Author Archives: Skribent

Ej enahanda

Vad man än kan säga, så inte är mina dagar enformiga eller variationslösa. Varken på jobbet, eller på fritiden.

På jobbet är jag i barngrupp. Över 20 barn är lika med 40 händer, 40 fötter och 100 viljor. Med andra ord är det inte händelselöst och monotont.

Efter arbetsdagen tar fritiden vid.

I dag hälsade jag först på en äldre person i vår by med en jultidning och en julhälsning från vår kyrka. Hemma igen sopsorterade jag, gjorde en spenatpaj till middag, handlade livsmedel och knyckte mig en liten tupplur. Sedan bytte jag om till snickarbyxor, tog skruvdragaren och skruvade takregel i vårt bygge.

Efter det blev det vanlig hushållssysslor; disk och tvätt, innan jag prioriterade tid för julplanering.

”När livet är som bäst …………då är det möda och fåfänglighet” säger Predikaren.

 

Jag tror, att den dag, man inte har förmåga för, eller står utanför, det brusande livet, då saknar man det.

Tänk om de sluppit få fredspris

I morgon delas Nobels fredspris ut i kampen mot sexuellt våld.

Två värdiga fredspristagare!

Absolut!

Men ännu starkare vore, om det aldrig hade behövts delas ut något fredspris, om ingen människa, någonsin, kom på idéen, att i onda syften, röra någon annans kropp.

Tänk om de två, hade kunnat leva sina liv, i sitt sammanhang, i fred och i trygghet.

Naturligtvis är det två starka personligheter, som ändå i sin närmiljö, spridit värme och rättvisa, men då hade de sluppit träda upp på världens scener för att sprida information om politisk orättvisa och grymheter med makt och pengar som drivkrafter.

Absolut är det en ära, i att få Nobels fredspris och folks applåder, men jag förstår, att de ännu mer hade önskat att aldrig hade drivits till den situation för nödvändig kamp för rättvisa, som de nu står i.

Räkna per person

I somras när vi bilade genom Sverige, lyssnade vi samtidigt på Hans Roslings bok Hur jag lärde mig förstå världen. Ärligt talat, blev vi så inne i lyssnandet, att vi vid två tillfällen körde rejält fel och förlängde resan en del.

Vi fann lyssnandet mycket intressant. Inte minst för igenkänningsfaktorer som vi personligen kunde relatera till. (Bl.a. flyttade han med sin familj från Sverige för att under några år bo och arbeta i Mocambique, Vi i Kongo, med de kulturmöten och kulturkrockar som en sådan förflyttning måste innebära.)

En av hans berättelser som satte sig i mitt minne, var när han återgav ett sammanhang där representanter från många länder möttes kring klimatfrågan. Någon av västländernas representanter talade om sin egen utveckling och miljömedvetenhet med stora ord och pekade ut Indien och Kina som de stora syndarna. En av dessa länders representanter svarade med att återkoppla till den klimatpåverkan västvärldens utveckling hade påbörjat, sedan hade han fortsatt med att säga ”Vi förlåter er för ni visste inte bättre – men från och med nu, räknar vi per person”.

(Detta fritt citerat ur minnet, men jag kan rekommendera egen läsning av boken.)

Vanlig första-advent-lördag

Om någon undrar vad paret Bylund gjort en sådan här första-advent-lördag, så kan jag tala om att det inte varit något speciellt.

Bara vanliga hemma-sysslor.

Mannen har varit inne vid spisen och kokat buljong. Frun har hållit till ute på gården och tvättat av bilarna.

Bara som det ska vara!!!!

 

”Den som inte har råd med soppkök, ska heller inte predika”

Om du är med i en frikyrka, måste du betala 10 % av din lön då? Den frågan har mött mig ibland. Det är bra att människor ställer frågor. Det öppnar för reflektion.

I Bibelns tidigare del (Gamla testamentet) var det en praktik att ge en tiondel av sin avkastning/inkomst. Bl.a. finns att läsa När du – – samlat ihop allt tionde av din skörd och gett det till leviterna (=de som hade ansvar att sköta lokal och gudstjänstservice, – undertecknads kommentar), invandrarna, de faderlösa och änkorna, så att de har kunnat äta sig mätta i dina städer, skall du säga inför Herren, din Gud: ”- – jag har gjort allt som du har befallt mig. Se ner från – –  från himlen, och välsigna den mark du har gett oss ” (5 Mos.26:12-15)

Ett annat citat som jag växte upp med är ”Kom med hela tiondet till förrådshuset, så att det finns mat i mitt hus. Sätt mig på ett sådant prov, säger Herren Sebaot, då kommer jag att öppna himlens fönster och låta ymnig välsignelse strömma ner över er.” (Mal.3:10) Även när det var ekonomiskt tufft för mina föräldrar såg jag hur de prioriterade att lägga en tiondel av inkomsten i kollekten. Dock hörde jag dem diskutera om de skulle räkna från brutto- eller nettolön.

Liksom jag i ett tidigare inlägg skrev i tacksamhet kring den kommunala service och sociala välfärd som vi får del av tack vare att vi betalar in skatter från vår lön, behövs det inkomster i andra sammanhang som vill bedriva någon form av verksamhet.

Jag är uppväxt med frivilligheten, men också självklarheten, att lägga sin slant och sedan även delta i beslut vad församlingen gör med sina hopsamlade pengar. Det var p g a denna sin erfarenhet att ha ett system för praktisk utövad demokrati som fackföreningsrörelserna i sitt bildande hämtade kunskap från väckelserörelsen.

Om alla medlemmar verkligen ”la sitt tionde” skulle många kyrkor kunna vara mycket mer vitala i sin verksamheter. Kanske fler artister som fått sin första scenvana på kyrkans estrad skulle kunna få lön för sina förmågor även inom kyrkans verksamhet. Kanske ännu fler konstfärdigheter skulle få plats. Kanske kyrkorna skulle kunna bli ännu bättre på att hjälpa människor ur fattigdom och social misär. Personligen anser jag att en kyrka, i sin tur, bör ge minst 10% av sin omsättning till katastrofhjälp, bistånd eller självhjälp till människor som på det sättet ”kan komma på fötter”.

I dag är vi svenskar mer individualistiska än för hundra år sedan. Där vi då såg gruppen och gemensamma beslut viktiga, prioriterar vi i dag de personliga ställningstagandet. Säkert på både gott och ont. Översatt i ”tiondegivande” betyder det att den lokala församlingen har lägre omsättning att röra sig med, och att olika medlemmar tänker att de ger av sina tillgångar, men att de gör egna – i stället för gemensamma – beslut var slanten ska gå.

I den första kyrkans tid uppstod ett vänortsutbyte. En kyrka som bodde i ett sammanhang med högre välstånd, genomförde en organiserad hjälpinsamling. Några personer de litade på fick förtroendet att förmedla hjälpen till en plats där de för tillfället hade det svårt och behövde hjälpen. I ett brev angående denna insamling skrev Paulus ”Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har. Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. – – –  Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.” (1 Kor. kap.8-9)

Nej, jag måste inte betala 10% av min lön för att vara med i en frikyrka. Men om jag har sett att det finns en fördel i det tänkandet, då får jag göra det.

(Rubriken är ett lösryckt citat som jag såg i förbigående.)

Återanvända

59 år! Så länge har jag levat. Min uppväxt var inte konsumtionssamhället och slit och släng. Att vara försiktig med resurserna och att återanvända, tillhörde förutsättningarna. Inte minst min mamma, gick före med gott exempel.

Åren har gått, tiderna förändrats, och det har blivit allt enklare att köpa nytt. Ibland har jag undrat om jag varit tokig, när jag inte kunnat med att slänga trasiga väskor och kläder utan att först sprätta ur och ta vara på hela blixtlås.

Men tänk att min blixtlås-påse kan komma till användning även år 2018!!!!!

Med lite pill och kvällsgöra kan jag nu använda min sko ännu en tid och mannen är nöjd att kunna fortsätta använda sin ryggsäck. (Det var faktiskt hål i sulan också, men det kunde mannen fixa med lite gummilim. Helt perfekt!)

Och tänk, det börjar bli modernt igen att göra så här. Rogivande, modernt och högst nödvändigt för klimatet.

”Det är häftigt att betala skatt”

Läser i en gammal artikel i Svenska Dagbladet (juli 2013) att Mona Sahlin lär ha sagt rubrikcitatet. Artikelförfattaren Per Schlingmann fortsätter ”Att bidra till det gemensamma är rätt och ansvarsfullt, och att inte vara solidarisk är ofräscht” Artikeln fortsätter med ord från andra tunga namn och citatet ”skatt är civilisationens kostnad” (Petter Stordalen)

Orsaken till att jag letade dessa ord, var att jag efter min kritik av kommunens ord omkring aktivitetsbidrag, åter landade i den känsla av tacksamhet som jag ofta känt; tacksamheten för allt gott som vi får del utav tack vare att vi har ett någorlunda fungerande och tillförlitligt system för betalande av skatt, förtroendevaldas beslut och myndigheters genomförande av dessa beslut.

Naturligtvis förstärks denna tacksamhet av några års boende i ett samhälle som saknade förmågan att ha sådan omsorg om sina medborgare, men inte är vi väl helt utan den fantasi som får oss att inse att vi har bra mycket att vara tacksamma för.

Jag är så tacksam att det kommer en sopbil och hämtar mina sorterade sopor i en sopsortering som försöker hålla ganska bra framkant vad det gäller miljötänk.

Nog kan vi klaga över snöröjning och väggropar…..men vi har ändå framkomliga vägar. (Andra vägar (!!!) än de jag mitt i grossessillamående skulle komma vidare på genom djungeln.)

Och vattnet!!!! Vi t.o.m duschar och spolar i toaletten med finfint drickbart vatten. Det är annat det än att själv filtrera och koka allt vatten i 20 minuter inklusive det som barnen skulle bada i.

Vi kan klaga på skola och omsorg, och visst, allt kan väl göras ännu bättre, men tänk att vi överhuvudtaget har skola och omsorg i vårt samhälle som vi kan förlita oss på.

Listan kan faktiskt göras lång. Det är säkert.

Och tänk simhallen och badhuset!!!!! Helt underbar lyx!!!!

Så inte ska vi smita från betalandet av vår skatt! Jag hoppas att jag kan lita på dig också.

 

 

Okunskapen skrämmer mig

Liksom andra föreningar i vår kommun fick vår kyrka en förfrågan om anordnande av jullovsaktiviteter för barn och unga. Bland kriterierna för dessa aktiviteter står formulerat i samma mening att de ”ska vara demokratiskt uppbyggda och helt fria från religiösa inslag”.

Vad jag förstår, skulle alltså kommunen vara tacksam, om vi som kyrka anordnade en jullovsaktivitet för barnen i vår bygd, men trots att vi är kyrka, får vi inte sjunga de sånger som barnen tycker så mycket om, inte berätta om hur Jesus engagerade sig i olika människor oberoende av kön, samhällsstatus eller folkgrupp. Vi får inte lära barnen ”den gyllene regeln” som att behandla andra som man själv vill bli behandlad och vi får inte lära dem att i tacksamhet be en bordsbön.

Jag skakar på huvudet åt den okunskap som sprider sig genom vårt land och som utan ifrågasättande sätter likhetstecken mellan odemokratiskt och religiöst. Samtidigt skrämmer det mig.

Det finns gott om bevis på människor som ur sin tro hämtat kraft till avgörande insatser för sin kamp för människors värdighet, rättigheter och frihet. Vi kan t.ex. bara nämna Martin Luther King, Moder Theresa,  Desmund Tutu,  Denis Mukwege. Djupt troende människor!

Och vilka rötter har vår egen svenska demokrati? ”Tre rörelser spelade en särskilt viktig roll för Sveriges demokratisering under 1800talet och tidigt 1900tal…” skriver bl.a. Wikipedia ”…Väckelserörelsen. Nykterhetsrörelsen. Arbetarrörelsen.” (I nämnd ordning!)

Som kyrka får vi inte heller kommunalt aktivitetsbidrag till vår ordinarie och gedigna verksamhet bland barn och unga. Sådant delas inte ut till ”skolidrottsverksamhet, trossamfund eller partipolitisk förening”. På ett sätt är det en befrielse att slippa jobba med ansökningarna om bidrag och vi har aldrig gjort oss beroende av den där slanten, men å andra sidan, betalar vi vår skatt och ställer dessutom upp helt ideellt för aktiviteterna.

I stället för att vara så rädd för tro, kristenhet och vad man kallar ”religion”, kanske det i stället skulle kunna vara av intresse att besöka och bilda sig förståelse om det är så anti-demokratiskt som man tydligen tror. Personligen ser jag mig själv som en demokratins försvarare, och i demokratins anda, skräms jag av denna okunskap.

(Ines med söndagsskolekompisar. Någonstans mellan 1963 och 1965)

 

En gång i tiden svarade vi i telefonen.

Min mobiltelefon signalerar högljutt. För en gångs skull. Annars har jag ofta på ljudlöst. Skulle någon råka ringa på den, så får jag avisering om det och ringer upp om jag finner det intressant. Nu när den påkallade min uppmärksamhet, tar jag upp den och läser numret på displayen. Men jag svarar inte. Numret verkar obekant och telefonen själv ger ingen ytterligare ledtråd om vem som sitter på andra sidan. I stället går jag till datorn, slår upp ”Hitta.se” och slår in numret. Som vanligt en försäljare. Tur att jag inte svarade.

Jag har med åren blivit mer obekväm att ringa till folk och prata utan att se dem. Då är det lättsammare att skicka ett meddelande. Sms. Messenger. Mail. Telegram…… Adressaten kan ta meddelandet och svara när vederbörande har tid. Vill det sig, kan det bli riktigt långa ”skriv-samtal”. Fram och tillbaka.

När jag vara barn svarade man i telefon. Och man satte sig ner (!) och pratade. Märkligt så det förändras! Sitt eget och kompisarnas fem- (sex-)siffriga telefonnummer, ligger kvar i minnet hela livet. Då var en telefonsignal en familjeangelägenhet. Hemma hade vi en telefon med nummerskiva. Telefonen stod i centrum av huset. Den som svarade, pratade en liten stund oavsett vem som ringde och vem ärendet var till, innan luren överlämnades till den som ärendet gällde. Övriga i huset ropade ”Vem var det???”

När mobiltelefonerna kom och varje familjemedlem hade sin egen, kände jag att värdet av att byta hälsningsfraser med andra personer än de som sökte just mig, gick förlorat. Det snävar ner kontakterna till enbart sådana som man delar intressen och ålder med.

Telefonerna vi hade hemma såg ut såhär. Lite senare moderniserades de och fick tryckbara sifferknappar istället.

När jag var barn hörde jag berättas att i vårt hem fanns det tidigt en by-telefon. Då kunde det bli att springa med meddelande till grannarna också.

Det känns lite märkligt med de där berättelserna om en enda telefon i byn och om att grannens hus var ett värdshus där resande tog in för natten vid tanke på att min barndomsby ligger efter en enslig grusväg som slingrar sig efter sjökanten. Men så fick vi se en karta från slutet av artonhundratalet. Den större asfalterade genomfartsleden på andra sidan Lillsjön, där snabb och tung trafik gått under vår livstid, den fanns inte. Var man genomresande, var det tydligen den slingrande vägen efter sjön, som var det bästa alternativet. Och då var det naturligtvis tacksamt med pausmöjligheter och kommunikationsmedel.

Och idag ligger det en bärbar och trådlös dator och telefonuppkoppling i var mans ficka, nästan oavsett var personen i fråga är. Självklart att det inte är av samma prioritet att svara.

Plötsligt, utan förvarning, bar det inte längre för mig.

Vi hade vår fredagskvällssamling. I vår kyrka.

Vi bor ute på landet. Vår kyrka ligger också där. I en helt vanlig ordinär landsbygd. Men jag säger att våra fredagskvällssamlingar är de största gudstjänsterna vi har.

I går kväll var det cirka 40-talet barn. De flesta i typ åldrarna 6-12 år. Där var också ett handfull tonåringar och 20-talet vuxna; ledare, föräldrar och besökare.

En 7-årig pojke sa stolt ”Det är vår granne!” när barnen fick se och lyssna till en intervju med en 95årig vithårig kvinna som var på besök.

Det är livliga samlingar, på kvällen, efter avslutad skolvecka. Barnen tar i och sjunger, så det hörs ut på parkeringen. Vi dansar också och gör rörelser till texterna. En del barn uppträder på olika sätt.

Det här händer i vår kyrka, och klart att Bibeln och dess berättelser är i centrum. Ett barn gick fram på estraden och och läste den gyllene regeln; ”Som du vill att människorna ska göra mot dig, så ska du göra mot dem”.

I går kväll var det min tur att berätta. Det har jag gjort många gånger förr. Den här gången var berättelsen Jesu liknelse om den barmhärtige samariern. Jag började med att förklara för barnen, att bland människor i grupp, blir det ofta så att vissa blir mer populära, andra mindre. Jo, det kände barnen till. Sedan sa jag att jag blir ledsen på mig själv om/när jag tänker en nedsättande tanke om en annan människa. Det är inte bra. Men även på Bibelns tid var det så. Det fanns de som andra såg upp till mera, och som – ärligt talat – kanske såg på sig själva som varande bättre än andra. Sedan fanns det dom som många såg ner på. Som samarierna. Vad skulle samarierna göra? ”Slå tillbaka”?

Jag läste texten om samariern som Jesus upphöjde till att vara Medmänniskan med stort M. (Lukas evangelium, kapitel 10, verserna 25-37). Efter läsningen  vände jag samlingen till vad barnen kan göra för att vara medmänniska. Jag anknöt till det som jag tänkte att barnen känner igen. Att vara en ”Vänskapare”, att stoppa mobbing, att prata med den som verkar vara ensam på rasten, att handla Fairtrade, insamlingen till Världens Barn, att ge till vårt eget Fadderbarn, att panta burkar och donera en slant till Coops trädplanteringar.

Sedan hade jag ett foto på väggen på årets Nobels fredspristagare Denis Mukwege. Min tanke var att dels berätta, hur han hjälper, den som behöver hjälp, oavsett vilken grupp de tillhör, och dels, att Afrika och Congo där han arbetar. kan verka så långt borta, men det är inte så långt borta som vi tror. Som vi gör och handlar i västvärlden, så påverkar det ofta i den s.k. tredje världen.

Jag tog Mukwege för att förtydliga för barnen. ”Eftersom….” sa jag till barnen – ”…ni känner mig, så kommer han också nära, för när vi bodde och arbetade i Afrika, då bodde vi grannar, och han var min läkare och han hjälpte mig.”

Plötsligt, helt utan förvarning, överväldigades jag av känslor för hur Denis Mukwege, får kämpa så hårt, och under hot, för sin vilja att skapa rättvisa, och hur tryggt och bra vi har det. Nöden är inte så långt borta som vi tror. Plötsligt bar det inte för mig längre. Jag blev tvungen att stanna upp och andas, innan jag kunde fortsätta. Vad kan jag – vad kan du – göra, för att hjälpa, den som behöver hjälp? ”Gör så!” sa Jesus.

 

(Efter samlingen delar vi upp oss i aktivitetsgrupper; Slöjd, Pyssel, Dans/drama, Legobygge, Bakning, Innebandy, TV-spel, Små utflykter, innan vi avslutar kvällen med fika.)

(Härnösands kommun har i år gett tydligt besked att aktivitetsbidrag inte delas ut till ”Trossamfund”. Jag kan tycka att beslutsfattare saknar en viss insyn och kunskap, men det är en annan historia. Vi har aldrig gjort oss beroende av kommunens bidrag.)