fariséen Simons hus utan att någon med våld motade bort henne?

(Det behöver inte vara så, men jag kan inte låta bli att undra, om det faktiskt var så att fariséen Simon utnyttjade hennes tjänster, och att alla visste om det men teg……..  Det kan ju också vara så att det hade hänt något, en gång i hennes ungdom, ett epitet som hon sedan fick dras med hela livet. Vi vet inte. Det enda vi vet är att hon, tituleras syndare och får bära en skuld.)

Och Jesus….. Hans handlingssätt och bemötande är både fascinerande och modigt. Han skär rakt igenom flera föreställningar rakt av. Ett samhälle som bara räknar med Män, har förpassat henne till golvet, speciellt som hon tydligen är den sämre sortens kvinna. I ett enda nu, reser Jesus henne upp och ställer henne som ett föredöme både för alla som är i huset och alla som sedan får höra historien, medan den värden Simon handlöst placeras i skolbänken.

OJ!

”En av fariseerna bjöd hem honom på en måltid, och han gick dit och tog plats vid bordet. Nu fanns det en kvinna i staden som var en synderska. När hon fick veta att han låg till bords i fariséns hus kom hon dit med en flaska balsam och ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Hon vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde dem med sin balsam. Farisén som hade bjudit honom såg det och sade för sig själv: ”Om den mannen vore profet skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska.” Då sade Jesus till honom: ”Simon, jag har något att säga dig.” – ”Säg det, mästare”, sade han. ”Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När de inte kunde betala efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer att älska honom mest?” Simon svarade: ”Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.” – ”Du har rätt”, sade Jesus, och vänd mot kvinnan sade han till Simon: ”Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.” Och han sade till henne: ”Dina synder är förlåtna.” De andra vid bordet sade då för sig själva: ”Vem är han som till och med förlåter synder?” Men Jesus sade till kvinnan: ”Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.””

 

Sista gången

Allt vi gör, når någon gång, sin sista gång. Ibland vet vi om att det är sista gången. Andra gånger vet vi inte om det, och noterar det knappt förrän långt efteråt då vi plötsligt kommer att tänka ”det gjorde jag förDSCN0959r, men inte nu längre”.

I dag har jag hängt upp nytvättade fotbollskläder på tork och tänkt att det med stor sannolikhet var sista gången som jag gjorde det.

Jag minns när jag en gång för många år sedan sa ”När det är slut med fotbollen ska jag fira med tårta.” Jag sa inte så för att jag tyckte illa om barnens fotbollsintresse, eller för att det var ett problem med tvätten. Orsaken var att jag blev frustrerad över att tränings- och matchtider var så svåra att planera och ofta ändrades, vilket påverkade och styrde hela familjens förutsättningar till andra planeringar och aktiviteter. Nu är den tiden förbi. Jag kan se att fotbollen också har gett mycket gott till våra barn. Jag har inte längre behov av att fira med tårta.

Livet rullar vidare.

 

Där två hav möts

DSCN9479Den här sommaren besökte vi Skagens udde. Det var en fascinerande upplevelse. En liten stund var jag den person som stod allra längst ut och kände hur undervattensströmmarna förflyttade sanden under mina fötter. Fortfarande kan jag fundera över hur det kan komma sig att två hav kan mötas. Mitt förstånd säger mig, att om jag står på enDSCN9495 udde, och det blåser från ena hållet, så ska det vara frånlandsvind på andra sidan udden. Det ska inte kunna bli så, att det kommer vågor från bägge håll, som möts och slår ihop. Men precis så var det på Skagens udde och förundrad funderar jag fortfarande hur det kunde bli så.

Jag tänker att så måste också en demokrati vara. Det vore konstigt om alla, hela tiden skulle följa samma ”vind”. I folkhavet strömmar tankar under ytan.  När någon ”går mot strömmDSCN9504en” och står upp för ett annat tänkesätt så blir det vågkrockar och vattenskum. Kanske skulle det kännas lugnare utan det, men den reaktion och reflektion det väcker behövs för att forma vår framtid.

Är världen stor och Lasse liten?

När jag växte upp citerades fortfarande barnvisan om Lasse.

Världen är så stor, så stor, Lasse, Lasse liten! Större än du nånsin tror, Lasse, Lasse liten!

Helt klart har världen ”krympt” sedan dess. Kanske tiden också. Det är inte längre så avlägset, varken i tid och rum, det onda som har hänt, eller händer.DSCN9529

I denna sommar har jag stått i den primitiva sjukvårdsbunkern på Skagens norra spets och funderat hur det kan ha varit för den skadeskjutne soldaten i ockuperat land och för dansken som i skydd av mörker och dimma försökte hjälpa människor att fly över vattnen så fyllt av faror.

DSCN0007Jag har vandrat i förintelsemonumentet i centrala Berlin. Till att börja med ser det inte så stort ut, mer än möjligtvis på ytan, men när man vandrar in i det så förstår man att det är större, djupare,DSCN0003 högre, mörkare, än vad man först kunde ana.

Jag har sett det fysiska minnet av segregering och diskriminering och tänkt på hur Romer, Polacker, Mörkhyade, Handikappade och alla som inte benämndes Arier, blev utsatta för fruktansvärda kränkningar. Jag hinner knappt vända mig om förrän jag hör hur en judisk rabbin blir aDSCN0570ttackerad på öppen gata i Malmö. Tänker att vi behöver ett samhälle, en skola, en fostran som motverkar alla former av nedvärdering av andra människor.

Jag har suttit vid samma matbord som en tonårsflicka som i detta sommarlov har en klasskompis Ukraina och en annan i Irak. Bägge länderna på randen till krig.

Och du som läser det här, läser det en person skriver som i ekvatorns trakter har fått vård av samme läkare som med ena handen försöker lappa ihop människor, trasiga av våld, och med andra handen söker få världens opion att vakna och reagera mot Afrikas världskrig där många miljoner människor fått sätta livet till.

Nej, världen är inte så stor längre.

Och därför att världen inte är så stor, som vi trott, så är vårt handlande och våra val viktiga. De påverkar. Det är viktigt att vi röstar. Det är viktigt att vi handskas varsamt med vår miljö. Det är viktigt att i köp och ekonomiska placeringar fråga efter rättvisa och etiska principer. Det är viktigt att gör allt vad vi kan för att respektera andra människor och övervinna ovänskap. Det sätter spår. Det påverkar.

 

Denna sommar (2014)

Vilken sommar vi har haft. VDSCN0882isserligen var det en kall sommar från skolavslutningsdagen till min sista jobbardag. Men från  min första semesterdag och till nu har det varit en helt otrolig sommar. En barndomens ”evighets-sommar” med lek, sol och vatten.  Endast med korta uppehåll av något livgivande åskregn

Mycket har temperaturen legat på mellan + 26 till + 34 från norra Sverige och långt ner i Europa. Jag njuter av att få finnas mitt i naturen, att vara en del av elementen. Därför är jag glad, att jag bor nära olika sjöar och tjänar. Många dagar har vi kunnat unna oss simturer både en och två gånger. Vattentemperaturen har legat på mellan 24 och 28. Det är ren och skär Skönhet, när solstrålarna glittrar i vattenytan och lyser upp strand, klipphällar, skogskant och bergen runt sjön. Ljud som fågelsång, vindbrus och det stilla plaskandet av simtagen är som en vacker musikalisk komposition.

Önskar samma grad av liv, frihet och helande till folket som lider under krigssituation i Ukrania, Palestina/Israel och Irak. Till de som flyr för sina liv i Syrien. Till de DSCN0930kidnappade skolflickorna i Nigerias djungler. Till människor som lever under förtryck eller behandlas som varor. De som fysiskt påverkas av den stora skogsbranden i Västmanland. Och till den lilla nykläckta svalungen som fallit ur sitt bo.

Så ännu underbarare skönheten skulle vara om man visste att övervåld och lidande hade nått sitt slut.

 

Tyst dag / glädjedag

Det jag har upplevt i dag, det unnar jag flera att få uppleva.

Vad har det då varit för märklig upplevelse? En stor fest? Ett äventyr? En resa?

Egentligen ingenting av det. Jag hade bara lovat mig själv, att låta semesterns första dag få bli en ”tyst dag”. En dag fri från ”göra”. En media-ransonerad dag. En dag utan sällskap. En dag för reflektion och eftertanke. Och jag har tänkt på det som en ”glädje-dag”. Att sedan sommaren dessutom gav mig en av sina bästa dagar, blev naturligtvis ett plus.

Dagens stora upplevelse bestod bara i att jag packade min ryggsäck med vattenflaska, böcker; bl.a. min bibel, papper och penna, en givande CD, badkläder och kamera, och cyklade till en ensam strand, tyst på röster, och struntade i klockan.

DSCN9234DSCN9151DSCN9222Och jag tycker inte att jag har varit ensam. Jag har varit med mig själv och med min Gud, och jag har trivts med den samvaron. Det har varit en glad dag.

DSCN9148DSCN9218

 

Nu är det gjort

Jag har förberett och tänkt. Jag har fokuserat, satsat, och planerat.

Och nu är det gjort!

När barnen hade vuxit ur de första barnskorna och behövde mer utrymme, lämnade jag och min man, övervåningen i huset, till dem. För oss själva slog vi upp en mellanvägg i stora rummet på nedervåningen, och gjorde oss ett sovrum ”i kammaren” innanför köket. Så har vi haft det under barnens tonårstid. Det var bäst. För den tiden. Men åren går! Det är nu sex år sedan den äldste flyttade ut, mellanbarnet någonstans där mitt emellan och nu närmar det sig för den yngste.

Inför den yngstes student, blev mitt fokus att kunna inbjuda till fest hemma i vårt eget hus. (Vi har varit tacksamma för möjligheten att ha våra stora fester antingen i vår kyrka eller hos svärmor, men det är ändå något speciellt att få bjuda in till fest i sitt eget hem också.) Så i flera månader har vi arbetat hårt; rivit mellanvägg, burit runt grejer, målat, tapetserat och till sist; planerat festen.

DSCN8835Och fest har vi nu haft. En fantastisk fest. Jag räknade till 62 personer (inklusive oss själva) som kom och var med. Var och en med sin goa eftervärme.

Så nu är det gjort.

Och vad blir det då? Fritt fall? Ättestupan?

Vi planerar att till hösten ger sig den siste i väg. Då är det, vi två, kvar här hemma. Det hus som har varit litet, börjar kännas ganska stort. Den svårstädade hallen, full med skor, jackor och väskor, blir plötsligt inte alls så trång. Behovet av städning, som jag genom åren tjatat om, och gjort listor på, inte längre så påträngande.

Detta är en tid för omorientering. Tiden går inte bromsa in och stanna upp. Det är bara att följa med. Naturligtvis innebär det en sorg, att inte längre vara så behövd och efterfrågad, men det är också en frihet och nya möjligheter. Så då gäller det att hitta dom.

När jag fyllde 14 år, fick jag av min storasyster, en liten preseDSCN8862ntbok med titeln
En vän är någon som tycker om Dig. Boken sägar att man inte ska ha så bråttom och rusa omkring så mycket, utan att ”man måste röra sig sakta och se sig noga omkring, för att märka att någon ler mot en på ett särskilt sätt”. Det kanske är så med detta också. Det gäller att vara observant på vad som kan ge mig meningsfullhet, glädje och inspiration i fortsättningen.

Tiden som familj, med hemmaboende barn, är strax förbi. Vad gömmer sig ”bakom nästa hörn”?

Kanske jag, just nu, börjar med att gå ut till trädgårdsland och växthus……

:-)

 

Sängläge med tacksamhet

DSCN8595Ibland tyckte min mamma ”Jag jobbar när jag har 39 och Han är utslagen när han har 37,5″, och så flinade vi lite åt ”det svaga könet”. Det är lite pinsamt, men bara att erkänna, att vad det anbelangar, är jag mera lik min pappa än min mamma. Och lika förvånad blir jag nog varje gång, hur styrka och lust så snabbt kan vändas i matthet.

Rent generellt så är nog vi svenskar ett strävsamt och troget folk som inte så gärna vill stanna hemma från jobbet för en förkylnings skull. I och för sig har vi olika jobb, men var drar vi gränsen när vi, i våra jobb, möter och jobbar nära många andra människor? Är idealet att ”vara trogen” och jobba på trots snor, hosta och matthet? Eller är kotymen att i omtanke för de andra och i omsorg för sig själv så stannar vi hemma en eller ett par dagar, till dess att smittan avtar och krafterna återvänder?

I går när förkylningen kom, tog jag en rejäl tupplur när jag kom hem från jobbet, men sedan satte jag igång och röja och arbeta här hemma, ända till dess att jag fick feberfrossa och upptäckte att jag låg på 37,7, (En så hög feber!!!!!!) och faktiskt blev jag lite skraj, för det finns ju också något som heter ”att lyssna till kroppens signaler”.

Så här ligger jag nu, och skäms faktiskt lite, för jag vet, att på jobbet blir det en tuff dag, och min frånvaro gör att det blir tyngre för dom andra. (Gör man fel när man stannar hemma?) Till råga på allt så är det en strålande försommardag och det finns så mycket ”göra” som väntar på att bli gjort förutom att karensdagen sänker min lön en hel del. Vi tycker, att vi som jobbar så nära andra människor, vilka kan bli smittade i sin tur, inte borde ha karensdag.

Jag känner något annat också. Det är en stor tacksamhet att jag bor i ett land och ingår i ett system, där jag inte förlorar mer än vad jag gör, på att vara hemma från jobbet några dagar. Tänk att det är helt okey att jag stannar hemma med min snoriga näsa. Det är något att vara glad för. Jag är också så tacksam till mina arbetskamrater, för vi har en atmosfär av att vi är mån om varandra och ställer upp för varandra. Klart det blir slit, men mår någon av oss inte bra, då tar vi det, för att denne ska få bli frisk igen. Det är något att känna stor tacksamhet för!

Förnöjt kryper jag i säng igen, blundar för den strålande vårsolen, och sover en stund till.

Slitage

 

DSCN8576Utan tvivel är Bibeln min mest slitna bok. Visserligen är den i konstskinn, men jag tycker att det vore trevligt om den höll sig snygg mer än de åtta år jag i huvudsak läst just i denna bibel. Jag skryter inte med läsandet, men Bibeln är ändå en bok, som för mig, har ett större värde, än det historiska.

I morse när jag vaknade kom jag att intressera mig för författaren Johannes. I sin bok, som kallas Evangeliet enligt Johannes, nämner han sig själv mycket sparsamt. Faktum är att han inte nämner sig själv en enda gång förrän han tvingas att göra det för sammanhangets skull, och då gör han det under täcknamn. Den formulering som han väljer att använda om sig själv blir ”den, som Jesus älskade”. Det finns inget som talar för att Johannes favoriserades framför dom andra. Däremot verkar det som att Johannes relaterade sin självbild till en upptäckt som han hade gjort.

Dom andra två som vuxit upp i samma område och som också författade ett varsitt evangelium, Matteus och Markus, såg alltid Johannes som nummer två, i skuggan av sin äldre bror Jakob. Det är bara den fjärde evangelisten, Lukas, som utifrån, granskar och skriver om det som hänt, som snubblar över vilken av de två bröderna, Jakob eller Johannes, som ska nämnas först. De övriga tre, inte Johannes själv, vet också att berätta om när Johannes kommer med de dumma frågorna och förslagen, som orsakar att han får offentlig tillrättavisning. Johannes själv hoppar över de händelserna och fokuserar på att vara en som är älskad. Den känslan visade sig extra tydligt när livet blev tufft och sattes på sin spets. Eller åtminstone är det då, som han använder den formuleringen om sig själv, när ”livet gick revy”, när sinnena skärptes och detaljerna blev knivskarpa; vid sista måltiden, vid korset, vid graven och sedan vid sjön när det i alla fall visade sig att Jesus levde.

Vi kan inte förstå djupet i kärleken om vi inte inser att den person som älskar oss, vet vem vi är. Vi kan luras att tro, att den andre älskar, den person vi låtsas att vara, och inte den vi faktiskt är. (Omformulerat citat från Handbok för livet.) Johannes hade upptäckt att Jesu kärlek till honom, var sådan att han inte behövde låtsas, och jag tror, att det var det, som så småningom fick honom att resa sig från att vara nummer två, till att själv bli en person som var Någon, som hade något att berätta.

Jag lovar, att slita på Bibel-boken, kan ge en hel del bärande tankar. (Fast jag önskade att konstskinnet skulle hålla för lite mer påfrestning.)