Storsjöutsikt

Jag har övergått från att måla gul husvägg, till att försöka måla utsikten från mitt tonårsfönster. På beställning.

Utsikten är storslagen. Så stor, att den är svår att fånga in.

Minns en besökande vän, som upplevde det stora tomma öppna, som skrämmande. Jag tyckte det var tjusande. När jag senare hade flyttat, kommenterade folk mitt nya boende ”Åh, bor du där det är så fantastisk utsikt!?” Jag tittade ut och kände mig begränsad. Vad är att se ”bort till Hamre”, när man haft milsvida utsikter för sina ögon? (I dag kan jag förstå det bättre!)

Men att återskapa Storsjöutsikten med pensel och färg, var inte lätt. Först är det åker. Ganska stor åker. Sedan är det lång strand. Så är det några km vatten. Utöarna. Milen, och lite mer, vatten igen. Horisonten. Och himmel.

Motivet är på bredden. Inte på höjden. Hur återskapar man det på en tavla som ska hänga på en fyrkantig vägg?

Jag har försökt att med skonsam hand förändra proportionerna lite. Men då har det inte kännts autentiskt. Efter fyra tavlor har jag gett mig. Undrar vilken, som i en omröstning, skulle rankas som bäst?

(Den ”lilla”, nr 3, är den mest verklighetstrogna.)

 

 

Tema; Människovärde

Blev taggad på Facebook i går. Det var en tacksamhetsgest för engagemang i det som vi i kallar ”Fredax på Filla”. 🙂

I sina stadgar har vår kyrka formuleringen ”Dess ändamål ska också vara att bedriva ungdomsverksamhet och att arbeta för  fostran och vård av barn och ungdom.” Jag kan ju inte säga att det är helt lätt att avsluta arbetsveckan i barngrupp, med att vara ”fritidsledare”, men det känns meningsfullt när kapellet på landet fylls av människor, ljud och rörelse. Typ 80-talet människor räknade vi med i fredags, varav kanske en tredjedel var vuxna. Kvällen innehåller storsamling, aktivitetsgrupper och avslutande fikastund.

Storsamlingen är livlig med en lokal fylld av barn, sång, dans, framträdanden, tävling, insamlande av pengar till ett fadderbarn och en berättelse eller tanke ur Bibeln. Ibland står jag för berättandet. Ofta hämtar jag Bibeln från ”altarbordet” och läser innantill eller reciterar ett sammanhang. Jag blir ofta fascinerad trots mängden barn, veckans tidpunkt och den livliga dansen alldeles innan, hur pass stilla det kan bli i lokalen under berättelsen.

Den här gången var ämnet människovärde. Jag läste

Gör inte skillnad på människor. Tänk om det hos er kommer in någon med guldsmycken och fina kläder och samtidigt en fattig person i smutsiga kläder. Om ni då bara har ögon för den finklädde och säger ”Här är en bra plats till dig” men till den fattige ”Ställ dig där borta”, då gör ni skillnad på folk och fäller orätta domar.”

Jag tänker att det inte är lätt att växa upp och att vilja vara som ”de andra”. Att vilja ”platsa in”. Det känns som en viktig ”fostran” att tydligt få säga, att det finns ett absolut värde i att bara vara Människa. Oavsett kön. Oavsett ålder. Oavsett tillgångar. Oavsett förmågor.

Det blev mäktigt att stå där framme och höra barn och vuxenröster, tillsammans, läsa en annan bibeltext;

”Du vävde ihop mig, i min mammas mage. Jag tackar dig för att jag är gjord så fantastiskt underbar.”

Vi läste det en gång till.

Sedan var det också många röster med i den avslutande bönen.

”Tack Jesus, för att jag är så otroligt värdefull i dina ögon. Hjälp mig att även se värdet hos andra människor.”

Bönen behövs. Vi är alla bara människor som ibland inte orkar med oss själva,  och det går ut över dem vi älskar allra mest. Kan tanken om alla människors lika värde synas genom vardagens stress och press, förbi tillsägelsen om att inte störa och när vi möter tiggaren vid Ica Maxi?

De mänskliga rättigheterna, barnkonventionen, varje människas värde. Det är så viktigt. Det måste ständigt lyftas, delas, undervisas, aktualiseras.

 

 

 

Flera släkter

När man går i sin vardag, mellan jobb, hem och affär, och är i sitt trygga sammanhang, med sina styrkor och svagheter, så tänker man inte så mycket på det, men så fort man rör på sig lite, så blir sambanden (eller för den del; brist på samband) så stora och viktiga.

Det är så fantastiskt roligt att ut och åka och träffa familjemedlemmar som flyttat och avlägsna släktingar. Blodsbanden ger en speciell känsla.

”De danne, de i stårscha mi da!” (Det där är min flicka!) Jag kan än höra min mormors varma uttalande till sina stolsgrannar, när jag kom in i ålderdomshemmets samlingssal. Det var också starkt att flyga flera hundra mil, bli välkomnad att bo i ett hem som vi genom facebook kommit i kontakt med, och innanför ytterdörren se min morfars systers amerikakoffert. Att ha blodsband, är att vara rik, något att vara tacksam över, något att vårda ömt.

Barn och ungdomsvänner är också relationer, som jag tänker, är viktiga. Människor, som man en tid delat sitt liv med. Naturligtvis, går det inte hålla kontakt med alla. Men några. Livet kanske gör att vi går åt olika håll, men vi har i alla fall något gemensamt i starten.”Barn är viktiga, men jag saknar att få prata med dem som varit med om samma saker som jag.” sa min mamma en gång, när de jämnåriga började ”droppa av pinnen”.

 

Det finns en ännu en länk. Ett samband, vars styrka, jag ofta förundras över när jag är ute och reser på något sätt. Den länken är de gemensamma värderingarna. Den jag har, går ofta förbi hudfärg, språk och kulturer.

Att sitta tätt packad tillsammans, i ett fattigt sammanhang i Afrika, och fira en likadan gemenskaps och minnesmåltid som vi brukar göra hemma (Vi brukar kalla det nattvard). Det är starkt! Att som ung, tälta med folk från olika nationaliteter, och känna full tillit. Det är stakrt! Att landa i ett nytt land, sent på kvällen, och tidigt på morgonen, söka sig till en kyrka, bli hälsad på redan ute på parkeringen och hela vägen in, och att efter gudstjänsten bli medbjuden ut på lunch. Det är starkt! Och som nu, när vi varit på ”missionskonferens” och även delat intressen, behov och positiva berättelser omkring hjälp som når fram; skolgång, där det annars inte finns skolor, demokratiprocesser, microföretagande, då är det återigen så starkt och så många intryck. ”Få se, vad hette dom nu då, dom vi satt och skrattade med och pratade så intensivt med idag?????  Var kom dom ifrån??? Vad jobbade dom med egentligen??? Vad roligt vi hade!”

Oj, nu behöver vi vila hjärna lite!

Hur gick det till?

Jag tog nyligt – typ ett år sedan? Eller mer? – en pensionsrådgivning. På ett udda konto har jag haft en summa på under ett och halvt tusen med årliga besked på typ att jag kommer att få 55 kr i månaden under ex antal år. Jag fick rådet att begära direktutbetalning och avsluta det kontot.

Förra veckan kom jag ”till skott”, letade åt numret och ringde fondförvaltaren. Jag fick ett annat nummer som jag skulle ringa. Så då gjorde jag det. Sedan fick jag information att jag med mobilt bankID skulle logga in på en viss hemsida och där registrera mitt kontonummer samt begära utbetalning.

Med smartphone i handen, hittade jag så in på rätt sida och lyckades bläddra mig fram till begäran av utbetalning, men det snabbaste som fanns att välja var utbetalning från 58 års ålder och uppdelat på 5 år.

Jag tog till att maila och tala om att alternativen inte var aktuella för mig, men fick till svar, att det var det alternativet jag fick välja, och att de som regel ändå betalade ut hela summan vid ett och samma tillfälle, om det, som i detta fall, understeg ett visst basbelopp. Så jag in på sidan igen. Jag begärde omnämnd utbetalning och fick veta att jag skulle få besked när processen påbörjas.

Skit samma!, tänkte jag, nu för tiden, är jag är inte beroende av 1465 kr, så det gör inget om jag får vänta några år på den utbetalningen, nu har jag i alla fall försökt följa det råd jag fått.

Inte förrän efteråt går sanningen upp för mig. Jag fyller 58 år om 2 månader. Hur gick det till?????

 

 

Finns det skäl att tro?

En natt hade jag svårt att sova p g a en förkylning som tryckte och bände – Hur gör de som kan sova bort en förkylning? – och då letade jag fram  www.sondaghelaveckan.se för att lyssna på en predikan. En predikan, tänker jag, är en god sak att lyssna till, samtidigt är den inte lika omväxlande som P4s Vaken som är till för dem som måste hålla sig vakna. Många gånger har predikan befriat mig från min egen pladdrande hjärnas irrande, och jag har somnat gott.

I natt hittade jag en predikan, som fångade mitt intresse på ett speciellt sätt, för att den var lite annorlunda, inte en ”Halleluja-predikan” som predikanten själv sa. ”Finns det skäl att tro?” var frågan som ställdes av CG Grönberg. För mig en okänd predikare.

I inledningen pratar han lite runt behovet av att skaffa sig hållbar kunskap till skälen att tro, i en tid, då tro, går så mycket på tvers i det samhälle vi lever i och påverkas av.

Många troende kan hänvisa till gjorda upplevelser och erfarenheter när de ska försvara sin tro. Jag anser att vi i vår gudsgemenskap ska våga be om mer saker och i vårt berättande, sedan berätta om dem, men jag håller med Grönberg, att vår tro behöver en stadigare grund än känslomässiga upplevelser. ”Baksidan av starka upplevelser, är besvikelse.” ”Avsaknaden av en förväntad gudsupplevelsen kan vara omskakande.” Om vi bara plockar ut framgångs- och lyckoord, så är vi illa ute, för så är inte våra livs verklighet.

Vår tro vilar inte på personliga upplevelser eller känslor, utan på historiska fakta, slår Grönberg fast, Jesus gick verkligen här nere på jorden. Det finns det ingen som tvivlar på. Däremot har naturligtvis en del problem med om Jesus uppstod från det döda men Bibeln har med en hel del ögonvittnesberättelser. På ett ställe omnämns över 500 personer, samtida levande med brevet (läsaren hade möjlighet att kolla fakta) som mött Jesus uppstånden. ”Om vi tror att det finns en Gud som står bakom hela skapelsen, så nog kan han uppväcka en död.”

Sedan nämner Grönberg om Guds fingeravtryck, som är starka indicier att det finns en Skapare. Big bang behöver något som sätter igång energin. Efter en explotion blir kaos, men efter smällen big bang ställdes allting i Ordning och i förhållande till varandra. Jordens plats i unversium är perfekt för att fungera för oss. ”Det krävs större tro för att vara en ateist, än att tro på att det finns en skapare som är hjärnan bakom alltihop”. Generna innehåller så mycket av detaljerad information att det inte finns en chans att de skulle uppstå av sig självt. Någon måste ha tänkt till, slår predikaren fast, och nog låter det mest realistiskt.

”Det finns så mycket under fötterna, att tro på Jesus. Det finns skäl att tro. Välj att tro” avslutas den predikan som jag hörde en natt. Tydigen en predikan som jag inte somnade ifrån.

 

 

 

 

Milstolpen; ställningen bort

Blev av facebook påmind om en notering den 8 september 2010.”Ställningen nertagen! Bylunds är trötta!” Det var efter den sommarens tilläggsisolering av taket och tre av husets väggar samt byte av fönster, dörrar, brädfodring och uppvärmning. I år har vi alltså fortsatt med den, sedan många år, planerade utbyggnaden, vid den fjärde väggen. Huvudorsaken till vår utbyggnad är att kunna få till en toalett och ett sovrum på entreplan. När vi började handlade det om att få ett mer funktionellt hus för en barnfamilj. Nu när vi har nått utbyggnaden, handlar det mer om att kunna bo kvar även om/när vi blir gamla och kanske får svårare att röra oss i trappor.

Och nu, den 9 september 2017, fick vi hjälp av ”änglar”, underbara vänner och släktingar, att plocka bort ställningen, som vi haft i sommar. Det känns som en milstolpe. Vi är så tacksamma!

Riktigt farsinerande också, att vi klarat dagen i stort sett utan regn trots varning om lågtryck på lågtryck.

 

2010 skrev jag ”Nu är bara resten kvar”. Det är definitivt en sanning även nu. Allt arbete inåt återstår, men nu kan vi njuta av utsidans färdiga arbete, innan vi spottar i nävarna och kavlar upp ärmarna för fortsättningen. (Avsatserna mitt på huset är förberedelser för balkong, respektive altantak. Om sju år kanske????)

Hittade en jämförelse-bild på vårt hus 2005.

 

 

Tänker på de som liksom oss slitit med sina hus, men som hamnar i orkaners eller jordbävningars framfart.

”Tänk att vi får vara friska och starka.” sa mannen och  jag tacksamt till varandra. Mitt lilla missöde, låtsades jag inte så mycket om. Det var först när jag tog av mig handsken som jag såg hur tummen såg ut.

Vi är också tacksamma, för den ställning som vi fick låna och använda. Det blev en lite längre tid än vad vi först tänkte.

Naturen, är farsinerande. Vilken vilja och livskraft. Den hittar sina egna lösningar på livets motgångar.

Delikatessen Zucchiniblomman

Hösten närmar sig, men än producerar det i trädgårdslandet. Jag tänker att det är en tidsfråga hur länge Zucchinin klarar av att överleva, så nu unnar vi oss att plocka och smörsteka zucchiniblommorna. De gyllengula blommorna är verkligen en delikatess. I dag fick blommorna sällskap med brynt grönkål och currystuvad tonfisk, på tallriken.

Mellan middag och kvällsmörker försöker vi slutföra de sista detajerna på ytterklädnaden av vårt hus utbyggnad. Det är tillfredställande med varje detalj som blir klar. Vi hoppas på att alldeles snart kunna klara oss utan ställningen runt huset.

Tidigare skymning

Jag brukar tycka om att, med höstmörkret, få krypa in och ”gona till sig”.

Men nu grämer jag mig över att stunden mellan middag efter förvärvsarbetsdagens slut, och att mörkret faller på, är så oerhört kort. Jag hann inte ens hämta hammar´n för att börja spika. Jag är inte beredd på mörker i år.

Nå, jag får slå mig ner vid lingonrensning i stället.

Snurrar snabbt

1000 år, och 1000 år till.  Nog var det förändring.

Dåtidsmänniskan var ju smart. Det är svårt att förstå hur de kunde bygga avancerade byggkonstruktioner med självventilation som långhusen i norden eller pyramiderna.

Men ändå.

Några 100 år till och industraliseringen kom.

10-tals år, och förändringen och den tekniska utvecklingen är översvällande påtaglig.

Det var inte så många 10-tals år sedan jag sa ”Aldrig i livet, att det kommer en dator i mitt hus”. Nu har, bara jag, både dator, ”platta” och smartphone.

1 år. Utveckingen är oerhört snabb.

I dag har jag och mina arbetskamrater varit på kurs för att kunna ge morgondagens vuxna möjlighet att lägga en grund för att ta till sig modern teknik; QRkoder, makey makey, ”kuben” …..och jag vet inte allt vad det heter.

…och jag närmar mig 60, och är inte speciellt tekniskt intresserad. Hur ska jag kunna ta till mig detta och kunna ge det vidare????

Puh!

Jag börjar prova med att filma vårt bygge. Det går ändå i en takt som jag hinner med att förstå.

20170904 (2)

50 år sedan

För 50 år sedan…..Då var jag sju år, på mitt åttonde.

Jag minns att det berättades för mig, att mitt i natten, skulle alla bilar, köra över till andra sidan vägen. Det lät spännande. Ödesmättat!

Så minns jag den här skylten som plötsligt syntes överallt. Undrar om inte det satt en skylt alldeles vid vår lilla landsväg också.

Jag var bara ett barn, men informationen och förberedelserna var gedigna, och minnet av högeromläggningen fastnade nog  för alltid, på samma sätt som när hela Sverige, några år senare, fick för vana att stanna upp ett slag. Lärarna hejdade sina lektioner och drog in TVapparaten. Flera klasser samlades i samma klassrum och alla väntade med spänning. (Hörde att typ samma sak hände i affärer, banker och sammanträdesrum.) Det var när Ingemar Stenmark tävlade.

Viktiga och storslagna händelser i min barndom!