Category Archives: Just nu – reflektion

En tanke som jag snubblar över och fångar upp, mitt, där jag går fram i min tid.

Sista gången

Allt vi gör, når någon gång, sin sista gång. Ibland vet vi om att det är sista gången. Andra gånger vet vi inte om det, och noterar det knappt förrän långt efteråt då vi plötsligt kommer att tänka ”det gjorde jag förDSCN0959r, men inte nu längre”.

I dag har jag hängt upp nytvättade fotbollskläder på tork och tänkt att det med stor sannolikhet var sista gången som jag gjorde det.

Jag minns när jag en gång för många år sedan sa ”När det är slut med fotbollen ska jag fira med tårta.” Jag sa inte så för att jag tyckte illa om barnens fotbollsintresse, eller för att det var ett problem med tvätten. Orsaken var att jag blev frustrerad över att tränings- och matchtider var så svåra att planera och ofta ändrades, vilket påverkade och styrde hela familjens förutsättningar till andra planeringar och aktiviteter. Nu är den tiden förbi. Jag kan se att fotbollen också har gett mycket gott till våra barn. Jag har inte längre behov av att fira med tårta.

Livet rullar vidare.

 

Där två hav möts

DSCN9479Den här sommaren besökte vi Skagens udde. Det var en fascinerande upplevelse. En liten stund var jag den person som stod allra längst ut och kände hur undervattensströmmarna förflyttade sanden under mina fötter. Fortfarande kan jag fundera över hur det kan komma sig att två hav kan mötas. Mitt förstånd säger mig, att om jag står på enDSCN9495 udde, och det blåser från ena hållet, så ska det vara frånlandsvind på andra sidan udden. Det ska inte kunna bli så, att det kommer vågor från bägge håll, som möts och slår ihop. Men precis så var det på Skagens udde och förundrad funderar jag fortfarande hur det kunde bli så.

Jag tänker att så måste också en demokrati vara. Det vore konstigt om alla, hela tiden skulle följa samma ”vind”. I folkhavet strömmar tankar under ytan.  När någon ”går mot strömmDSCN9504en” och står upp för ett annat tänkesätt så blir det vågkrockar och vattenskum. Kanske skulle det kännas lugnare utan det, men den reaktion och reflektion det väcker behövs för att forma vår framtid.

Är världen stor och Lasse liten?

När jag växte upp citerades fortfarande barnvisan om Lasse.

Världen är så stor, så stor, Lasse, Lasse liten! Större än du nånsin tror, Lasse, Lasse liten!

Helt klart har världen ”krympt” sedan dess. Kanske tiden också. Det är inte längre så avlägset, varken i tid och rum, det onda som har hänt, eller händer.DSCN9529

I denna sommar har jag stått i den primitiva sjukvårdsbunkern på Skagens norra spets och funderat hur det kan ha varit för den skadeskjutne soldaten i ockuperat land och för dansken som i skydd av mörker och dimma försökte hjälpa människor att fly över vattnen så fyllt av faror.

DSCN0007Jag har vandrat i förintelsemonumentet i centrala Berlin. Till att börja med ser det inte så stort ut, mer än möjligtvis på ytan, men när man vandrar in i det så förstår man att det är större, djupare,DSCN0003 högre, mörkare, än vad man först kunde ana.

Jag har sett det fysiska minnet av segregering och diskriminering och tänkt på hur Romer, Polacker, Mörkhyade, Handikappade och alla som inte benämndes Arier, blev utsatta för fruktansvärda kränkningar. Jag hinner knappt vända mig om förrän jag hör hur en judisk rabbin blir aDSCN0570ttackerad på öppen gata i Malmö. Tänker att vi behöver ett samhälle, en skola, en fostran som motverkar alla former av nedvärdering av andra människor.

Jag har suttit vid samma matbord som en tonårsflicka som i detta sommarlov har en klasskompis Ukraina och en annan i Irak. Bägge länderna på randen till krig.

Och du som läser det här, läser det en person skriver som i ekvatorns trakter har fått vård av samme läkare som med ena handen försöker lappa ihop människor, trasiga av våld, och med andra handen söker få världens opion att vakna och reagera mot Afrikas världskrig där många miljoner människor fått sätta livet till.

Nej, världen är inte så stor längre.

Och därför att världen inte är så stor, som vi trott, så är vårt handlande och våra val viktiga. De påverkar. Det är viktigt att vi röstar. Det är viktigt att vi handskas varsamt med vår miljö. Det är viktigt att i köp och ekonomiska placeringar fråga efter rättvisa och etiska principer. Det är viktigt att gör allt vad vi kan för att respektera andra människor och övervinna ovänskap. Det sätter spår. Det påverkar.

 

Denna sommar (2014)

Vilken sommar vi har haft. VDSCN0882isserligen var det en kall sommar från skolavslutningsdagen till min sista jobbardag. Men från  min första semesterdag och till nu har det varit en helt otrolig sommar. En barndomens ”evighets-sommar” med lek, sol och vatten.  Endast med korta uppehåll av något livgivande åskregn

Mycket har temperaturen legat på mellan + 26 till + 34 från norra Sverige och långt ner i Europa. Jag njuter av att få finnas mitt i naturen, att vara en del av elementen. Därför är jag glad, att jag bor nära olika sjöar och tjänar. Många dagar har vi kunnat unna oss simturer både en och två gånger. Vattentemperaturen har legat på mellan 24 och 28. Det är ren och skär Skönhet, när solstrålarna glittrar i vattenytan och lyser upp strand, klipphällar, skogskant och bergen runt sjön. Ljud som fågelsång, vindbrus och det stilla plaskandet av simtagen är som en vacker musikalisk komposition.

Önskar samma grad av liv, frihet och helande till folket som lider under krigssituation i Ukrania, Palestina/Israel och Irak. Till de som flyr för sina liv i Syrien. Till de DSCN0930kidnappade skolflickorna i Nigerias djungler. Till människor som lever under förtryck eller behandlas som varor. De som fysiskt påverkas av den stora skogsbranden i Västmanland. Och till den lilla nykläckta svalungen som fallit ur sitt bo.

Så ännu underbarare skönheten skulle vara om man visste att övervåld och lidande hade nått sitt slut.

 

Tyst dag / glädjedag

Det jag har upplevt i dag, det unnar jag flera att få uppleva.

Vad har det då varit för märklig upplevelse? En stor fest? Ett äventyr? En resa?

Egentligen ingenting av det. Jag hade bara lovat mig själv, att låta semesterns första dag få bli en ”tyst dag”. En dag fri från ”göra”. En media-ransonerad dag. En dag utan sällskap. En dag för reflektion och eftertanke. Och jag har tänkt på det som en ”glädje-dag”. Att sedan sommaren dessutom gav mig en av sina bästa dagar, blev naturligtvis ett plus.

Dagens stora upplevelse bestod bara i att jag packade min ryggsäck med vattenflaska, böcker; bl.a. min bibel, papper och penna, en givande CD, badkläder och kamera, och cyklade till en ensam strand, tyst på röster, och struntade i klockan.

DSCN9234DSCN9151DSCN9222Och jag tycker inte att jag har varit ensam. Jag har varit med mig själv och med min Gud, och jag har trivts med den samvaron. Det har varit en glad dag.

DSCN9148DSCN9218

 

Nu är det gjort

Jag har förberett och tänkt. Jag har fokuserat, satsat, och planerat.

Och nu är det gjort!

När barnen hade vuxit ur de första barnskorna och behövde mer utrymme, lämnade jag och min man, övervåningen i huset, till dem. För oss själva slog vi upp en mellanvägg i stora rummet på nedervåningen, och gjorde oss ett sovrum ”i kammaren” innanför köket. Så har vi haft det under barnens tonårstid. Det var bäst. För den tiden. Men åren går! Det är nu sex år sedan den äldste flyttade ut, mellanbarnet någonstans där mitt emellan och nu närmar det sig för den yngste.

Inför den yngstes student, blev mitt fokus att kunna inbjuda till fest hemma i vårt eget hus. (Vi har varit tacksamma för möjligheten att ha våra stora fester antingen i vår kyrka eller hos svärmor, men det är ändå något speciellt att få bjuda in till fest i sitt eget hem också.) Så i flera månader har vi arbetat hårt; rivit mellanvägg, burit runt grejer, målat, tapetserat och till sist; planerat festen.

DSCN8835Och fest har vi nu haft. En fantastisk fest. Jag räknade till 62 personer (inklusive oss själva) som kom och var med. Var och en med sin goa eftervärme.

Så nu är det gjort.

Och vad blir det då? Fritt fall? Ättestupan?

Vi planerar att till hösten ger sig den siste i väg. Då är det, vi två, kvar här hemma. Det hus som har varit litet, börjar kännas ganska stort. Den svårstädade hallen, full med skor, jackor och väskor, blir plötsligt inte alls så trång. Behovet av städning, som jag genom åren tjatat om, och gjort listor på, inte längre så påträngande.

Detta är en tid för omorientering. Tiden går inte bromsa in och stanna upp. Det är bara att följa med. Naturligtvis innebär det en sorg, att inte längre vara så behövd och efterfrågad, men det är också en frihet och nya möjligheter. Så då gäller det att hitta dom.

När jag fyllde 14 år, fick jag av min storasyster, en liten preseDSCN8862ntbok med titeln
En vän är någon som tycker om Dig. Boken sägar att man inte ska ha så bråttom och rusa omkring så mycket, utan att ”man måste röra sig sakta och se sig noga omkring, för att märka att någon ler mot en på ett särskilt sätt”. Det kanske är så med detta också. Det gäller att vara observant på vad som kan ge mig meningsfullhet, glädje och inspiration i fortsättningen.

Tiden som familj, med hemmaboende barn, är strax förbi. Vad gömmer sig ”bakom nästa hörn”?

Kanske jag, just nu, börjar med att gå ut till trädgårdsland och växthus……

:-)

 

Sängläge med tacksamhet

DSCN8595Ibland tyckte min mamma ”Jag jobbar när jag har 39 och Han är utslagen när han har 37,5″, och så flinade vi lite åt ”det svaga könet”. Det är lite pinsamt, men bara att erkänna, att vad det anbelangar, är jag mera lik min pappa än min mamma. Och lika förvånad blir jag nog varje gång, hur styrka och lust så snabbt kan vändas i matthet.

Rent generellt så är nog vi svenskar ett strävsamt och troget folk som inte så gärna vill stanna hemma från jobbet för en förkylnings skull. I och för sig har vi olika jobb, men var drar vi gränsen när vi, i våra jobb, möter och jobbar nära många andra människor? Är idealet att ”vara trogen” och jobba på trots snor, hosta och matthet? Eller är kotymen att i omtanke för de andra och i omsorg för sig själv så stannar vi hemma en eller ett par dagar, till dess att smittan avtar och krafterna återvänder?

I går när förkylningen kom, tog jag en rejäl tupplur när jag kom hem från jobbet, men sedan satte jag igång och röja och arbeta här hemma, ända till dess att jag fick feberfrossa och upptäckte att jag låg på 37,7, (En så hög feber!!!!!!) och faktiskt blev jag lite skraj, för det finns ju också något som heter ”att lyssna till kroppens signaler”.

Så här ligger jag nu, och skäms faktiskt lite, för jag vet, att på jobbet blir det en tuff dag, och min frånvaro gör att det blir tyngre för dom andra. (Gör man fel när man stannar hemma?) Till råga på allt så är det en strålande försommardag och det finns så mycket ”göra” som väntar på att bli gjort förutom att karensdagen sänker min lön en hel del. Vi tycker, att vi som jobbar så nära andra människor, vilka kan bli smittade i sin tur, inte borde ha karensdag.

Jag känner något annat också. Det är en stor tacksamhet att jag bor i ett land och ingår i ett system, där jag inte förlorar mer än vad jag gör, på att vara hemma från jobbet några dagar. Tänk att det är helt okey att jag stannar hemma med min snoriga näsa. Det är något att vara glad för. Jag är också så tacksam till mina arbetskamrater, för vi har en atmosfär av att vi är mån om varandra och ställer upp för varandra. Klart det blir slit, men mår någon av oss inte bra, då tar vi det, för att denne ska få bli frisk igen. Det är något att känna stor tacksamhet för!

Förnöjt kryper jag i säng igen, blundar för den strålande vårsolen, och sover en stund till.

Slitage

 

DSCN8576Utan tvivel är Bibeln min mest slitna bok. Visserligen är den i konstskinn, men jag tycker att det vore trevligt om den höll sig snygg mer än de åtta år jag i huvudsak läst just i denna bibel. Jag skryter inte med läsandet, men Bibeln är ändå en bok, som för mig, har ett större värde, än det historiska.

I morse när jag vaknade kom jag att intressera mig för författaren Johannes. I sin bok, som kallas Evangeliet enligt Johannes, nämner han sig själv mycket sparsamt. Faktum är att han inte nämner sig själv en enda gång förrän han tvingas att göra det för sammanhangets skull, och då gör han det under täcknamn. Den formulering som han väljer att använda om sig själv blir ”den, som Jesus älskade”. Det finns inget som talar för att Johannes favoriserades framför dom andra. Däremot verkar det som att Johannes relaterade sin självbild till en upptäckt som han hade gjort.

Dom andra två som vuxit upp i samma område och som också författade ett varsitt evangelium, Matteus och Markus, såg alltid Johannes som nummer två, i skuggan av sin äldre bror Jakob. Det är bara den fjärde evangelisten, Lukas, som utifrån, granskar och skriver om det som hänt, som snubblar över vilken av de två bröderna, Jakob eller Johannes, som ska nämnas först. De övriga tre, inte Johannes själv, vet också att berätta om när Johannes kommer med de dumma frågorna och förslagen, som orsakar att han får offentlig tillrättavisning. Johannes själv hoppar över de händelserna och fokuserar på att vara en som är älskad. Den känslan visade sig extra tydligt när livet blev tufft och sattes på sin spets. Eller åtminstone är det då, som han använder den formuleringen om sig själv, när ”livet gick revy”, när sinnena skärptes och detaljerna blev knivskarpa; vid sista måltiden, vid korset, vid graven och sedan vid sjön när det i alla fall visade sig att Jesus levde.

Vi kan inte förstå djupet i kärleken om vi inte inser att den person som älskar oss, vet vem vi är. Vi kan luras att tro, att den andre älskar, den person vi låtsas att vara, och inte den vi faktiskt är. (Omformulerat citat från Handbok för livet.) Johannes hade upptäckt att Jesu kärlek till honom, var sådan att han inte behövde låtsas, och jag tror, att det var det, som så småningom fick honom att resa sig från att vara nummer två, till att själv bli en person som var Någon, som hade något att berätta.

Jag lovar, att slita på Bibel-boken, kan ge en hel del bärande tankar. (Fast jag önskade att konstskinnet skulle hålla för lite mer påfrestning.) 

 

Han kommer igen! :-)

Jag är glad att jag i dag ska få åka till flygplatsen och hämta hem min man, min bäste vän, min livskamrat, min älskade. Visst har vi olika åsikter och kan t.o.m. bråka ibland, men det har påverkat mig mer än vad jag trodde att det skulle göra, att under tre veckor ha honom så långt borta. I dag kommer han hem! Precis på Kristi himmelfärds dag 2014.

I Bibelns berättelse står det att de vänner som stod där, och såg Jesus lyftas upp till himmelen, fick informationen att han en dag ska komma tillbaka.

Alla sammanhang har sina uttryck och sin vokabulär; dom tekniska har sina, läkarvetenskapen har sina, skolforskning sina och kyrkan och tron har sin. Är man inte van att röra sig i dom termerna, kan det låta främmande…..och kanske lite skrämmande.

En gång, i en gudstjänst, kom frågan om vem Jesus är. Nerifrån publiken kom olika svar med termer ur den kristna tron. Vägen. Sanningen. Livet. Guds son. Frälsaren. Min frälsare. Den som svarar så och är van vid termologin tycker att det är mycket innehåll i de orden men för den oinsatte kan de vara svåra att förstå. Men så kom ett svar till. Ett svar som har fascinerat mig och fyllt mig med nyfikenhet vad den person, som sa det, tänkte och hade upplevt. ”Jesus är någon som jag tror finns.”

Jesus är någon som jag tror kommer igen.

Men……men tror jag verkligen det? Jag som inte alls, varken tänker eller pratar om Gud där jag stressar runt, blir trött och arg och irriterad. ….och att han skulle komma igen????
Hur skulle det gå till? Det låter främmande och skrämmande!

Ja, så är det. Och ändå…..

Vid ett par, tre tillfällen, har jag faktiskt, utan att egentligen ha tankarna åt det hållet, blivit överraskad av något, plötsligt tänkt tanken ”Han kommer nu!”………och fyllts av en så stark känsla av glädje som jag inte riktigt trott mig själv om. Det hände mig faktiskt så sent som i lördags. Jag kom bilande norrifrån och möttes av det sken och molnfenomen som kan uppstå i atmosfären när det är väderbyte på gång. Plötsligt bröt solen igenom väldigt stark. Det har varit vardagar och stress emellan, men jag kan fortfarande känna den där inre värmen som jag kände just då när tanken att ”han kommer” plötsligt kom. Hur delar man med sig utav det?

Han kommer igen.

Idag ska jag åka och hämta hem min man. Sedan är vi tillsammans igen. Det är glädje!

Vila resten av helgen

”Göra” står på kö även jobblediga dagar. Efter en sådan, fysiskt ansträngande lördag, slog sig mannen ner vid middagsbordet och utbrast med en suck. ”Nu ska jag vila, resten av helgen”.

I mitt jobb, i barngrupp, är jag aldrig ensam (mer än möjligtvis några minuter i personalrummet). Ljud, ord och samtal flödar ständigt. Oförutsedda händelser och behov av snabba beslut och lösningar står ofta på kö. Med den bakgrunden, är vila för mig, att stänga av ljud och intryck. Att få tyst.

Vi människor är sociala varelser och det är viktigt att inse att vi aldrig med pengar och prylar kan ersätta vårt djupa behov av att få vara i relation med andra. Är man människa, så är relationer viktiga. Och i vår tid har förmågan att socialisera hamnat högt på meritlistan.

 

När jag efter arbetsdagen/arbetsveckan säger ”nu känner jag mig umgängestrött”, är det inte vikten av att vara en del i ett sammanhang och vårda sina relationer som jag motsätter mig. Egentligen tvärt om. För att jag ska orka ge och ta emot, i relationen med min omgivning, så har jag stort behov av, att emellanåt, få bara vara med mig själv och/eller med min familj.

När mannen sa att han ville vila resten av helgen, såg jag, utifrån mitt perspektiv, på vad jobb och vila är, en helg helt utan umgänge. Och kände att det inte var så jag ville ha just denna helg.

 

Men vänta nu här…….

…….nu får vi stoppa bandet och fundera en stund…….

 

Min man jobbar inte med barn. Min man jobbar med rör, ledningar, apparater och maskiner. Dom är inte så där väldigt språksamma. Kan jag tro. Fysiskt tunga kan dom vara. Ansträngande för kroppen kan det bli att dra och skruva i trånga miljöer.

”Vad är vila för dig?” kom jag på att fråga och svaret löd ”Att sitta ned och prata med folk”.

”……och du, mamma, kan ge dig ut och jobba i trädgården, när du ska vila” kontrade den lyssnande tonåringen.

 

Jag har aldrig varit där, men jag har hört att mäns bastu, är en plats för samvaro och många givande samtal. Det är där man möts och pratar. Jag tänkte på det när jag sist var på badhuset och vi låg två kvinnor, på en varsin bänk, och njöt….av ordfrihet och tystnad.

 

Det är kanske dags att vi reviderar talesättet att kvinnor pratar så mycket. Det kom nog från en tid då män var ute i arbetsliv och kvinnor var hemma med ordfattigt hushållsarbete. Klart de behövde uttrycka sig när det fanns någon att prata med.

 

Vad vi människor behöver, är nog helt enkelt balans. Även balans mellan avskildhet och gemenskap. För den balansens skull behöver vi pricka in tider av vila.