På G igen

Vi kommer verkligen igång efter vinteridet. Mannen har borrat för eluttag och jag har tätteipat runt elslangar och glipor samt sågat klotsar till golvåsstöd.

Hann med att titta ut och se hur det plötsligt satt en falk i vår lönn i stället för alla bofinkar som varit där minuterna innan.

 

Utan svindel

Jag förflyttar mig inte lika lätt, på höjd, som min man, men det är en klar fördel att jag inte har så stora anlag för svindel när vi drar igång utbyggnaden av vårt hus efter vinterdvalan, och jag justerar tätningen av väggduken.

Apropå en vinterdvala som släpper sitt grepp, så kanske jag snart kommer att kunna starta upp växthuset, även detta snörekord-år.

Nya genomfartsleder

Tyrvärr blir det inte alla mornar. Inte när jag börjar jobba kl 6.30. Riktigt så morgonpigg är jag inte. Men ganska ofta, tycker jag om att ta min tekopp och en filt, tända ljusen på borden och krypa upp i soffan i en liten morgonstund med min Bibel och min bönelista.

Efter mitt inlägg ”Hjärnans genomfartsled” (Postat 5 april 2018) blev jag ännu mer stärkt i nyttan av min morgonandakt. Att kontinuerligt återkomma till att be och önska gott för ett antal personer på bönelistan, är att träna hjärnan i andra tankebanor än de ofta invanda hjärnuppkopplingarna som bannar egna och andras misslyckanden (och det dåliga vädret!).

I början av Bibelns Romarbrevet kapitel 12 står det några verser som jag ofta funderat över och just nu vill tolka så här; ”Eftersom Gud inte är en Gud som älskar att syna våra fel, utan en Gud som förlåter, önskar jag att ni strävar efter att göra lika dant. Tillåt inte att ni blir låsta av trender eller negativitet, utan hitta nya vägar för era tankar, så att ni kan förstå vad Gud önskar; godhet, glädje, inre frid och den frihet som kommer av det”.

Exakt citat ur översättningen Bibel 2000; ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt”

Frysta äpplen

Förra året läste jag tipset att på hösten samla och frysa in rönnbär att sedan  använda i vinterns fågelmatning. Den här säsongen testade jag det. Men hos oss, omgiven av kvarhängande frukter bl.a. i nyponhäcken, har inte vinterfåglarna varit så intresserade av rönnbärspåsen.

När jag frös in rönnbären i höstas, frös jag också in några äpplen i tanken att de är absolut ekologiska, NU kom äpplena kom de till användning.

 

 

 

 

Koltrasten har kommit till ännu snödjupa Ångermanland.

Hjärnans genomfartsled

Nu har ännu en – för oss underbar – påskhelg, blivi minne. Våra barn, bor ganska långt från oss, men åt samma håll och i stort, efter samma Europaväg. Vi har fått träffa dem alla.

Ett av våra samtal kom att handla om tankemönster och känsloliv. Jag berättade att jag tagit illa vid mig i en situation som inte alls var riktad emot mig, men jag tog den så, bara för att mina egna tankar var så inställda. I vårt samtal kom jag ihåg att jag en gång lånade en bok från bibloteket som hette Min stroke. Boken var skriven av hjärnforskaren Jill Bolte Taylor efter att hon själv hade drabbats av en stor stroke i hjärnan.

I sin bok skriver Jill om hjärnans genomfartsleder. ”Eftersom våra neurala nätverk består av nervceller som kommunicerar med andra nervceller så blir dess beteende ganska förutsägbart. Ju mer medveten uppmärksamhet vi ägnar åt en viss nervkoppling, eller ju oftare vi tänker vissa tankar, desto mindre stimulans behöver de nervkopplingarna och tankemönstren för att sätta i gång.” (Citat)

”Många av oss låter vänsterhjärnans tankebanor härja vilt. – – – – – Vi lär tyvärr inte våra barn att de behöver vårda sina tankars mångfald omsorgsfullt. Utan struktur, censur eller disiplin löper våra tankar amok reflexmässigt. Eftersom vi inte har lärt oss att ge akt på det som pågår inuti vår hjärna så förblir vi sårbara, inte bara för vad andra människor tycker om oss, utan också för reklam och politisk propaganda.” (Citat)

Jill skriver också att en ilskereaktion tar 90 sekunder till dess den fysiskt har runnit ut ur kroppen. Om det ska finnas kvar längre beror på våra egna omedvetna beslut. Jag ansvarar för vad jag bjuder in i mitt liv. Ju mer mina högre celler i hjärnbarken uppmärksammar det som sker i limbiska systemet, desto mer kan jag påverka det jag tänker och känner och ta medvetna beslut vad jag låter påverka mig. Min hjärna är så fascinerande så det är värt att tänka på sitt tänkande. Som Sokrates sa ”Det oreflekterade livet är inte värt att leva.” Jag kan ”ta ett steg åt höger” ,välja ett mer lungt och kärleksfullt medvetande genom att föra mina tankar tillbaka till nuet. Ibland väljer jag att gå in i en diskussion och låta adrenalinet flöda och vänsterhalvan styra men jag vill inte stanna där. ”Att förlåta andra och sig själv är en möjlighet.”

Utställningen fortsätter

Nu har jag haft utställning tillsammans med mina vänner. Det är en fantastisk förmån att få vara med. Det har varit så roligt. (Jag är trött också.)

 

Men min utställning och försäljning av tavlor, häftet Solglimtar och vykort fortsätter på min hemsida www.inesbylund.se.

50 % av det jag säljer går till metoocongo

Solglimtar

”Vad ska du bli när du blir stor?” Den frågan tvingas många barn att fundera kring. Någonstans närde jag en dröm om att bli författare. Som ung var jag faktiskt med i en tävling om att skriva en berättelsebok för barn och blev kvar efter den första utrenseningen. Fast till den vinnande utgivningen gick jag inte.

Men nu står jag med en egen publikation i handen och tänker ”Wow, nu är jag författare!”.

Jag har fått hjälp att sätta ihop och trycka 38 sidor i färg med mina texter, foton och målningar. Planeringen är att sälja den tillsammans med mina tavlor på kommande lokala utställning som jag har förmånen att få göra tilllsammans med några vänner.

95 kr/st tänker jag begära för mitt häfte Solglimtar.

Det känns spännande och roligt med konstutställning och jag har sagt att 50 % av mina intäkter lördagen 24/3 2018 ska gå till #metoocongo som handlar om att ”situationen i Demokratiska republiken Kongo förvärras kraftigt och allt fler kvinnor och barn drabbas av det eskalerande våldet. PMU stöttar arbetet för människors akuta överlevnad och för jämställdhet och fred i landet. Du behövs i kampen för Kongos kvinnor.”

Jag ser med spänning fram mot lördag! (Och hoppas innerligt att få hålla mig frisk trots alla starka förkylningar som omger oss.)

 

Städa växthuset?

Hittade en anteckning som jag gjorde i höstas. Av någon anledning så blev inte växthuset städat före vintersäsongen. Jag antecknade ett kommihåg att i stället städa det nu i mars inför årets odling.

Hur ska det gå till?????

 

Leva utan publik

”Om du kan leva ditt liv utan publik – gör det.” Repliken i tidningen Dagens fredagsupplaga, fångade min tanke

Just detta citat kom från en Emma Audas. Artiklarna under rubriken Livsstil var inte alls negativ till modern teknik, men handlade om baksidan med att ständigt vara uppkopplad. Min tanke gick delvis i ett annat spår.

Det har väl alltid funnits människor som har fått, och som har älskat att ha publik, men det är så lätt att falla in i att pubiken blir någon sorts värdemätare.

I vår tid är det så viktigt att vara social, att kunna retorik och att våga prata inför och till människor. Ett tag trodde jag att det var måttet för självförtroende och inre trygghet. Men ibland får man lära om. Ibland får man ny kunskap av sina barn. Så var det när flera utvecklingssamtal med sonens lärare handlade om att våga ta plats i klassrummet, att våga prata inför de andra.

– Men känner du aldrig behov av att berätta något i klassen? Frågade jag sonen, utifrån min egen lust och strävan efter att ha en uppskattande skara lyssnare.

– Nää! Jag kan berätta för Pelle på rasten! var svaret jag fick.

Plötsligt hamnade jag i en tankevurpa vad inre trygghet är.

Det är viktigt att ha Någon. Men Lycklig den som inte hela tiden måste sträva efter att synas och höras, den som har en liten lott här på jorden, en plats att kalla sin, och som kan känna sig fullt nöjd med det.

Om du kan leva utan publik – gör det!

 

 

 

 

 

 

 

Gunghästen

Gunghästen var så stor att den inte var helt lätt att bära för lågstadieflickan som kom med den. En vacker gunghäst! Klädd i brun sammet och med mjuk vällande man. Jag häpnade. Jag frågade hennes föräldrar och de menade att hon fick bestämma själv.

Det var 80tal och kyrkan som jag jobbade i, hade Fredagssamlingar med gruppaktiviteter för barn i bygden. Inspirerad av församlingens missionär ledde jag en ”U-grupp”. I liten skala gjorde vi olika saker för att skapa engagemang för människor i fattiga länder.  Vi rev ”bandage”. Vi gjorde ”Matte-kort” till skolor. Vi samlade pantburkar och gjorde ”Dagsverk” för att samla och skänka pengar. Och så kom vi på iden att skänka leksaker.

Först visste jag inte hur jag skulle hantera gunghästen och de andra leksakerna, men genom svensk Pingstmission fick vi löfte om att de skulle få följa en container till Afrika.

Hela sitt liv gav lärarutbildade Majken Bergman, från Timrå, till mission i östra Kongo. Hennes brev och berättelser väckte engagemang hos unga människor som fick ta del av dem. En del av dessa ungdomar tog chansen att få göra en insats som volontärer. I was falling in love, med en av dem.

Det var en intensiv tid när han kom hem till Sverige. Jag arbetade i kyrkan. Vi sällskapade. Vi gifte oss. Vi satte bo. Tillsammans var vi värdpar på ett annat bröllop. Sedan skulle vi koppla av, och bara får vara nygifta i vårt eget hem utan att behöva tänka på så mycket annat. Söndag och måndag gick. På tisdagen kom brevet som fick igång tankarna på högvarv igen. Det innehöll en förfrågan från ett svenskstartat sjukhus i bergen i södra Kivuprovinsen i Kongo, om min unge man skulle kunna tänka sig att leda sjukhusets serviceteam medan det allt mer nationaliseras.

Så kom det sig en dag, att vinterfödda jag, vid ekvatorns närhet, bar in mina resvärskor, i ett hus som de närmaste åren skulle bli mitt hem. Den första arbetsordern vi fick, var att åka till provinshuvudstaden och hämta sjukhusmatrial från Sverige, som nyss anlänt i en conteiner.

Jag stog och tittade på när plomberingen bröts och dörrarna till den fullpackade conteinern öppnades. Mitt fram, högst upp, låg en säck jag kände igen. Det var några leksaker, från en grupp barn i Ångermanland. Bl.a. en gunghäst i brun mjuk sammet.

Så snart vi fick tillfälle, besökte vi ett barnhem i grannlandet Burundi. Barnen skrek och grät när de såg vår konstiga vita hud. Men nyfiken kom så småningom en liten kille fram och smekte gunghästen som vi hade med som gåva till barnhemmet och som stod på det nakna cementgolvet. Efter en stund fick han hjälp att sitta upp och försynt började han gunga.

När vi efter två år kom hem till Sverige, åkte vi till flickan i Viksjö, och visade VHSfilmen på en liten mörkhyad pojke vars leende växer i styrka.